Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1952 - Nya metoder - Metod att studera korrosion, av SHl - Andras erfarenheter - Varifrån kommer solvärmen? av sah - Nylons hållbarhet, av SHl - Råmaterial för cortison, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
TEKNISK TIDSKRIFT v
sätts i rotation med en hastighet av flera hundra varv per
minut. Den avsöks härvid med en fast provelektrod, som
är en plastisk arm innehållande elva silvertrådar. Denna
ställs ca 0,5 mm från den våta cylinderytan, så att den
kan ta upp de små elströmmar, som åtföljer korrosionen.
Strömmarna förstärks elektroniskt och kan iakttas på en
oscillografskärm eller fotograferas. En särskild fördel hos
metoden är, att man snabbt och lätt kan undersöka
metallprovets hela yta (Engineers’ Digest juli 1951). SHI
Andras erfarenheter
Varifrån kommer solvärmen? Den vanligaste teorin för
solenergins uppkomst har varit att vätekärnor
sammansluter sig till helium genom en reaktionskedja, i vilken en
kolkärna uppträder, därav namnet kolcykeln för
processen (Tekn. T. 1950 s. 507). Vid ett stadium i denna process
måste kolisotopen ^C bildas. Några amerikanska
astro-fysiker har därför försökt påvisa kolcykelns existens
genom att undersöka huruvida ^C fanns i rikligare mängd
hos solen än t.ex. på jorden, där den utgör omkring 1 °/o
av allt kol. Resultatet av dessa undersökningar blev, att
några spår av ^C överhuvudtaget inte kunde påträffas i
solspektrat.
Det finns två möjliga förklaringar till detta förhållande.
Den ena är att kolcykeln icke, som man har antagit, är
huvudkällan till solenergin; denna kan i stället möjligen
alstras vid en proton-protonreaktion, vid vilken kol inte
uppträder som mellansteg. Den andra möjliga förklaringen
är att icke kan upptäckas på solytan därför att den
bildas i solens inre och att utströmningen av inre
material till solytan icke sker i den utsträckning som man har
antagit.
De amerikanska astrofysikerna tenderar åt den senare
uppfattningen eftersom litium, som i solens inre mycket
snabbt förstöres, kan påvisas i solens atmosfär. Detta
litium måste ha funnits ända sedan solen bildades för
några miljarder år sedan, och kan icke någonsin ha dragits
in i solens inre genom konvektionsströmmar (Då litium
uppträder som mellansteg vid proton-protonreaktionen,
kan väl påvisandet av denna metall i solatmosfären anses
stödja även det motsatta antagandet, att starka
konvektionsströmmar förekommer i solen).
Andra omständigheter (Tekn. T. 1950 s. 508) har gjort,
att man hittills har föredragit kolcykeln. Hypotesen att
proton-protonreaktionen skulle vara viktigare än denna för
solens energialstring kan emellertid icke helt förkastas och
några amerikanska forskare har nyligen offentliggjort
beräkningar, som tyder på att detta kan vara fallet
(Scien-tific American juni 1951). sah
Nylons hållbarhet. Förbättring av plasters hållbarhet är
ett av plastindustrins viktigaste problem just nu.
Omfattande undersökningar har visserligen gjorts med
accelererad åldring, men de ger ingen upplysning om materialets
inre förändringar och kan inte användas för att förutsäga
dess beteende i praktiskt bruk. En fullständig insikt i
mekanismen och kinetiken för de reaktioner som sker i en
plast behövs. National Bureau of Standards har därför
lagt upp ett stort program för sådana undersökningar.
Början har gjorts med nylon varvid man sysslat med
nylonsalter av £-kaprolaktam som har formeln
— C — (CH„) x— C — N — (CHa)x— N —
Hinnor med 2,5—20 u tjocklek utsattes för värme,
ultraviolett ljus och olika atmosfärer. Man har analyserat de
flyktiga sönderdelningsprodukterna, och både behandlade
och obehandlade prov av plasten har undersökts på en
mångfald sätt för att uppdaga ändringar i polymerens
kemiska och fysikaliska struktur.
