Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
TEKNISK TIDSKRIFT v
Fig. 11. Granatkastare m/41, kaliber 12 cm, vikt 410 kg.
Inf anteriartilleri
Under det första världskriget visade sig
granatkastaren vara ett värdefullt tillskott till
infanteriets beväpning. En svensk konstruktion, 6 cm
granatkastaren m/18, infördes i slutet av kriget
men är numera kasserad. Vid 1930-talets början
var en fransk konstruktion, 8 cm granatkastaren
m/29, införd i utrustningen, och denna
anskaffades sedan med mindre modifikationer före och
under kriget. Detta vapen behåller fortfarande en
rangplats inom infanteribeväpningen.
Åren före kriget framfördes krav på en pjäs av
betydligt lättare typ — en enmans granatkastare.
Efter studium av ett flertal in- och utländska
pjäser antogs en svensk konstruktion såsom 47
mm granatkastare m/40. Man fick då en pjäs med
låg vikt (12 kg mot 60 kg vid 8 cm
granatkastaren), men också med mycket begränsad skottvidd
och projektilverkan. Den har senare avförts ur
organisationen.
Krav på en grövre granatkastare med större
skottvidd framställdes även. Sedan
erfarenheterna från finska vinterkriget blev kända infördes
en finsk konstruktion, 12 cm granatkastare m/41,
fig. 11. Denna är, med sin kraftiga spränggranat
och relativt långa skottvidd — 4 000—6 000 m
— infanteriets mest artilleribetonade vapen.
Granatkastarsystemet medför, tack vare att det
utnyttjar marken till upptagandet av rekylen,
den stora fördelen att ge relativt lätta pjäser. I
genomsnitt kan sägas, att granatkastaren väger
endast en tredjedel av en normal artilleripjäs
med samma prestanda. Elden är emellertid be-
gränsad till övergradsbanor, vilket medför att
användningen blir begränsad.
Infanteriet har därför länge sökt ett
flackbane-vapen med god verkan mot punktmål men med
så låg vikt, att det ined fördel kunde inordnas i
organisationen. Genom det rekylfria systemet
öppnades möjligheter att konstruera en lätt pjäs
med kraftig verkan.
Resultatet blev 10,5 cm infanterikanonen in/45,
fig. 12, en pjäs med goda skjutegenskaper och
god verkan. Jämfört med 12 cm granatkastaren
är skottvidden lägre men den erforderliga tiden
för t.ex. bekämpning av ett punktmål på 2 000 m
avstånd endast hälften så stor, tack vare den
flackare banan. Vapentekniskt kompletterar
emellertid dessa kast- och flackbanevapen
varandra.
Utvecklingen på ammunitionsområdet har vid
granatkastarna i huvudsak varit inriktad på
förbättrad precision och ökad verkan genom
förbättrade tändrör med spröt; dessutom har
rök-och lysammunition införts. För 10,5 cm
infanterikanonerna användes projektiler av samma
typ som vid normala pjäser, men dessutom ingår
i ammunitionsutrustningen granater med riktad
sprängverkan.
Trots att 10,5 cm infanterikanonen icke väger
mer än 40 % av en normal pjäs, anses den dock
för tung (490 kg) för sitt ändamål. Ett starkt
önskemål föreligger därför att få den ersatt med
en betydligt lättare pjäs, utan att därför verkan
eftersättes. Med teknikens nuvarande möjligheter
innebär detta inga oöverkomliga svårigheter.
I viss utsträckning kan man även räkna med
att de nya infanterivapnen, raketgeväret och
framförallt granatgeväret, kan överta en del av
infanterikanonens uppgifter. Även när det
gäller 8 cm granatkastare torde inan kunna
förutsätta, att sådana stridsuppgifter som
beskjut-ning av enstaka punktmål i viss utsträckning
kommer att övertas av de nya flackbanevapnen
i samma kaliberklass — granatgeväret och
raketgeväret.
Fig. 12. Infanterikanon m/45, kaliber 10,5 cm, vikt 490 kg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
