Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1952 - Skum och skumvätska, av Valter Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
319
Fig. 3.
Skumviskosi-meter; a skala, b
utbytbar kloss, c
sprin-tar, d koppling av
gummi, e motor.
En mycket närliggande tanke att förbättra de
lyofoba skummens stabilitet är höjning av
lösningarnas ytviskositet. Skumförsök med
isoamyl-alkohollösningar1 visade emellertid mycket dålig
stabilitetshöjning vid tillsats av glykol och
gly-cerol, vilket med all säkerhet beror på, att
aktiveringsämnet delvis tränger undan glycerolen
eller glykolen från ytskiktet7.
Helt andra resultat erhålles med hudbildande
ytaktiva ämnen, såsom tvål, saponin, albumin,
gelatin och andra, vilkas adsorption ej förhindras
av aktiveringsämnet. I ovannämnda fall höjde
en tillsats av några hundratusendels procent tvål
skumstabiliteten till det dubbla, under det att
några tusendels procent gelatin fordrades för
samma verkan. Ju mera ytaktivt det tillsatta
stabiliseringsämnet är, desto mindre mängd fordras
i allmänhet för att framkalla en
stabiliseringseffekt.
För de lyofila skummen har man ej anledning
att frångå det som tidigare sagts om det
heterogena ytskiktet. I dessa skum ingår också ett eller
flera ytaktiva ämnen. Dessa är emellertid
kolloider av en sådan molekylstorlek, att ytskiktet får
hög viskositet. I vissa fall kan man rent av
anse att vätskehinnornas ytskikt har gelkaraktär.
Man måste komma ihåg, att kolloida
aktiveringsämnen icke heller alltid samverkar. Ibland kan
ett aktiveringsämne stöta ut ett annat från
ytskiktet varigenom skumstabiliteten försämras.
Clark och medarbetare8 har gjort mycket
ingående undersökningar av olika lyofila skum. De
kolloider han arbetat med är huvudsakligen sa-
ponin, tvållösningar samt hydrolyserade
äggviteämnen av blod, lim och keratin.
Undersökningsmetoder
Det säger sig självt, att laboratorieprov endast
utgör en mycket begränsad del av de
undersökningar, som utförs på skum och
skum-vätska11-14-20’21. Man måste komplettera och
korrigera laboratorieresultaten med praktiska prov,
t.ex. eldsläckning. Dessa prov är avgörande för
en skumvätskas tekniska och ekonomiska värde.
Viskositet
Vid bestämning av vätskors ytviskositet har
man i allmänhet använt sig av en skiva upphängd
på en torsionstråd. Vid Clarks metod (fig. 2)
placeras en bägare med lösningen på planet E, som
drivs runt av växelanordningen GJH med en
hastighet på 2,3 r/m. Med skruven K höjs
bägaren, så att skivan, som är av glas eller
aluminium, kommer på lämpligt avstånd under
vätskeytan. Visarens utslag på skalan är ett uttryck
för viskositeten. Genom att successivt minska
avståndet mellan skivans övre yta och
vätskeytan kan man mäta viskositetsstegringen, tills
ytan brister sönder.
Ett uttryck för ett skums mekaniska
hållfasthet är dess viskositet. Vid bestämning av denna
använder Clark en apparat (fig. 3), där en
kopparplatta är upphängd på en torsionstråd och
nedsänkt i ett kärl med skum, som roterar med
en hastighet av 8 r/m. Bland andra metoder att
bestämma skums viskositet kan nämnas det av
Grove och medarbetare10 publicerade
förfarandet. Vid detta får skummet med en viss hastighet
strömma genom ett rör, i vilket finns en stång
upphängd i en spiralfjäder. Viskosimetern
kalibreras med sockerlösning.
Sedan 1% år tillbaka har vid Sandvik
använts en skumviskosimeter (fig. 4), bestående
av ett BB-strålrör (ett litet Komet-rör) på vilket
en differentialmanometer insatts över en viss
sträcka. I några fall har en förträngningsbricka
Fig. 4. Sandviks skumviskosimeter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