Resultaten visar att polyamiders förstörande sker genom
förändringar av tre huvudtyper, nämligen brott på
peptid-gruppens C—N-bindning, förändring i molekylernas
orientering eller i kristallinitet genom ändring av vätebryggor,
dipolers lägen och andra sekundära bindningar samt
ändring av mängden starkt bundet vatten eller organiska
vätskor, såsom etanol. Ändringarna i struktur,
molekylorientering och kemiskt bundna vätskor medför påtagliga
ändringar av plastens fysikaliska egenskaper.
Vatten och organiska vätskor verkar som
plasticerings-medel. En plasts vattenhalt bör därför hållas relativt hög,
men den får inte göras för hög, då plastens hållfasthet då
går ned. Man bör också vidta åtgärder för att minska
förlusten av organiska vätskor eller åtminstone se till att de
ersätts med vatten eller något annat ämne som kan bindas
på liknande sätt. Ersättning av vatten och alkoholer med
mindre flyktiga ämnen kan öka plastens livslängd.
Den skadliga verkan av ändringar i kristallinitet kan
delvis undvikas genom ändring av polymerens kemiska
struktur, t.ex. genom införande av alkylgrupper i stället
för de vid kväve bundna väteatomerna. Det förefaller
emellertid som om en bestämd angreppspunkt vid plastens
degenerering skulle finnas så länge peptidgruppen ingår
i dess struktur.
Om andra grupper, t.ex. fenvlgruppen, införs kan de
hindra degenerering genom att absorbera strålningsenergi.
De kan emellertid också överföra denna energi till den
relativt svaga C—N-bindningen som då brister. Även om
detta skulle ske skulle dock de mindre molekylerna hindras
från att kristallisera genom närvaron av de stora
sid-grupperna, och degenerering skulle undvikas i viss mån
(National Bureau of Standards Technical News Bulletin
nov. 1951). SHI
Råmaterial för cortison. Man väntar sig stora ting inom
teoretisk medicin genom studium av cortisons verkan på
olika sjukdomstillstånd. Utom den lindrande effekt på
ledgångsreumatism, som det har gemensamt med ACTH
(Tekn. T. 1950 s. 212), har dessa hormoner visat sig
förhindra bakteriernas inverkan på cellvävnaden vid
lunginflammation. Pneumokockernas antal i den förblir dock
oförändrat och man har därför möjlighet att studera
sjukdomen, utan att patienten är sjuk.
Tillgången på cortison motsvarar emellertid på intet sätt
efterfrågan, därför att det för närvarande använda
utgångsmaterialet (oxgalla) är tillgängligt blott i mycket
begränsad mängd. Man har därför under flera år sökt efter
andra lämpliga utgångsmaterial. Amerikanen L H Sarett
har sålunda undersökt 33 arter av en afrikansk vinranka,
Strophantus, och funnit små mängder sarmentogenin i
några av dem. Detta ämne, som är ett betydligt bättre
utgångsmaterial än desoxicholinsyra ur oxgalla, hade
tidigare hittats i en Strophantus-art, men denna lär sedan inte
ha kunnat återfinnas.
Av de femton Strophantus-arter, som Sarett hittills
undersökt, har han funnit 0,1—0,2 *>/<> sarmentogenin i flera
kända arter men 0,4 °/o i en, som hittills tycks ha varit
okänd och därför provisoriskt kallas MPD-50. Man tror,
att den är identisk med den tidigare förlorade arten.
En annan grupp av steroider, som kan tänkas vara av
betydelse är sapogeninerna, såsom hecogenin, botogenin
och recogenin. De har hittats i vinrankor från Mexiko och
Centralamerika och kan möjligen få användning, ehuru
framställningen av cortison ur dem åtminstone för
närvarande ser besvärlig ut. Andra i naturen förekommande
steroider, såsom ergosterol, cholesterol, stigmasterol och
flera sapogeniner, har syregruppen på fel plats, och
problemet att införa den på rätt ställe har mött mycket stora
svårigheter.
Vid total syntes av cortison är den största svårigheten det
stora antal isomerer, som utgör återvändsgränder på
vägen till den önskade produkten. Många synteser gav
sålunda som huvudprodukt isomerer, som var oanvändbara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
