Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1952 - Böcker - Maschinenformerei, av Erik O Lissell - A method of determining common stray light, av Mats Hultin - Fourier transforms in the theory of inhomogeneous transmission lines, av Bertil Håård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K\ mars 1952
215
huvudtempon i stället för två (jfr ovan). Bullformningen
är ej längre nödvändigtvis någon speciell formningsmetod,
såsom här påstås, utan en metod där man använder
speciella flaskor. De numera utanför Tyskland vanliga
kärn-blåsmaskinerna av amerikansk eller amerikanskt
inspirerad konstruktion behandlas tyvärr inte alls. Det kan
vidare ifrågasättas om maskiner av rent historiskt intresse
skall tas med i en bok av detta slag.
Trots sina brister kan boken rekommenderas som en
orientering över formmaskinområdet för arbetsledare och
ingenjörer inom gjuterifacket. Erik O Lissell
A method of determining coinmon stray light for ruled
gratings and other spectral apparatus, av Erik Inoelstam
& Erik Djurue. Arkiv för Fysik bd 3 nr 6.
Vetenskapsakademien, Stockholm 1951. 18 s., 13 fig., 7 tab.
A slit phase contrast apparatus wi th modified phase
plates for the examination of optical gratings and other
objects with variations in one dimension, av Erik
Ingël-stam. Arkiv för Fysik bd 3 nr 2, Vetenskapsakademien,
Stockholm 1951. 5 s., 5 fig.
Optiknämnden, föregångaren till ett svenskt optiskt
institut, publicerar sina forskningsresultat huvudsakligen i
form av Meddelanden från optiknämnden. Flertalet av
dessa uppsatser återfinnes även i Arkiv för fysik. En
viktig del av nämndens arbetsuppgifter ligger i dess
möjlighet att hjälpa industrilaboratorierna vid en fysikalisk
bedömning av de optiska metoder och instrument, som för
närvarande användes, exempelvis inom kemin.
I det förstnämnda arbetet har förf. utarbetat en metod
för bestämning av mängden ströljus vid spektralapparater
av skilda slag. Att negligera ströljuset, exempelvis vid
användning av spektrofotometrar för absorptionsanalyser
inom kemin, kan vara ödesdigert, då ströljuset särskilt vid
instrument med replikaplangitter i många fall icke är
försumbart, utan bör elimineras med hjälp av filtra.
I inledningen säger förf. några ord om prisma- resp.
gitterinstrumenten och ströljuset. Enligt en uppfattning,
som fortfarande är vanlig ute i industrin, är
gitterinstrumenten i detta fall underlägsna. Förf. påpekar emellertid,
åberopande tidigare undersökningar, att originalgittra har
mindre ströljus än prismainstrument, medan instrument
med replikagitter i allmänhet har mer ströljus. Kanske
kunde i detta sammanhang ha understrukits, att man i
fråga om prisma- och gitterinstrument inte bör tala om
bättre eller sämre, utan närmast bedöma dem ur
användningsmöjligheten i de skilda fallen.
Den nu utarbetade metoden kan användas på varje
spek-tralapparat. Som ljuskälla användes lämpligast
volfram-lampa, som mottagare företrädesvis fotoceller eller
foto-multiplikatorer. Förf. har som absorbator använt
didy-miumfiltra. Om ströljusets spektralfördelning är av
intresse, användes dessutom vanliga färgfilter. Mätningar
har utförts med såväl originalgitter som ett replikagitter.
Beräkningar och resultat diskuteras i detalj. Ströljuset
inom några olika spektralområden bestämmes. På grund
av didymiumfiltrets absorptionsmaximum vid 5 800 A,
har denna våglängd använts som utgångspunkt, ehuru även
en del mätningar utförts i nära ultraviolett. Eftersom, på
grund av fotocellernas avtagande känslighet mot
ultraviolett och infrarött, inom dessa spektralområden även
ringa mängder ströljus alltid ansetts vara mycket
störande, borde kanske dessa områden redovisats ännu något
mera detaljerat. I övrigt är framställningen väl
tillrättalagd även för industrispektroskopister, som, såvitt jag kan
se, bör ha möjlighet med metodens hjälp pröva de egna
instrumenten.
Inom biologin har nu i mer än tio år
faskontrastmikro-skopin använts. Två ofärgade ämnen med skilda
brytningsindex kan i ett vanligt mikroskop icke skiljas från
varandra, emedan ljusstrålarna efter passagen genom dessa
icke har ändrat amplitud dvs. intensitet, utan endast fas.
