Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1952 - Andras erfarenheter - Skägg på metall, av sah - Ferromagnetiska keramiska material, av SHl - Böcker - Matarvatten, av Lennart Simonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K\ mars 1952
213
Skägg på metall. Inom teletekniken har man haft ett
visst besvär med bildningen av hårfina trådar på
metallytor, särskilt sådana som icke är utsatta för luftväxling.
Företeelsen har observerats bl.a. på kadmiumpläterade,
luftisolerade kondensatorer.
Systematiska undersökningar har nu visat att skägg av
detta slag kan bildas på en hel del elektrolytiska
beläggningsmetaller, men även på rena metallytor. Det uppstår
några veckor eller månader efter pläteringen. Trådarna
växer i regel vinkelrätt mot metallytan, men även i
knippen som utstrålar från en punkt. De är mycket böjliga
och rör sig i luftdrag.
De faktorer som inverkar på skäggväxten synes vara
temperaturen, relativa fuktigheten och atmosfärens halt av
organiska ämnen. Trådarna består dock av ren metall i
form av enkla eller hoptvinnade kristaller. Varför och
hur de bildas är fortfarande en gåta (Engineers’ Digest
dec. 1951). sah
Ferromagnetiska keramiska material. I
växelströms-matade elektromagneter med laminerade kärnor måste
plåtarnas tjocklek minskas med stigande frekvens för att
virvelströmsförlusterna skall hållas inom rimliga gränser.
När frekvensen närmar sig 1 kp/s, blir plåtarna så tunna,
att stora konstruktionssvårigheter uppstår, och
järnkärnorna blir dyra.
Vid frekvenser över ca 1 kp/s måste man använda kärnor
av järnpulver bundet med en plast. Detta material har
emellertid en maximal, effektiv permeabilitet på blott ca
150 mot ca 10 000 för massivt kiseljärn, vilket i hög grad
begränsar dess användbarhet. Den stora luckan i
perme-abiliteterna för pulver och massiv metall fylls av de
ferromagnetiska, keramiska material, som kallas ferriter (jfr
Tekn. T. 1951 s. 26).
Dessa är en blandning av kristallinisk järnoxid med olika
andra metalloxider. De innehåller inga metaller och har
sammansättningen M0Fe,03, där M är en tvåvärd metall,
t.ex. magnesium, nickel eller zink. Ferriterna är homogena,
fasta material, som liknar de keramiska i struktur och
mekaniska egenskaper. De har mycket hög resistivitet och
relativt hög permeabilitet, vilket framgår av följande
sammanställning:
Järnpulver Ferrit Kiseljärn lamelltjocklek 0,2 mm
Begynnelsepermeabilitet .. 60—125 400—1 200 400—600
Maximal permeabilitet .... 130 500—4 300 7 000—10 000
Mättningsfältstyrka ... gs — 3 000—4 000 20 000
Koercitivkraft ......... oe — 0,18—1,0 0,2—0,6
Förluster vid 15 kp/s och 100 gs ........... W/cm3 0,0024 0,00062 0,0040
1 000 gs .......... W/cm3 0,40 0,12 0,43
Resistivitet ...... ohm cm — 103—109 5 • 10"7
Curie-punkt ........... °C — 160—300 700
Täthet .................... 7,4 4,7—5,0 7,6
Genom virvelströmmarna uppstår utom energiförluster en
skärmning, därför att dessa strömmar ger magnetiska fält,
som bidrar till mättning av järnet. Dettas permeabilitet
kan därför icke till fullo utnyttjas i laminerade kärnor, när
frekvensen närmar sig ca 10 kp/s. I ferritkärnor blir
virvelströmmarna mycket små på grund av materialets höga
resistivitet, och deras permeabilitet kan därför till fullo
utnyttjas ända upp i ultrakortvågområdet. Det finns en
viss frekvens, vid vilken kiseljärns effektiva permeabilitet
är ungefär lika med ferrits. Ovan denna frekvens kan det
vara mycket fördelaktigt att använda kärnor av ferrit.
