Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1952 - Staden och dess mark, av S Nq
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Markens uppsplittring i ägor i staden Bern under
150 år.
spekulationen sin största omfattning. Städerna växte
hastigt, medan det spekulativa intresset i huvudsak
utestängde den sunda planeringen.
Då städerna slutligen vaknade upp inför det kaotiska
resultatet var det för sent att rädda situationen. Det var
ekonomiskt omöjligt att ingripa i fastigheter som
representerade ofantliga investeringar, och i många
generationer kommer det spekulativa raseriets sorgliga monument
att pryda våra städer.
På denna trista scen inträdde de första visionärerna med
sina idéer om hus i grönska, luft och ljus, om trafikens
differentiering etc. De fantasirika projekt som uppgjordes
av Wright, Le Corbusier, Neutra, Garnier och
Hilbers-heimer fordrar dock alla för sitt förverkligande att marken
i vart och ett av de skilda projekten är i en ägares hand.
Även om de utomordentliga svårigheter som
markägo-förhållandena förorsakat vid varje stadsplaneringsföretag
har varit fullt klara, har inte stadsplanerarna angripit
problemet. Striden kring frågan "Vem har rätten att äga den
mark som människorna lever på" har förts på annat sätt.
Genom århundradena har åter och åter idén om jorden
som en gudomlig egendom, tillgänglig för alla människor,
dragits fram.
Från Moses och Platon till Thomas Moore och Herbert
Spencer har människorna rest kravet att jorden skall
återlämnas till det allmänna, som gav den dess värde. I våra
dagar har Henry George förnyat frågan. Georges och hans
lärjungars ansträngningar utmynnade i förslag till skatt
på omåttliga värdestegringar, åtgärder mot jordräntan och
andra liknande kompromisser utan reell verkan.
Priskontroll för såväl jord som byggnader var också dömd
att misslyckas, och det inte minst betydande skälet härtill
var försöket att undvika det fruktade ordet konfiskation.
Den engelska "Liberal Land Committee" av 1923—25
föreslog "tax and buy"-systemet, vilket innebar att
markägaren själv fick taxera sin fastighet och betala skatt
härefter, men också vid händelse av köp från stadens sida
fick sälja fastigheten till det pris han sålunda själv åsätt
den. Varje kommun hade förköpsrätt till alla fastigheter
inom sina gränser.
Emellertid förblev frågan olöst om de enorma summor
kommunen ändå måste betala för återköp av mark i större
utsträckning. Flürscheim, lärjunge till George, och Joseph
Hyder, sekreterare i den engelska "Land Nationalization
Society" förklarade att marken skulle bli betald med de
ständigt växande inkomsterna på redan förvärvad mark.
Men situationen kan bli kritisk, eftersom ränteutgifterna
växer samtidigt som inkomsterna av jordräntan och
kanske snabbare än dessa.
Så framträdde Silvio Gesell med sin "natural economic
order" och förutsåg ränteinkomsternas likvidering. Allt
eftersom inkomsterna av jorden bit för bit återgår till det
allmänna genom att marken återköpes, pressas räntan
ned, kapitalet kan inte längre kontrolleras privat, det
hålles i ständigt omlopp, varigenom förorsakas en sänkning
av räntan och aktieägarnas död.
Så uppträdde Ebenezer Howard med idén om "garden
cities". Man köper den mark på vilken den nya staden
skall byggas. Letchworth, Welwyn, Hampstead (Tekn. T.
1951 s. 777), är alla byggda på mark, som i sin helhet
tillhör kommunen. Rätten att bygga medges invånarna mot
hyror, vilka amorterar kommunens stora skulder för
markköpet. Det faktum att så få trädgårdsstäder har vuxit upp
i England visar emellertid, såsom Steen Eiler Rasmussen
framhållit i sin bok om London, systemets misslyckande.
Räntefrågan är ännu olöst.
De engelska trädgårdsstädernas betydelse blev emellertid
snart uppenbar för alla planerare. Varje
markdispositions-fråga kunde kontrolleras av kommunen och en sund
planering blev möjlig. Det engelska exemplet fick efterföljare
i Holland, Tyskland och Schweiz, även om dessa länder
saknade den lagstiftning och den tradition som var
nödvändig för ett radikalt grepp i markägofrågan. Därför var
de tvungna att utveckla sin planläggning bitvis, genom
smyghål i den gamla lagstiftningen. I Stockholm och Wien
har också företagits omfattande stadsplanering i samma
anda. Israel erbjuder ett renodlat exempel efter den
bibliska principen om kommunalt markägande. Sedan 1901
har allt byggande och all odling i Israel företagits på mark
som uthyrts av det allmänna.
Dagens problem är att uppnå bästa möjliga kompromiss
mellan de privata markägarnas och det allmännas
intresse, och att i väntan på en lösning av markägofrågan
se till att kommunerna: inte säljer någon mark; förvärvar
mark i så stor utsträckning som möjligt; väl planerar och
styr förändringar i markdispositionen med hjälp av en
stark byggnadslagstiftning (Hans Bernoulli i Architecture
d’Aujourd’hui 1951 h. 38). S Nq
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