Denna fasförskjutning är emellertid osynlig för ögat. I
faskontrastmikroskopin göres denna emellertid synlig
genom att de två fasförskjutna ljusstrålarna bringas att
in-terferrera i mikroskopets bildplan. Fasförskjutningen
"omformas" därigenom till en svart-vit bild, som kan iakttas.
Denna teknik möjliggör inom biologin en effektiv
observation av levande celler. Inom fysik, metallografi etc. har
metoden ännu icke kommit till utnyttjande, ehuru den
också där borde ge vissa fördelar och nya möjligheter.
I det andra arbetet har förf. tagit upp principen för
studier av de periodiska felen i optiska gitter. En apparatur
och metodik i första hand avsedd för
faskontrastundersökningar i påfallande och reflekterat ljus beskrives. Med
denna metod kan såväl separata som i spektrografer
monterade gitter undersökas. Speciella faskontrastplattor har
emellertid använts. Någon standardutrustning för
faskon-trastarbeten kan icke utan vidare apteras. Ingen analys
av mätresultaten finns i uppsatsen. Enligt uppgift skall en
sådan emellertid publiceras. Denna faskontrastmetod för
undersökning av gitter är mera speciell än ovannämnda
metod för undersökning av ströljus, och den torde
knappast kunna komma till användning ute i
industrilaboratorier försedd med spektrografer. Mats Hultin
Fourier transfomis in the theory of inhomogeneous
transmission lines, av Folke Bolinder. KTH Handl.
nr 48 1951. Lindståhls, Stockholm 1951. 83 s., 31 fig. 6 kr.
Den kontinuerligt inhomogena ledningens problem har
intresserat många forskare, dels därför att problemet är
fysikaliskt och matematiskt väldefinierat och dels för att
det har ganska stort praktiskt intresse. Problemet är
emellertid ganska svårt och en matematisk behandling leder
fram till en icke-linjär differentialekvation för
impedansen eller reflexionsfaktorn. Utom i vissa specialfall är det
svårt att få något praktiskt användbart ur denna
differentialekvation, och man är därför i allmänhet hänvisad att
söka sig fram på approximativa vägar. Det finns också
en mängd kända närmelösningar till den kontinuerligt
inhomogena ledningens problem.
Till dessa fogar förf. ytterligare en, som inte förefaller
att stå de övriga efter i noggrannhet och i överskådlighet
är dessa mycket överlägsen. Förf. utgår från antagandet
att reflexionsfaktorn är liten, varvid den nämnda
differentialekvationen för reflexionsfaktorn reducerar sig till
en linjär sådan, vars lösning kan uttryckas explicit. Om
sedan ledningens förluster kan försummas och
våghastigheten är oberoende av längdkoordinaten, visar det sig att
den explicita lösningen har formen av en Fourier-integral.
Detta är ett faktum av stort intresse, ty härigenom ställes
hela den väl genomarbetade matematiska apparat som
sammanfattas under begreppet Fourier-analys till
förfogande för den inhomogena ledningens problem, Mest
utvecklad torde Fourier-analysen ha blivit i samband med
tidfunktioner och deras spektrala amplitudfördelning, där
den ena kan uttryckas i den andra med en
Fourier-integral. Tidförloppet och dess spektrum bildar härmed ett
Fourier-par. Vid den inhomogena ledningen bildas
Fourier-paret av halva derivatan av logaritmen för ledningens
egenimpedans (dvs. kvadratroten ur förhållandet mellan
längsimpedans och tväradmittans) med längdkoordinaten
som oberoende variabel och en obetydligt modifierad
re-flektionsfaktor med dubbla inverterade våglängden, dvs.
en mot frekvensen proportionell storhet, som oberoende
variabel.
Impedansfunktionen kan lätt erhållas ur ledningens
primärkonstanter, vilka i sin tur är givna av ledningens
dimensioner. Härav erhålles sedan genom
Fourier-transfor-mering, varvid man har hjälp av tabeller eller "lexikon"
över Fourier-par, ledningens reflexionsfaktor, varmed dess
elektriska egenskaper är fullständigt kända. Det är lika
lätt att gå även den motsatta vägen, dvs. från ett visst
frekvensförlopp hos reflexionsfaktorn till ledningens
impedansfunktion och dimensionering. Med denna metod ges
sålunda lösningen till den inhomogena ledningens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
