Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 27 maj 1952 - Film vid utbildning i prestationsbedömning, av Paul F Fornallaz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 maj 1952’
Fig. 20. Hur en sex kvällars kurs förbättrade
bedömningarna; varje övning omfattade 130 bedömningar (av de 13
deltagarna utförde var och en 10 bedömningar).
tempon ingår. Det är dylika tempon som han
kan utnyttja för en löpande självprövning av
sina bedömningar.
Om man i ett sådant fall på millimeterpapper
avsätter tiderna som ordinata och
prestationsgraderna som abskissa, ordnar sig som bekant de
punkter som man på detta sätt erhåller, till en
hyperbel. Om man i stället för millimeterpapper
använder logaritmiskt papper, blir hyperbeln en
rät linje, vars på förhand kända lutning är
angiven genom streck i kanten av blanketten, fig.
21. Den grafiska analysen blir sålunda mycket
enkel. Man drar en rät linje parallellt med
marginalstrecken så att de införda punkterna håller
varandra i jämvikt på båda sidor om denna linje.
Den ordinata, som motsvarar 100 % på
abskissan — i fig. 21 t.v. är den 17,0 centiminuter —
är den genomsnittliga normaltiden för alla
införda värden. Denna enkla och tidsbesparande
metod, som har använts några år, gör det alltså
möjligt att bestämma den genomsnittliga
normaltiden ur flera tidtagningar utan något som helst
501
räknearbete. Metoden är teoretiskt oantastbar, då
den inte är annat än en efter förhållandena
anpassad förenkling av den kända
utjämningsräkningen enligt minsta kvadrat-metoden.
Metoden har även en annan fördel. Numera
inser man nämligen mer och mer, att det inte
räcker med en enda bedömning per tidtagning. Flera
bedömningar leder emellertid till en omständlig
och tidsödande analys, om denna skall göras
aritmetiskt. Använder man däremot den här
beskrivna grafiska analysen, bortfaller detta
motargument.
Slutligen har metoden en tredje fördel, som
enligt min åsikt är den viktigaste. Om man i
diagrammet använder olika färger för att särskilja
de för olika arbetare upptagna tiderna och
prestationsgraderna, konstaterar man oftast — såsom
även filmen visade — att vissa arbetare ständigt
underskattas, medan andra alltid överskattas. I
fig. 21 t.h., som visar resultatet av en ovan
tid-tagares bedömning, har varje arbetare fått sin
särskilda beteckning (i stället för färg). Som
synes ligger alla cirklar (arbetaren A) ovanför
den lutande linjen, medan alla trianglar
(arbetaren E) ligger nedanför. Detta visar entydigt,
att den stora spridning, som man här kan
konstatera, beror på systematiska fel i
prestationsbedömningen och icke på oregelbundenheter i
arbetsförhållandena. Med större vana i
prestationsbedömning kommer samma tidtagare till den i
fig. 21 t.v. visade fördelningen; att punkterna
ännu visar någon spridning på båda sidor om
den lutande linjen beror dels på tillfälliga
bedömningsfel, dels på oregelbundenheter i
arbetsförhållandena.
Denna metod gör det alltså möjligt att utöva en
ständig självkontroll, som är raka motsatsen till
det slags utbildning som Bramesfeld med rätta
kritiserar för att den "låter mätteknisk drill
framstå som en viktigare sak än metodisk
träning i iakttagande och bedömning".
Fig. 21. Grafisk bestämning av normaltiden ur flera arbetares tider; t.v. van, t.h. ovan tidtagare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
