Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 februari 1952
101
Detta olägliga förhållande föranledde
konstruerandet av ett annat rekylfritt vapen, liksom
pan-sarvärnsgeväret m/42 av gevärstyp. Detta vapen,
som infördes såsom 8,4 cm granatgeväret m/48,
fig. 8, har trots sin låga vikt (13 kg) betydligt
större räckvidd än pansarskottet mot rörliga mål
(300—400 m). Den roterande projektilen har god
precision, men tyvärr influerar rotationen till en
viss grad ogynnsamt på genomslagsförmågan.
Denna är dock så stor att vapnet kan anses
verksamt, i varje fall vid flankerande eld, även mot
tunga stridsvagnar.
Det förhållandet att rotationen inverkar
ofördelaktigt på den riktade sprängverkan har varit en
av anledningarna till att även ett raketvapen med
pilstyrda pansarsprängraketer, 8 cm raketgeväret
m/49 och m/51 (det sistnämnda delbart), fig. 9,
införts. En annan anledning var att raketgeväret
är billigare än granatgeväret och dessutom
lättare (7 resp. 9 kg). Raketgeväret har ca 25 %
bättre pansargenomslag men knappast halva
räckvidden, och precisionen är icke heller så god
som vid granatgeväret.
Granatgeväret och raketgeväret kompletterar
emellertid varandra på ett lyckligt sätt och utgör
båda utomordentligt värdefulla tillskott till
infanteriets vapenutrustning, vilket innebär att
närpansarvärnsproblemet för närvarande kan
sägas ha fått en tillfredsställande lösning.
Vilken oerhörd utveckling ur vapenteknisk
synpunkt införandet av rekylfria vapen och
raketvapen i själva verket innebär för den enskilde
soldaten åskådliggöres enklast genom fig. 10, där
ammunitionen till dessa nya vapen återges i
jämförelse med den vanliga 6,5 mm patronen, som
intill 1942 var den normala gevärsammunitionen.
Samtidigt anges storleken av mynningsenergin
såsom i viss utsträckning varande ett mått på
vapnens prestationsförmåga.
Den underkalibriga ammunitionen, där man för
pansarvärnsändamål skjuter ut projektiler med
hårda och tunga kärnor av volframkarbid med
ungefär halva kalibern, medför i stort sett en
fördubbling av genomslagsförmågan jämförd med
normala pansarvärnspjäser. Härvid bör dock
framhållas att kalibern, vilken i viss mån
representerar verkan efter genomslaget, samtidigt
minskats till hälften. Utvecklingsmöjligheterna
på detta område begränsas också därav att
ut-gångshastigheterna icke kan höjas över en viss
gräns, bl.a. beroende på kärnmaterialets
egenskaper.
En översikt av pansarvärnsvapnens räckvidd
inot rörliga mål och deras verkan ger vid handen,
att närpansarvärnsvapnen ger betryggande
genomslag även mot tunga stridsvagnar, men att
räckvidden är begränsad. Som
fjärrpansarvärns-vapen kan 20 mm och 37 mm kanonerna sägas
ha spelat ut sin roll utom mot lätta stridsvagnar.
Tack vare underkaliberammunitionen är 57 mm
Fig. 9. Raketgevär m/51; kaliber 8 cm, vikt 9 kg.
pjäserna fortfarande användbara mot
medeltunga stridsvagnar; 7,5 cm pjäsen kan dessutom
betecknas såsom användbar mot tunga vagnar,
dock icke mot fronten.
Situationen i stort är alltså, att man med
nuvarande beväpning — även med eldhandvapen —
har medel att försätta även tunga vagnar ur
striden intill avstånd på 200—300 m. På längre håll
kan dessa däremot operera relativt ostörda. Vad
som närmast kräves är därför ett vapen som med
lätthanterlighet förenar god verkan mot tunga
stridsvagnar på avstånd överstigande 500 m. Här
står vapentekniken inför ett av sina mest
svårlösta, men dock icke olösliga problem.
Fig. 10. Handvapenammunitionens utveckling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