Vid lägre frekvenser måste man göra en kompromiss vid
val av kärnmaterial. I allmänhet är det fördelaktigt att
använda ferrit över några få kiloperioder per sekund, när
det inte är fråga om stora effekter. Om så är fallet, måste
man ta hänsyn till att ferrits mättningsinduktion är
mycket mindre än kiseljärns, vilket givetvis inverkar på kär-
nans dimensioner. Om utrymme och belastningskapacitet
är av dominerande betydelse, är åtminstone hittills
framställda ferriter mindre lämpliga än kiseljärn vid
kraftnätsfrekvenser. Vid 800 kp/s eller högre kan det emellertid vara
fördelaktigt att använda ferrit även i medelstora
transformatorer (H A Goldsmith i Product Engineering apr. 1951).
SHl
Böcker
Matarvatten. Mellersta och Norra Sveriges
Ångpanneförening, Stockholm 1951. 46 s., 9 fig. 5 kr.
Under senare tid har en kännbar brist förelegat på
lämpliga handböcker på svenska för folk som sysslar med
skötseln av matarvattenanläggningar. Tidigare utgivna
handböcker är utgångna och också till vissa delar
föråldrade. Det är därför med tillfredsställelse man nu ser,
att Mellersta och Norra Sveriges Ångpanneförening
utgivit en publikation innehållande en del råd och
anvisningar för hur vattnet vid ångpanneanläggningar skall
behandlas och kontrolleras.
I ett inledande kapitel beskrives kortfattat orsakerna till
pannstensbildning, korrosion och skumning samt de
vanligaste metoderna för att förhindra dessa olägenheter vid
en ångpanneanläggning. Följande avsnitt omfattar en del
allmänna synpunkter på kontrollen av matarvattnets och
pannvattnets sammansättning samt också på den
sammansättning dessa vatten bör ha i olika förekommande fall.
Därefter lämnas beskrivning på olika analysmetoder för
vatten, nämligen bestämning av pH, hårdhet,
permanganat-förbrukning, aluminiumhalt, syrehalt, alkalitet, fosfathalt,
klorhalt, total salthalt samt indunstningsrest och
glödg-ningsrest. Skriften slutar med några kortfattade
anvisningar om hur man rengör ångpannor och ekonomisrar med
inhiberad saltsyra.
Det största värdet hos publikationen ligger tvivelsutan i
avsnittet med analysmetoderna. De olika metoderna är i
stort sett beskrivna på ett enkelt och lättfattligt sätt, och
varje beskrivning inledes med en förteckning över de för
analysen erforderliga kemikalierna och apparaterna. Flera
moderna analysförfaranden har medtagits, såsom
Zimmermans metod för bestämning av restsyre i vatten och
Schwarzenbachs eleganta metod för att titrimetriskt
bestämma hårdheten. Denna senare metod har här dock
uppkallats efter Betz och Noll, vilka visserligen har
förbättrat Schwarzenbachs metod men väl därför knappast
kan anses värda att få metoden som sådan sig tillskriven.
För en del analyser, såsom hårdhetsbestämning och
fosfatbestämning, har flera olika metoder angivits. Lämpligen
borde man här till läsarens hjälp ha nämnt något om de
olika metodernas fördelar och nackdelar. Man skulle även
önskat, att kapitlet om analysmetoderna varit något mera
omfattande och också innehållit beskrivning av åtminstone
klorid- och sulfitbestämning. I de på ett par ställen gjorda
litteraturhänvisningarna har man i stället för tidskriften
I VA felaktigt uppgivit skriftserien IVA:s Meddelanden.
Vad som i det inledande kapitlet säges om
pannstensbildning och korrosion samt metoderna för att förhindra
detta är ganska knapphändigt och tydligen endast avsett
att ge läsaren en förenklad uppfattning av förhållandena
på området. I vissa delar är beskrivningen emellertid
oklar och kan ge upphov till missförstånd. Direkt
felaktigt är påståendet att pannstensbildningen skulle bero
på den negativa löslighetskoefficienten hos en del salter.
Kapitlet hade också blivit lättare att läsa för icke-kemister,
om man varit mera sparsam med de kemiska
formeltecknen; det finns ju icke någon anledning att i en text som
denna skriva t.ex. NaE,S04 då man menar natriumsulfat.
En tabell över de använda formlerna ingår dock i boken.
Slutligen borde man i kapitlen om syratvättning av pannor
och ekonomisrar ha meddelat, att denna metod icke är
användbar vid alla typer av pannsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
