Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Råmaterial för alifatisk kemisk industri, av C Olof Gabrielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
TEKNISK TIDSKRIFT
duktionen av andra organiska kemikalier är
detta en avsevärd siffra, som väl tål jämförelse
med den engelska industrialkoholproduktionen
på 90 000 och den amerikanska på 480 000 t/år.
Av sulfitspriten förbrukas 3 000—4 000 t till
förtäring, 15 000 t till lösningsmedel i form av
teknisk sprit och till hushållsändamål; resten ca
40 000 t går till motorsprit och tillverkning av
kemiska produkter. Under 1950 och 1951 har
också mängder på 2 000 resp. 4 500 t exporterats,
huvudsakligen till Storbritannien, där den akuta
etylalkoholbristen pressat priset i höjden.
Förbrukningen av sprit till kemiska produkter
var 1949 ca 7 000, 1950 ca 11 000, 1951 ca 16 000
t. Om fabrikskapaciteten fullt kan utnyttjas,
beräknas den under 1952 och 1953 komma upp i
24 000 resp. 28 000 t.
Mängden sekundära råvaror för kemisk
industri, räknad efter kolmängden, fördelade sig 1951
på de tre utgångsmaterialen på följande sätt:
%
Träkolningsprodukter .............................. 11
Kolhydrat ......................................... 70
Acetylen ........................................... 19
Jämförelse mellan de olika råmaterialen
Gör man en jämförelse mellan sulfitspriten som
kemiskt råmaterial och de därmed
konkurrerande produkterna petroleumgaser och acetylen ur
karbid, kommer omedelbart frågan om
sulfitspritpriset in i bilden.
Spritcentralen har i Sverige
partihandelsmonopol på sprit. All försäljning av sprit går genom
denna enda kanal. Det pris en spritfabrik får för
sin produkt bestämmes efter fabrikens
kostnader, så att vinstmarginalen ej överstiger 2 öre/1.
Priset varierar därför efter fabrikens storlek.
Enligt de fastställda kalkylerna fick en fabrik
av största klassen 52,3 öre/kg etylalkohol i 95 %
sprit under 4:e kvartalet 1951.
Om däremot en spritförbrukare under samma
tid köpte sprit (i poster över 10 t) hade han att
betala 71,4 öre/kg etylalkohol av samma kvalitet.
Spritcentralen har alltså ökat inköpspriset med
över 35 % och detta trots att företaget enligt
sina statuter skall drivas utan att lämna någon
vinst. Fördyringen förklaras delvis av att
Spritcentralen har kostnader för amortering av de nya
fabriker som ännu har löpande garantiavtal,
delvis av Spritcentralens önskan att hålla nära
samma cifpris vare sig kunden tar ett fat eller
leveransen sker i tankvagnsposter.
Resultatet av denna prispolitik har visat sig bli
att spritfabrikerna är ovilliga att rationalisera
sin tillverkning. Medan den intilliggande
sulfitfabriken under årtionden varit föremål för en
rastlös ombyggnads- och förbättringsiver har
spritfabriken varit en lugnets hemvist. Processen
har drivits utan nämnvärda förändringar år ut
och år in. Först på senaste åren har förslag till
rationalisering av spritutvinningen utarbetats.
Den primära orsaken härtill torde vara att två av
spritproducenterna nu förbrukar mer än eller
nära hela sin egen sprittillverkning.
Enligt G Bæcklund2 kan ångförbrukningen för
spritframställningen — och det är den
dominerande kostnadsposten — sänkas från 13 kg/kg
alkohol till 6 kg, om man arbetar med
destilla-tionskolonner vid olika tryck. Enligt ett förslag
av K Cederquist kan ångförbrukningen sänkas
ända till 1,6 kg/kg sprit, om man komprimerar
ångan med kompressor, som drar 0,5 kWh/kg
sprit. Med dessa anordningar torde det vara
möjligt att minska kostnaderna för
spritframställning till inemot hälften av de nuvarande.
En annan mycket lovande väg är att utvinna
spriten i samband med sulfitlutindunstningen.
De höga bränslepriserna har gjort indunstning
och bränning av sulfitluten till ett räntabelt
företag. Luten med ungefär 11 % torrsubstans
skall dunstas in till 55 %, dvs. nio tiondelar av
den ursprungliga vattenmängden skall drivas av.
Om man då indunstar alkoholhaltig lut, kan man
få sprit med 10 % alkoholhalt för sig.
Det finns alltså stora möjligheter att tillverka
sulfitsprit långt billigare än nu. En förutsättning
för att fabrikanterna skall vara villiga att
investera pengar för den saken torde dock vara en
friare prisbildning på etylalkoholen och en
losskoppling av partihandeln från Spritcentralen.
Vad man strävar efter är att industrialkohol
skall betraktas som en kemisk råvara och inte
som ett berusningsmedel, kring vilket
nykterhetspolitiken drar snäva stängsel.
Tidigare har Ayres’ siffror över
framställningskostnader för etylen anförts. Omräknade till
etylalkoholpriser efter ekvivalentvikterna, alltså
utan hänsyn till utbytesförluster och
fabrikationskostnader, blir de:
Etylenproduktion ........... t/år 5 000 15 000 25 000
Etylenkostnader ......... öre/kg 78 56 47
Ekvivalent etanolkostnad.. öre/kg 47 34 29
Tennessee Eastmans långtidskontrakt för
etylalkohol är 35 öre/kg, trots att den fabrik som
levererar alkoholen har flera gånger större
kapacitet än 25 000 t. Anläggningarna för kemiska
produkter ur petroleum i Storbritannien — och
det gäller troligen hela Europa — är av en sådan
storleksordning att kostnaderna ligger i närheten
av det högsta av de nämnda priserna. Det
förefaller därför troligt att de verkliga kostnaderna
för etylalkohol ur krackgasetylen är över 50
öre/kg i Storbritannien.
Det är mot denna bakgrund man får se de
nuvarande svenska sulfitspritprisen på 52 öre/kg
vid försäljning och 71 öre/kg vid inköp. En
tillverkare av kemiska produkter ur egen sulfitsprit
måste debitera sin fabrikation med spritens
försäljningsvärde.
Under nuvarande förhållanden är det därför
tänkbart att svenska industrikemikalier baserade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
