Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Polyvinylkloridpastor, av Harald Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K\ mars 1952
223
Geigy Ltd. får i gång sin fabrik under andra
halvåret 1951.
Då det för närvarande råder stor brist på
diok-tylftalat och då dessutom priskontrollen i
England omöjliggör dess utnyttjande i ett stort antal
produkter, förekommer ofta, att det helt eller
delvis ersätts med trikresyl- och trixylenylfosfat,
som är billigare. Man erhåller då en produkt, som
har mycket goda hållfasthetsegenskaper, men
vars köldbeständighet lämnar mycket övrigt att
önska. Sålunda blir vävburen plast mjukad med
endast trikresylfosfat mycket styv redan vid 0°C
och praktiskt taget oanvändbar för exempelvis
dam- och shoppingväskor.
Genom att blanda trikresylfosfat med 5—7 %
butylacetylricinoleat har man lyckats få fram
produkter med tillfredsställande
köldbeständighet, även om de icke är så goda som de, som
erhålles, då endast dioktylftalat används. Med detta
erhåller man pastor, som har mycket god
lagringsbeständighet och gelatinerar vid
förhållandevis låg temperatur. Vid övergång till
trikresylfosfat och butylacetylricinoleat får man
visserligen pastor med god lagringsduglighet, men
ge-latineringstemperaturen ligger 30—40°C högre.
Därjämte uppstår ganska mycket rök vid
gelati-nering av dessa pastor, och detta har i många
fall visat sig ganska besvärande.
Då man började använda trikresylfosfat och
butylacetylricinoleat, hade man både i England
och i Sverige ganska otrevliga erfarenheter av,
att plastlädret blev klibbigt efter någon tid. Detta
anses ha berott på, att butylacetylricinoleat
innehöll fri oljesyra, som ej var kombinerbar med
polyvinylklorid, vilket hade till följd, att den
vandrade upp till ytan och lade sig där som ett
klibbigt skinn. Man framställer nu
butylacetylricinoleat i England med mycket låg halt fri
ricinoljesyra, varför man anser, att någon risk
för klibbiga produkter numera ej förefinnes.
Som standardextender då dioktylftalat och
trikresylfosfat används som primärt
mjuknings-medel används klorerade paraffiner, t.ex.
Cere-clor, och olika kolväteprodukter, t.ex. Dutrex.
Det råder ganska stor oenighet om värdet av
klorerade paraffiner, enär en alltför hög
baknings-temperatur kan medföra, att klor frigörs, vilket
kan ha katastrofala följder för vävburen plasts
hållbarhet. Vidare kan de klorerade paraffinerna
påverka pigmenten, så att dessa ändrar färg eller
blöder. Kolväteprodukterna eftergulnar i regel,
varför de icke kan användas i vita eller
ljus-färgade produkter utan endast i mörka nyanser
av brunt samt i svart, där denna effekt icke
märks. Man torde generellt kunna säga, att vid
användning av extenders förbilligas produkten
men samtidigt kan en kvalitetsförsämring
inträda, varför största försiktighet bör iakttas.
Tidigare har sagts, att det på slutprodukten icke
märks någon skillnad, om dioktylftalat eller
dikaprylftalat används, men detta gäller icke för
pastans viskositet. Sålunda är
dikaprylftalat-pastans initialviskositet något lägre än
dioktyl-ftalatpastans, men största skillnaden är, att den
förras viskositet under två veckors lagringstid
blott ökar obetydligt, vilket tyder på, att
dika-prylftalatet ger pastor med enastående god
åldringsbeständighet. Initialviskositeten blir mycket
låg med dioktylsebakat, varigenom detta är
synnerligen lämpligt, när man önskar hög
polymer-halt och mycket styv produkt.
Tillgången på dioktylsebakat i England är för
närvarande synnerligen begränsad och dess pris
mycket högt. Detsamma gäller alla övriga
mjuk-ningsmedel. Man hoppas emellertid, att mot
slutet av 1951 få i gång storproduktion av ett
mjuk-ningsmedel av polyestertyp liknande det
amerikanska Paraplex G-60.
Stabilisatorer
Tillsats av stabilisatorer är synnerligen viktig
vid vanlig bearbetning av polyvinylklorid på
valsverk och i kalander men icke mindre viktig
vid tillverkning av pastor, även om
värmepåfrestningen under tillverkningsprocessen av vävburen
plast är mindre. För att rätt belysa
stabiliseringsproblemet måste man börja med den teoretiska
bakgrunden både för vinylpolymerens
sönderdelning och dess stabilisering. Om man grundligt
sätter sig in i detta, behöver man icke diskutera
varje stabiliseringsmedel i detalj utan kan
sammanfatta dem i grupper allt efter deras kemiska
sammansättning.
Den allmänt accepterade formeln för
polyvinylklorid är
\
H
Cl
^ h /
\ /
XC /
Cl
\
vH
Cl
\
H
C ’
Cl
Sönderdelningen av denna struktur följer i
regel två vägar. Antingen avspaltas klor och väte
vid högre temperatur eller reagerar luftens syre
med polymeren, när denna utsätts för hög
temperatur eller ultraviolett ljus. Solljus ger i regel
högre temperatur och har därför stark verkan.
Man kan avskilja enbart klor vid polymerens
sönderdelning, men detta har mest teoretiskt
intresse, då de därvid bildade cyklopropanringarna
icke är kromofora och följaktligen icke
besvärande. Om klor och väte avskiljes vid
sönderdelningen, bildas klorväte samtidigt som
polyvinyl-kloridkedjan ändrar struktur till:
\
V/V»
Den erhållna kedjan med konjugerade
dubbelbindningar är synnerligen kromofor. Man har
funnit, att avspaltningen av klorväte är propor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
