Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1952 - Infanteribeväpningens utveckling, av Harald Jentzen - Nya material - Hårdmetall av kromkarbid, av SHl - Discaloy — en högtemperaturlegering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 februari 1952
103
Slutord
Ovanstående översikt, där huvudvikten har lagts
på militära tillämpningssynpunkter kan
måhända bibringa läsaren uppfattningen, att de
konstruktiva problemen är relativt lättlösta eller av
underordnad betydelse. Så är dock ingalunda
förhållandet. Tvärtom erbjuder både vapen- och
ammunitionskonstruktioner i regel mycket
komplicerade problem. Detta gäller såväl
konstruktionen som tillverkning, och för ammunitionen
även lagerhållning.
Problemets kärna ligger i förhållandet att det
vid en konstruktion av detta slag gäller att inom
en snävt begränsad viktsmarginal ta ut högsta
möjliga prestanda, som skall kunna
åstadkommas även efter lång tids lagring och under de
mest växlande och ogynnsamma förhållanden.
Dessutom måste produkten i regel vara lämpad
för masstillverkning.
Man måste därför göra fullt klart för sig att det
tar en avsevärd tid innan en ny vapen- eller
ammunitionskonstruktion kan vara truppen till
handa. Erfarenhetsmässigt kan man i genomsnitt
räkna med fem år från projektets påbörjande till
dess konstruktionen är en realitet vid
truppförbanden. Härvid förutsättes givetvis att medel för
anskaffningen står till förfogande vid lämplig
tidpunkt, och att inga komplikationer i form av
t.ex. varubrist tillstöter.
En snabb och väl genomförd anskaffning av en
nykonstruktion förutsätter även ett intimt
samarbete mellan konstruktör och tillverkare samt
klara ansvarslinjer mellan av anskaffningen
berörda myndigheter.
Nya material
Hårdmetall av kromkarbid. Pulvermetallurgiskt
framställda material av metallkarbider och en metall, vanligen
nickel eller kobolt, som bindemedel (Tekn. T. 1951 s. 284)
får allt större användning på grund av sin stora hårdhet,
värmebeständighet eller kemiska resistens. Volfram har
t.ex. länge använts till hårdmetallverktyg och titankarbid
i blandning med andra karbider anses vara av stort
intresse som material för reaktionsturbiners skövlar.
En amerikansk firma tillkännagav 1951 att den börjat
kommersiell tillverkning av en ny hårdmetall bestående
av kromkarbid och nickel. Den har bara hälften så stor
specifik vikt som hårdmetall av volframkarbid och kobolt,
och den är mer lättillgänglig därför att tillgången på krom
och nickel är bättre än på volfram och kobolt. Kromkarbid
har mycket bättre korrosionsegenskaper än volframkarbid,
men den är inte lämplig till skärande verktyg därför att
den behåller eggskärpa dåligt.
Prov med starka mineralsyror har visat att kromkarbid
har ca 30 gånger större korrosionsmotstånd än 18-8
rostfritt stål. I svavelsyra är dess resistens omkring tre gånger
större än de vanligen använda karbidernas, och i
salpetersyra är den ungefär åtta gånger rostfritt ståls.
Kromkarbiden uppges vara praktiskt taget inert mot organiska
syror, bl.a. mot mjölk- och citronsyra.
Vid temperaturer på upp till ca 1 000°C tycks hårdmetall
av kromkarbid fullständigt motstå oxidation. Prov
upphettade till 1 010°C i 24 b behöll t.ex. sin metalliska lyster,
medan prov av volframkarbid föll sönder under samma
betingelser. Kromkarbids hårdhet är 80—93 Rockwell A,
dvs. ungefär densamma som volframkarbids. Dess
hållbarhet mot nötning är mycket god. Vid erosion med ånga
uppges den vara ca 50 gånger hållbarare än konventionella
karbiders.
