Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1952 - Andras erfarenheter - Epoxiplasters användning, av SHl - Friktion studeras med radioisotoper, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
309
lösning. Reaktionsblandningen upphettas sakta under
omröring till ca 100°C och får koka under återlopp i ca 2 h.
Därefter frånskiljs plasten, tvättas med kokande vatten och
torkas vid 150°C.
Utmärkande för epoxiplasterna är att de har kemiskt
stabila raka atomkedjor, bestående av kolatomer,
syreatomer i eterbindning och aromatiska sexringar, medan
epoxidgrupper i kedjornas ändar och glest placerade
OH-grupper har avsevärd reaktionsförmåga. De förras
reak-tivitet utnyttjas vid härdning av dessa plaster, och har
hittills varit av största intresse för plastindustrin; först
på senaste tiden har man börjat dra nytta även av
OH-gruppernas reaktivitet.
Härdning med aminer kan sålunda användas för
epoxi-plaster, därför att epoxidgrupperna lätt reagerar med
aminer liksom med ett antal andra ämnen. Med primära
monoaminer fås förlängning av de raka atomkedjorna
men inga tvärbindningar mellan dessa. Primära diaminer
kan däremot ge sådana, varvid plasten härdar.
Sekundära aminer reagerar under bildning av tertiära
aminer, och flera av dem har visat sig vara effektiva
härdare. Deras verkan tycks åtminstone till avsevärd del bero
på katalytisk härdning orsakad av de bildade tertiära
aminerna. Mekanismen vid denna process är inte fullt
känd, men förhållandet att den erhållna produkten har
mycket låg kvävehalt synes visa att den är katalytisk.
Som stabiliseringsmedel används epoxiplaster i
polyvinyl-klorid och andra klorhaltiga produkter. Det klorväte som
utvecklas vid dessas åldring (Tekn. T. 1952 s. 221),
oskadliggörs då genom reaktion med epoxidgrupperna. Denna
egenskap hos epoxiplasterna har mest utnyttjats vid
tillverkning av genomskinliga plastfolier. Bästa ekonomiska
resultat har erhållits när de använts tillsammans med
vanliga stabiliseringsmedel, såsom kalcium- eller
kad-miumsalter.
Lämpligast för detta ändamål är epoxiplaster med låg
molvikt, då dessas halt av epoxidgrupper är hög. En
sådan plast är Epikote RN 34 som kan ingå med upp till
4 °/o i polyvinylklorid och i något större mängd i
sampoly-merisat, såsom saran. Man har emellertid både i USA och
Storbritannien funnit att Epikote 1001, som egentligen är
en lackplast, också med fördel kan användas som
stabiliseringsmedel.
Till glasfiberlaminat har epoxiplaster med framgång
använts vid US Navy Laboratories. Försöksresultaten visar
att dessa plasters adhesion till glas är synnerligen stark,
men tillverkningssvårigheter uppstod genom att man måste
använda blandningar som härdade mycket snabbt.
Härdaren måste därför tillsättas först omedelbart före
användningen.
Denna svårighet har emellertid nu övervunnits genom
användning av Epikote 1001 som försatt med härdare kan
strykas på glasfiber och sedan lagras 6—12 månader.
Härdning sker vid upphettning 2 h till 165—170°C, 30 min
till 180°G eller 15 min till 200°C. Som härdare används
då melamin eller dicyandiamid av vilka vanligen 6 %
tillsätts. Andra härdare är dietylentriamin,
dietylaminopro-pylamin eller pyridin, vilka inte fordrar så hög
härdnings-temperatur, men blandningen av plast och härdare kan i
stället inte lagras.
Vid ingjutning av apparater i plast använder man helst
sådana som är lättflytande vid relativt låg temperatur.
Därför är Epikote RN 48 som har låg viskositet särskilt
lämplig för detta ändamål. Vanligen värms plasten till
60—80°C innan härdaren (oftast 5—7 °/o piperidin)
tillsätts, för att uppkomst av luftblåsor skall undvikas.
Härdningen sker bäst vid 100°C, men för apparater som inte
tål så hög temperatur kan den utföras vid 80 eller t.o.m.
60°C.
I USA har två epoxiplaster av ny typ framställts de
kallas Coil Seal 11 och 17, är båda lättflytande före härdning
och kan gjutas vid atmosfärstryck. De härdar utan
upphettning genom tillsats av en härdbar plast som fullstän-
digt reagerar med epoxiplasten. Reaktionsvärmet är
tillräckligt lågt för att gjutning av små delar skall kunna ske
i formar av gummi, metakrylat eller gips. Krympningen vid
härdning är 0,5—2,5 °/o av volymen, dvs. tillräckligt liten
för att tillåta ingjutning av stora delar utan
sprickbildning. Materialet har mycket goda dielektriska egenskaper,
och det har därför med framgång använts när andra
di-elektrika visat sig oanvändbara.
Vid en för denna typ av epoxiplast tillämpad gjutteknik
tar man först plasten i en blåsa av polyeten försedd med
ett glasrör som pip, och sprutar sedan in den i formen
genom att trycka ihop polyetenblåsan. På detta sätt kan
formen fyllas från bottnen vid rumstemperatur. Metoden
möjliggör vidare införande av epoxiplast i små öppningar
med komplicerad form, t.ex. i elektronikapparater.
Som material för ingjutning av elapparater har
epoxiplast den fördelen framför polyesterplasterna att den
förändras mindre vid låg temperatur. Däremot tål den inte
lika hög temperatur (75—80°C mot 90—105°C för
poly-estrar).
Ett universallim innehållande epoxiplast kan enligt en
amerikansk uppgift sammansättas på följande sätt:
viktdelar
Epikote RN 34 .............................. 75
Epikote 1062 ................................ 25
allylglycidyleter ............................. 10
aluminiumoxid .............................. 100
trietylamin ................................. 12,5
Plasterna är lågmolekylära, aluminiumoxiden är fyllmedel
och trietylaminen härdare. Blandningen är hållbar innan
den sistnämnda tillsatts, men när så skett bör limmet
användas omedelbart. Härvid stryks detta ut i tunna skikt
på de delar som skall sammanfogas. Bara kontakttryck
behövs för att få starka limfogar. Dessa når full styrka
efter 120—144 h vid rumstemperatur (E S Narracott i
British Plastics okt. 1951; Modern Plastics okt. 1951). SHl
Friktion studeras med radioisotoper. Enligt modern
uppfattning uppstår friktion mellan två metalldelar genom
att en hopsvetsning sker i ett fåtal punkter där
metallytorna är i kontakt med varandra. Friktionsarbetet åtgår
för att slita isär dessa svetsar. I regel får de större
hållfasthet än grundmetallerna på grund av den
kallbearbetning som sker vid de små kontaktytornas uppkomst.
Därför sker bristningen inte i svetsen utan i den av
grundmetallerna som har lägsta hållfastheten, varigenom spår av
denna överförs till den andra metallytan.
Den mängd metall som transporteras från den ena
metalldelen till den andra är så liten att den inte kan
upptäckas med mikroskop. Är den radioaktiv, kan den
emellertid påvisas med t.ex. Geiger-räknare eller
autoradio-grafiskt, dvs. genom den svärtning av en fotografisk film
som strålningen orsakar (Tekn. T. 1950 s. 767). Man har
tillämpat denna teknik vid Massachusetts Institute of
Technology för att experimentellt undersöka mekanismen
vid friktion och nötning.
Fig. 1. Princip för anordning vid
friktionsförsök med radioaktivt material.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
