Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Råmaterial för alifatisk kemisk industri, av C Olof Gabrielson - Edvard Hubendick †, av Tore Lindmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 maj 1952
449
på sulfitsprit något så när kan hävda sig
gentemot europeiska konkurrenter, som baserar sin
tillverkning på petroleumgaser, åtminstone så
länge den svenska tillverkaren har tillgång till
egen sulfitsprit. Däremot torde kostnaderna i de
amerikanska jättefabrikerna ligga avsevärt
under de svenska, men från det hållet är ju risken
för konkurrens mindre på grund av den
amerikanska marknadens egna stora kemikaliebehov
och Europas kroniska dollarbrist.
Den andra stora konkurrenten till sulfitspriten
som råvara för kemiska produkter är acetylen
ur karbid. Ur acetylen kan man få dels
acet-aldehyd och etylen, som kan konkurrera med
motsvarande produkter ur etylalkohol, dels en
stor mängd värdefulla produkter, som ej kan fås
ur alkohol. De stora framtidsmöjligheterna torde
ligga inom det senare området, där acetylenens
unika tredubbelbindning utnyttjas.
För närvarande konkurrerar vissa tyska
produkter ur acetylen med motsvarande ämnen
baserade på etylalkohol. Kostnadsläget i Tyskland
sammanhänger mycket med den relativt låga
levnadsstandarden där och är något flytande.
Det är därför svårt att uttala sig om den
framtida utvecklingen. Normalt borde dock sulfitsprit
kunna hävda sig gentemot acetylen.
En annan allvarlig följd av den nu rådande
prissättningen på sulfitsprit är att den kan
föranleda ett flertal sulfitspritfabrikanter att starta
egen tillverkning av kemiska produkter. På så
sätt skulle man i Sverige kunna få flera stycken
små kemiska fabriker som alla tillverkar mer
eller mindre samma produkter i mycket liten
skala. En sådan utveckling vore mycket olycklig,
då produktionens storlek är av avgörande
betydelse för framställningskostnaderna vid
kemisk industri. Detta sammanhänger med att
tillverkningen i allmänhet är kontinuerlig och i stor
utsträckning automatiserad, så att dess skala
kan ökas flera gånger utan att arbetarantalet
behöver ökas nämnvärt.
Med dagens priser på sulfitsprit kan därför en
svensk kemisk tillverkning baserad på detta
råmaterial bli bekymmersam, i synnerhet om
råvaran måste köpas. Med de nu påvisade
möjligheterna att göra billigare sulfitsprit har man
dock all anledning att tro på en säker framtid
för en sådan kemisk industri, under
förutsättning att handeln med och prissättningen på
industrispriten frigörs från tvångsreglering.
Litteratur
1. Ayres, E: Petrochemicals: the field with a future. Oil Forum
maj 1951 s. 159.
2. Bæcklcnd, G: Heat saving methods in alcohol distillation.
Tekn. Ukebl. 98 (1951) s. 893; ref. i Tekn. T. 82 (1952) s. 230.
3. Annual abstracts of statistics 1938—1919. Central Statistical Office
No. 87, London 1951.
4. Happel, j & Maäsel, C: Proccsscs compete in acetylene boom.
Chem. Ind. Week 68 (1951) h. 15 s. 17.
5. Hasche, R L: Production of acetylene by thermal cracking of
petroleum hydrocarbons. Chem. & Metallurg. Engng 49 (1942) h. 7 s. 78.
6. Industri. Berättelse för dr 1949. Kommerskollegium, Stockholm
1952.
7. Kuhn, W E & Hutcheson, J W: Ethylene chemicals — the
next decade. Chem. Week 69 (1951) h. 13 s. 19.
8. Synthetic organic chemicals. United States production and sales,
1950. U. S. Tariff Commission Rep. 2 No. 173 (1951).
Edvard Hubendick †
Professor emeritus vid K. Tekniska Högskolan Edvard
Hubendick avled den 24 april 1952 vid 77 års ålder.
Hubendick var stockholmare, genomgick KTH:s
bergsavdelning och vann genast efter avgångsexamen 1900
anställning som ritkontorschef vid J V Svenssons
Motor-fabrik. Under åren 1901 och 1902 idkade han även studier
i Zürich för professor Stodola. Sedan anställdes han som
förste ingenjör i Ingenjörsfirman Fritz Egnell, där han
stannade till 1910. Efter ett par års anställning som
överingenjör vid Morgårdshammar Mekaniska Verkstad
återbördades Hubendick 1912 till J V Svenssons Motorfabrik,
nu som chefsingenjör.
Under dessa växlande anställningar i firmor som
tillverkade förbränningsmotorer fängslades Hubendick mer och
mer av dessa motorer. Förbränningsmotorn i dess olika
former, som bensinmotor, tändkulemotor och dieselmotor,
stod under denna tid i en mycket stark utveckling och
Hubendick vann ett allt större rykte som skicklig fackman
på området. Det var då naturligt att K. Tekniska Högskolan
vid inrättandet av en professur i "läran om
förbränningsmotorer" sökte fånga Hubendick som professor och han
kallades 1916 utan ansökan till befattningen, som han
uppehöll ända till 1945, fem år utöver pensionsåldern.
Under sin nära 30-åriga verksamhet vid KTH utförde
Hubendick en utomordentlig livsgärning genom att fostra
unga ingenjörer ej blott till skickliga fackmän utan i
minst lika hög grad till ansvarsmedvetna ingenjörer och
medborgare med öppna sinnen för människans roll i
teknik och kultur. Hubendick var en benådad lärare som med
sitt temperament och sin entusiasm eldade de studerande.
Han möttes ock av sina elevers beundran och vann deras
vänskap för livet.
Hubendick vann tidigt allmänt erkännande inom vida
kretsar. Vid Ingeniörsvetenskapsakademiens bildande 1919
var Hubendick bland dem som kallades, han blev 1930
ledamot av Vetenskapsakademien och 1932 ledamot av
Lantbruksakademien. Han var under ett av de senare åren
preses i Vetenskapsakademien. Han var mycket intresserad
av arbetet i de olika akademierna och detta gällde kanske
särskilt Vetenskapsakademien, där han under sin krafts
dagar ej gärna försummade något sammanträde. Han var
även starkt intresserad av den lägre tekniska
undervisningen och var under många år inspektor och studieledare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
