Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1952 - Nya metoder - Originaella extraktionsförfaranden, av SHl - Ytpreparering genom utfällning, av SHl - Syreanalysator, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 april 1952
331
De har därför gjort extraktionsförsök med aldehyder, som
inte är biandbara med vatten och som ger tvåfassystem.
Av de provade föreningarna visade sig n-butyraldehyd stå
i en klass för sig som extraktionsmedel. Vid en
försöksserie löstes 4 g polyhydroxiförening i 100 ml utspädd
saltsyra (1,78-n för sockerarter och 0,378-n för glykoler och
sockeralkoholer), 50 ml n-butyraldehyd tillsattes och fick
reagera med polyhydroxiföreningen till jämvikt vid 30°C,
varefter fördelningskoefficienten bestämdes. Några av
resultaten blev:
Halt i vattenfas Fördelnings- "Halvtid"*
°/o koefficient min
d-sorbitol ............................0,01 788 6,0
adonitol ..............................0,02 461 11,5
2,3-butandiol ......................0,04 204 0,9
d-mannitol ..........................0,05 189 11,0
glycerol ................................0,73 8,3 5,0
etylenglykol ......................1,21 5,9 4,8
/-sorbos ................................0,27 22,9 63
d-mannos ............................0,62 11,6 48
d-fruktos ............................0,75 7,0 49
d-glykos ..............................2,32 1,3 125
* Den tid som åtgick för att nå halvvägs till jämvikt.
När den organiska fasen skilts från vattenfasen, kan
ace-talen erhållas genom att från den förra avdunsta överskott
på butyraldehyd. Acetalen spjälkas sedan genom hydrolys
i polyhydroxiförening och butyraldehyd. Hydrolysen kan
ske med en katjonbytare, t.ex. Amberlite IR-105, under
tillsats av litet vatten, varefter detta och butyraldehyden
avdestilleras.
Extraktion av polyhydroxiföreningar anses kunna bli av
betydelse vid flera industriella processer. Ett exempel är
utvinnande av glycerol och 2.3-butandiol ur lösningar
erhållna genom jäsning. Vidare är de erhållna acetalerna
lättare att rena genom destillation, då deras kokpunkter är lägre
än alkoholernas. Tyvärr ökas processens kostnad genom
nödvändigheten att hydrolysera acetalerna. Teoretiskt sett
kan all butyraldehyden återvinnas, men i praktiken måste
förluster uppstå genom oxidation och polymerisation. De
kan bli tillräckligt stora för att göra processen oekonomisk.
Amerikanarna Zager och Doody har föreslagit en ännu
mindre konventionell metod att extrahera glycerol ur
utspädd vattenlösning. Enligt denna utnyttjas den komplexa
borsvraglvcerol jonen, som absorberas på en starkt basisk
anjonbytare. De lämpligaste befanns vara Amberlite
IRA-400 och Permutit S.
Jonbvtaren regenererades först med 10 %> natronlut. Den
fick sedan stå i kontakt med en mättad lösning av borsyra
eller borax i 12 h, varefter den sköljdes i vatten.
Glycerol-lösningen fick rinna genom en pelare av den preparerade
jonbvtaren, varvid 93—98 °/o av glycerolen absorberades,
tills den var mättad. För Amberlite IRA-400 inträffade
detta, när 0,167 g glycerol absorberats per gram jonbytare.
Permutit S hade lägre kapacitet.
Glvcerolborsyrakomplexet kan lösgöras från jonbytaren
enligt de vanliga metoderna med vattenlösningar av syror,
baser eller salter. Då det emellertid var önskvärt att få
glycerolen i ett annat lösningsmedel än vatten, försöktes
extraktion med metanol i Soxhlet-apparat. Härvid utvanns
15,5—34,6 °/o av den bundna glycerolen, varvid Permutit
tycktes släppa glycerolen lättare än Amberlite (R R tink &
A C Neish i Canadian Journal of Research Technology maj
1951, S E Zaobr & T C Doody i Industrial & Engineering
Chemistry maj 1951). SHl
Ytpreparering genom utfällning. För att göra papper
eller kartong resistent mot fett kan man klä över det med
cellofan. Härvid behövs en ca 25 /u tjock folie och
bindemedel för att fästa denna vid underlaget. Det har
emellertid visat sig möjligt att fälla ut ett skikt av
hydroxietyl-cellulosa direkt på underlaget. Detta skikt behöver bara
vara ca 4 ix tjockt och inget bindemedel behövs.
Den metod, som härvid används, skiljer sig från andra
däri, att den lösning av hydroxietylcellulosa, som stryks
på, fälls med en saltlösning, innan den hunnit tränga in
nämnvärt i grundmaterialet. Detta blir härvid täckt av ett
fast, icke klibbande skikt, som är ganska likt cellofan. Det
är icke termoplastiskt, mycket böjligt och kan färgas med
ett stort antal färger och pigment. Man kan också tillsätta
fyllmedel, t.ex. lera, men fettresistensen minskas härvid i
proportion till fyllmedelsmängden. Den faller dock inte
märkbart vid tillsats av små mängder pigment.
Opigmenterade skikt hindrar också genomgång av gaser,
såsom syre och kolsyra, och de flesta luktämnen. Skiktet
är fullständigt olösligt i vatten, men det sväller och är
därför inte vattentätt. Denna nackdel kan övervinnas
genom att ge det ett tunt överdrag av vattentätt material.
Vid tillämpning av utfällningsmetoden kan man använda
vilken typ av bestrykningsmaskin som helst. Det
skiktbildande materialet är vattenolöslig hydroxietylcellulosa, som
eterifierats, så att den är löslig i 3—7 %
natriumhydroxid-lösning men inte i något annat lösningsmedel. Papperet
beläggs först med en viskös lösning av etylcellulosan i ett
jämnt skikt. Detta bringas genast i kontakt med en
vattenlösning av ett surt salt, såsom mononatriumfosfat,
natrium-bisulfat eller natriumbikarbonat.
Saltlösningen neutraliserar natriumhydroxiden och fäller
genast ut etylcellulosan. Denna fås härvid i svälld form,
men den är dock inte klibbig. Efter tvättning med vatten
pressas papperet mellan valsar och torkas. Den använda
saltlösningen tillvaratas och regenereras genom tillsats av
syra (D R E|rickson i Modern Packaging juli 1951). SHl
Syreanalysator. För mätning av syrehalten i gaser har
man på senare tid börjat använda instrument baserade på
syrets paramagnetiska egenskap. Av de vanliga gaserna
är det nämligen endast syre och kväveoxid som påverkas
av ett magnetfält.
I en syreanalysator baserad på denna princip, fig. 1, ledes
gasen, som vanligen först passerat ett keramiskt filter, till
en ringformig mätcell med ett horisontellt glasrör som
förbiledning. Detta glasrör går igenom två identiskt lika
spolar av platinatråd, som uppvärmes med elström.
Glasröret går vid den ena spolen genom ett kraftigt magnetfält,
där syret attraheras. Genom värmetillförseln höjes gasens
temperatur, varvid syrets susceptibilitet minskas och gasen
Fig. 1. [-Syreanalysator.-]
{+Syre-
analy-
sator.+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