För närvarande används hårdmetall av kromkarbid till
för slitning utsatta delar av mätdon. Härtill är den
särskilt lämplig då den har nästan samma
värmeutvidgnings-koefficient som stål. Vidare används den till ventiler som
utsätts för stark slitning. Man väntar att kromkarbid skall
få användning som korrosionsfast material i kemisk
apparatur, till kammar och styrningar i verktygsmaskiner med
stor precision och kanske till spetsar för pansarbrytande
projektiler (Business Week 3 nov. 1951; Materials &
Methods dec. 1951). SHl
Discaloy — en högtemperaturlegering. En av de
nyaste legeringarna för turbinskivor i reaktionsturbiner är
Discaloy. Den har hög kryphållfasthet, god duktilitet och
utmärkt resistens mot oxidation vid 540—700°C, som är
arbetstemperatur för skivorna i de nuvarande
reaktions-turbinerna. Anmärkningsvärd är dess stora hållfasthet vid
brottanvisningar, vilket är viktigt för delar, som har
borrade hål och skarpa hörn, och särskilt för turbinskivor,
som utsätts för mycket komplicerade spänningar vid
tur-binbladens fästen. Discaloy innehåller 50—-59 %> järn,
nickel, krom, molybden, titan, mangan, kisel, aluminium
och kol och alltså inget av de mer svåråtkomliga
metallerna niob, kobolt och volfram.
Discaloy erhåller sin höga varmhållfasthet genom
utskilj-ningshärdning, som sker genom värmebehandling. Man
kan därför ge olika tjocka delar av ett smide lika
egenskaper. Vidare underlättas smidning genom användning av
hög temperatur vid vilken materialet har stor formbarhet.
Legeringen lämpar sig därför för tillverkning av stora
smiden med invecklade former i slutna formar, varigenom
material sparas.
Värmebehandlingen sker i två steg. Först sker
upplösningsbehandling genom upphettning till 1 000 ± 10°Ci2h;
därefter kyls arbetsstycket i olja eller vatten. I detta
tillstånd är materialet mjukt (hårdhet 131—-170 Brinell) och
kan därför lätt formas. Det andra steget,
utskiljningshärd-ningen eller åldringen, sker genom att hålla legeringen vid
730 ± 10°C i 20 h, kyla den i ugn till 650 ± 10°C och
stabilisera den genom upprätthållande av denna temperatur i
20 h. Den behåller därefter tillräcklig hårdhet och
hållfasthet vid ovan angivna arbetstemperatur.
Bearbetbarheten för Discaloy är mycket god i jämförelse
med andra tillgängliga högtemperaturlegeringars. Den kan
borras, planas, fräsas eller brotschas i fullt härdat
tillstånd, men särskilt görs små hål lättare före
utskiljnings-härdningen, då materialet är mjukt. Discaloy kan smidas
vid 870—1 260°C; på grund av materialets stora
formbarhet behöver man inte använda de högsta temperaturerna
utan håller sig vanligen vid 980—1 180°C.
Legeringen angrips icke nämnvärt av luft under 1 200°C
och skalar därför inte vid smidning inom det
rekommenderade temperaturintervallet. Den kan också kalldras,
vilket är fördelaktigt vid tillverkning av smådelar, t.ex.
bultar. Efter värmebehandling har även sådana arbetsstycken
hög och jämn hållfasthet. Inga ovanliga svårigheter har
hittills visat sig vid svetsning av Discaloy.
De fysikaliska och mekaniska egenskaperna hos Discaloy
är delvis ganska originella. Den smälter vid 1 400—1 430°C;
dess magnetiska permeabilitet är 1,008 och ändras inte
genom stark kallbearbetning, långvarig upphettning eller
kylning till mycket låg temperatur. Till turbinskivor
används material med en brinellhårdhet av 248—302
beroende på titanhalten. Man har också tillverkat Discaloy med
321—363 Brinell ocli låg magnetisk permeabilitet.
Material för turbinskivor skall ha en 0,2-gräns på minst
8 750 kp/cm2 vid 260°C, men man har uppnått värden på
9 800 kp/cm- vid en brottgräns på 11 200 kp/cm2 och 10—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
