Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 8 april 1952 - Nya metoder - Tunnplåt ur flytande tackjärn, av J Murkes - Explosionsskydd för bensinbehållare, av sah - Syntetisk vitamin A i kristallform, av SHl - Originaella extraktionsförfaranden, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
TEKNISK TIDSKRIFT
Tackjärnsplåt uppges få allt större användningsområde. I
synnerhet användes den med fördel som takplåt, då den
på grund av sitt stora korrosionsmotstånd inte behöver
förzinkas eller målas (L Aandmejer i Hutnik 1951 h. 11).
J Murkes
Explosionsskydd för bensinbehållare. I Storbritannien
har utvecklats en metod för kvävning av explosioner i
bränslebehållare, särskilt i flygplan, som utnyttjar den
tidsfördröjning av ett tiotal millisekunder, som uppstår
mellan brandens initiering till dess trycket börjar nå
farliga värden.
Mätningar, fig. 1, har nämligen visat att, då en
bränsle-luftblandning bringas att explodera i ett slutet rum, stiger
trycket relativt långsamt — under de första 10 ms till
endast 0,1 kp/cm2 och till det fyrfaldiga efter 15 ms, för
att nå ett maximum av omkring 8 kp/cm2 efter 85 ms.
Om man således vid ca 10 ms kan införa ett
släckningsmedel i bränsle-luftmassan, kan explosionen helt
undertryckas, som det visar sig efter några få millisekunder och
utan att trycket stiger över 0,2 kp/cm2. Detta tryck är helt
ofarligt, eftersom t.ex. bränslebehållare i ett flygplan är
beräknade för att hålla minst 1 kp/cm2.
Den på denna grundval utvecklade
släckningsanordningen består av en detektor vilken, då den nås av de första
tryckvågorna, utlöser en tändsats. Denna är innesluten i en
behållare med släckningsvätska, som därvid sprängs så att
vätskan slungas ut i behållaren. Genom
högfrekvensfoto-grafering har man funnit att vätskan kan fås att sprida sig
med en hastighet av 100 m/s. Den utlösande tryckvågen rör
sig med ljudets hastighet, men den antända blandningens
flamfront med endast 1,5 m/s. Det finns alltså en riklig
marginal för släckningens lyckliga genomförande.
I praktiken har det visat sig att detektorn påverkas inom
2 ms och att tändsatsen utlöses efter ytterligare 2 ms.
Varje behållare med släckningsvätska kan täcka ett
område med ca 0,5 m radie, och det åtgår ca 2 cm8
släckningsvätska per liter bränslerymd. Som släckningsvätska
kan man använda koltetraklorid, vatten, eller t.o.m. bensin,
som gör luft-bränsleblandningen för fet för att den skall
kunna explodera.
Som detektor användes en differentialanordning, med två
membraner på ömse sidor om ett slutet rum, försedda
med två små hål vilka utjämnar långsamma
tryckvariationer. En snabb tryckvåg däremot pressar de båda
mem-branerna samman, varvid en elektrisk kontakt slutes.
Tryckutjämningen fungerar tillräckligt snabbt för att
detektorn icke skall utlösas om en kula (dock icke en av
brandtyp) passerar behållaren. Icke heller har utlösning
skett då behållarna har släppts till marken från 2 m höjd.
Behållarna med släckningsvätska har utförts i form av
små halvsfärer av vävimpregnerad plast, som springer
sönder i relativt stora fragment, vilka icke täpper till
bränslefiltren. Släckningsvätskan kan också väljas så att
Fig. 1. Tryck som funktion av tiden efter antändning av
en innesluten bränsle-luftblandning; vid 2,5 ms utlöses
detektorn och vid 10 ms språngsatsen varvid
släckningsvätskan slungas ut och kväver elden.
Fig. 2.
Diffe-rentialdetek-tor och [-släckningsbomb.-]
{+släcknings-
bomb.+}
den icke löses av bensinen, och alltså kan filtreras bort.
Prov har visat att motorerna kan hållas i gång även sedan
en kärve brandammunition har trängt genom
bränslebehållaren (givetvis av självtätande typ, med inre
gummibeläggning).
Åsikterna om systemets effektivitet är starkt
divergerande. I Storbritannien har luftfartsministeriet, trots en serie
uppenbarligen mycket framgångsrika försök, ännu icke
godkänt det för inmontering i brittiska flygplan. I USA
däremot har den rönt ett mycket stort intresse, och har
redan blivit installerad i flera typer av stridsflygplan
(Flight 28 dec. 1951). sah
Syntetisk vitamin A i kristallform. Tidigare har
vitamin A uteslutande sålts i oljestabiliserad form, därför att
den mycket lätt oxideras i luft. För syntetiska produkter
uppstår inte de tillförsel- och kvalitetsproblem, som
åtföljer tillhandahållande av fiskoljekoncentrat. Den nya
kristalliniska form, som nu släpps ut i USA, är till
skillnad från äldre syntetiska preparat fullt stabil i luft i torrt
tillstånd. Den är därför lättare att förpacka och behöver
inte lagras kallt, dessutom lär den vara billigare.
De viktigaste utgångsprodukterna vid syntesen är citral,
aceton, formaldehyd och acetylen. De erhållna kristallerna
av vitamin-A-acetat stabiliseras genom att man överdrar
dem med en gelatinhinna. Man framställer även
palmitat-ester, som används i flytande produkter (Chemical
Industries Week 31 mars 1951). SHl
Originella extraktionsförfarandet Extraktion är en
mycket användbar metod för att skilja ämnen från
varandra t.ex. i vätskeblandningar. Den är grundad på
förhållandet, att det ämne, som skall utvinnas, fördelar sig
mellan lösningsmedlet i blandningen och ett tillsatt
extrak-tionsmedel, som icke är blandbart med det förra. För att
denna metod skall kunna användas i praktiken, får
emellertid fördelningskoefficienten för de båda vätskefaserna
inte vara alltför ogynnsam, dvs. vid jämvikt får
förhållandet mellan det sökta ämnets koncentrationer i
extraktions-och lösningsmedelfas inte vara för litet.
Det finns en grupp av organiska ämnen,
polyhydroxi-föreningar, vilkas molekyler innehåller flera
hydroxylgrup-per. Hit hör t.ex. glykoler, glycerol (glycerin) och
sockerarter. Dessa ämnen har i allmänhet så stor affinitet till
vatten, att det icke finns några extraktionsmedel, som ger
tillräckligt hög fördelningskoefficient. Alla är mer
svårflyktiga än vatten och skall man, som fallet alltid är t.ex.
för glycerol, utvinna dem ur en utspädd vattenlösning,
måste detta ske genom avdunstning av vattnet, vilket
kostar mycket värme och därför är en relativt dyr
process. Dessutom fås vanligen en oren råprodukt, som måste
bearbetas vidare.
Kanadensarna Tink och Neish har undersökt möjligheten
att som extraktionsmedel använda ett ämne, vilket med
polyhydroxiföreningen ger en lättspjälkad förening med
mindre affinitet till vatten. I sur lösning ger aldehyder lätt
cykliska acetaler med polyhydroxiföreningar enligt formeln
R1CH(OH)CH(OH)Ra + R3CHO —>• RjCHOCHOR, + HaO
HCRo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
