Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1952 - Nya metoder - Provare för kylarvätska, av SHl - Andras erfarenheter - Ryska undersökningar av storkraftöverföring, av Je - Masugn för kolinfodring, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Bestämningen lar 3—6 min och noggrannheten uppges
bli ± 1°G. Omkring 1 kg torris räcker 8—10 h (National
Bureau of Standards Technical News Bulletin nov. 1951).
SHI
Andras erfarenheter
Ryska undersökningar av storkraftöverföring.
Sovjetunionen står inför problemet att överföra stora
energimängder ca 1 000 km. Jämförande kostnadskalkyler har
gjorts för 220, 400 och 440 kV system. Även om mycket
arbete ännu återstår, anser man att nu gränserna för
växelströmsöverföring bestäms mer av ekonomiska
överväganden än av tekniska svårigheter.
Resultatet har blivit att 400 kV maximal driftspänning
rekommenderas för överföring av mer än 1 000 MW över
1 000—1 200 km. Ledningarnas överföringsförmåga ökas
med multipelledare och seriekondensatorer.
Koronaförlusterna tillmäts stort inflytande på ekonomin. Med de
väder-leks- och höjdförhållanden som råder inom den europeiska
delen av Sovjetunionen beräknar man att årsmedelvärdet
av koronaförlusterna blir 2,4 kW/km och fas med 2 X 400
mm2 duplexledare, 1,52 kW/km vid 2 X 500 mm2 (d = 32
mm) och 1,30 kW/km vid 2 X 600 mm2 (d = 34 mm).
Multipelledare med tre eller fyra ledare per fas rekommenderas
för specialfall, när man vill öka överföringsförmågan utan
användning av seriekondensatorer.
Stolparna byggs av stål på betongfundament och får
formen av ett snapsglas (fig. 1). Fasavståndet är 11,7 m och
regelns höjd över mark 30 m. Två jordlinor används.
Me-delspannets längd är 400—500 m och stålvikten blir då
ca 21 t/km för en ledning med 2 X 400 mm2 linor.
Årskostnaden för amortering, drift och underhåll antas
vara 8 ’% för kraftledning och 10 "/o för
transformatorstation.
Vid 300 km avstånd är driftspänningen 220 kV
gynnsammast upp till 600 MW, medan för större effekt 220 och
400 kV är likvärdiga. Det anses dock att man vid 300 km
bör föredra 220 kV upp till 1 500 MW, då man härvid får
minsta kapitalutlägget i begynnelsestadierna.
För belastningar under 500 MW är 220 kV överlägset
upp till 600 km. Vid 600 km och större effekt än 700 MW
är 400 kV överföring 10—15 "Vo billigare än användning av
220 kV med seriekondensatorer och 25—30 "/o billigare än
220 kV utan seriekondensatorer.
Då man funnit att spänningarna 220 och 400 kV är
relativt likvärdiga inom ett stort område för effekter och
avstånd, anses det olämpligt att introducera en
mellanliggande spänningsnivå. Vidare anses det ej löna sig att
gå högre med driftspänningen än till 400 kV. Den mest
ekonomiska strömtätheten är vid 5 000 h årlig
utnyttjningstid för maximieffekten 0,5—0,6 A/mm2 koppar. Det
lönar sig att installera seriekondensatorer vid större effekt
än 800 MW och större avstånd än 600 km (Elektrotechnik
& Maschinenbau 1 dec. 1951). Je
Fig. 1. Bärstolpe för
400 kV ledning.
TEKNISK TIDSKRIFT v
Fig. 1.
Koltegel för
ställbotten.
Masugn med kolinfodring. Efter kriget har användning
av koltegel som infodring av stället i masugnar snabbt
brett ut sig. Visserligen är koltegel dyrare än eldfast tegel,
men det är betydligt hållbarare och hindrar därför
genombrott av ugnsinfodringen, varvid smält tackjärn rinner
ut. Orsaken härtill anses vara, att det invid ugnsväggen
bildas ett skikt av järnoxidul, som så småningom löser
upp det eldfasta teglet men inte angriper kol.
Den brittiska firman United Steel har under de senaste
tio åren utfört omfattande prov med koltegel. Då
genombrotten alltid sker i masugnens sida nära bottnen, infodras
hela stället med koltegel. Vid de första försöken användes
parallellepipediska släta tegel, men det visade sig, att dessa
inte stannade kvar i ställbottnen utan lossnade och flöt
upp. Orsaken härtill var, att en krympning av teglen inte
kunde undvikas. För att förhindra deras lossnande från
varandra gör man dem numera med refflade sidor (fig. 1).
Denna konstruktion har visat sig fullt tillfredsställande;
man behöver inte ens använda bindemedel mellan teglen.
År 1945 började man utföra kolinfodring högre upp i
masugnen. Efter mer än fyra års tjänst var denna
infodring i fullgod kondition. Detta uppmuntrade till ytterligare
utnyttjande av koltegel och den 4 april 1949 påblåstes den
första masugnen med hel kolinfodring. Sedan dess har
den gått utan något som helst krångel. Under första året
gav den 12 °/o mer tackjärn än tidigare och
koksförbrukningen var något lägre.
Fördelen med kolinfodring av pipan anses främst vara
att hängningar förhindras. Dessa kan bero på
fastklibb-ning av beskickningen vid det eldfasta teglet, på
kolavsättningar, som skjuter infodringens yta in i ugnen, eller på
alkaliangrepp på teglet. Alla tre orsakerna sammanhänger
med det eldfasta materialets egenskaper. En ändring av
dessa borde därför kunna minska uppkomsten av
hängningar.
Laboratorieförsök har visat, att kol inte väts av slagg och
att beskickningen därför inte kan klibba vid det, vidare
angrips det inte av alkalier, och det ansågs därför
befogat att pröva det. En fråga var, om kolteglet skulle
brinna i ugnens kolsyraatmosfär. Det gör det också, om
koloxidhalten är tillräckligt låg, men inte vid temperaturer
under 1 000°C. Vid denna och högre temperatur är
emellertid kolsyrakoncentrationen i masugnen mycket låg. En
annan fråga, som ännu ej är slutgiltigt besvarad är
kolin-fodringens slitstyrka vid hög temperatur. Prov, som
gjordes efter fem månaders drift, antyder att den är
tillräcklig (J H ChesTEirs m.fl. i Iron & Steel 15 juni 1951). SHI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
