Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1952 - Den första svenska 380 kV kabeln, av Bror Hansson, Rolf Johansson, Gunnar Axelsson och Bengt Bjurström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 2. 380 kV ändmuff.
i själva kabeln. Förklaringen härtill söktes bl.a.
i överspänningsvågen och den hastiga ändringen
från en polaritet till den motsatta. En annan
trolig förklaring är att likspänningen
huvudsakligen anstränger cellulosan, som har högre
isolationsmotstånd än oljan, medan däremot vid
växelspänningsurladdning påkänningen flyttas
över på oljan, soin har lägre
dielektricitetskonstant än cellulosan. Om oljan ej tål denna
påkänning, blir det genomslag i den.
På grund av dessa svårigheter koncentrerades
den första tiden allt arbete på att åstadkomma
ändmuffar som skulle tåla mycket höga
likspänningar och en kabel som ej skulle slås igenom
om under provet överslag inträffade på muffarna.
Ett sätt syntes vara att dela upp kabelns
isolation och ändmuffarna i två, tre eller fyra delar,
som då var och en kunde konstrueras på
traditionellt sätt. Stora kondensatorer,
parallellkopplade med isolationens delar och placerade inuti
eller utanför muffarna, skulle genom sin
kapa-citans styra växelspänningen och genom sin
läckning likspänningen och därmed fördela
spänningen på önskat sätt i isolationen, så att
spän-ningsgradienten ej blev för stor närmast ledaren
och dessutom över ändmuffarna. Just i
Harsprånget hade en sådan konstruktion kunnat
ekonomiskt väl försvaras, eftersom
kabellängderna var små och kondensatorn ändå behövdes
för överspänningsskydd och mätändamål. Prov
på en liten kabelmodell visade att denna styrning
fungerade inte bara vid växelspänning utan även
vid snabba impulser.
Dessa funderingar orsakades huvudsakligen av
det höga likspänningsprovet, men eftersom
Vattenfallsstyrelsen visade stor förståelse för de
onödiga svårigheter provning med alltför hög
likspänning orsakade blev det slutgiltigt bestämt
att i detta fall likspänningsprov endast skulle
göras som leveransprov efter installationen, och
då med 850 kV.
Ansträngningarna att åstadkomma en kabel och
ändmuffar som skulle klara dessa höga
likspänningsprov har emellertid givit några
bestående resultat, nämligen en ändmuff som
sannolikt är överlägsen tidigare konstruktioner och ett
sätt att tillverka kapacitansstyrda kablar som
kan utnyttjas för ännu högre spänningar (fig. 1).
Sedan likspänningsprovet lindrats, blev det dock
ej nödvändigt att tillämpa dessa konstruktioner
i själva kabeln. Denna gjordes utan
ekvipoten-tialytor, men muffen utfördes som en
konden-satormuff (fig. 2), i vilken ringformade,
seriekopplade kondensatorer staplades på varandra.
Den understa är ansluten till blymanteln, och
den översta till ledaren. Sådana kondensatorer
inrymmer mycket större styrande kapacitans än
man skulle få plats med i hittills använda
"kon-densatorkoner".
Tillverkning
Tidigare har nämnts att det var nödvändigt att
använda varje tänkbar väg att öka kabelns
iso-lationshållfasthet om det skulle vara möjligt att
åstadkomma en 380 kV kabel med en 220 kV
kabels dimensioner. Det är svårt att här i några få
ord kunna berätta allt om valet, provningen och
behandlingen av råvarorna, och om all den
omsorg varje enskild ingenjör och arbetare ägnade
denna kabel under dess tillblivelse, men några
av de maskiner och de metoder som använts skall
beskrivas.
Alla kabelns dimensioner måste hållas nere så
mycket som möjligt för att den skulle kunna
blypressas och armeras, böjas, spolas på trummor
och installeras. Därför måste även
ledardiametern krympas ihop, samtidigt som det
erfordrades en koppararea av 500 mm2. Ledaren måste
’ vara ytterst kompakt och ändå vara böjlig och
ha tillfredsställande radiella passager för kabelns
evakuering och torkning och för det slutliga
oljeflödet under drift.
Kärnan är uppbyggd av segmentformade
trådar (fig. 3). Efter kablingen drogs den ned till
mindre diameter, så att ytterytan blev
fullkomligt slät och cylindrisk. Den blev emellertid då
alltför kompakt och tät för att oljan skulle kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
