Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1952 - Kvicksilverströmriktarens senaste utveckling, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
613
Kvicksilverströmriktarens
senaste utveckling
Tekn. dr Uno Lamm, Ludvika
Vid tiden för förra Nordiska
Elektrotekniker-mötet1, året 1937, nåddes slutskedet av
utvecklingsarbetet på de vattenkylda likriktartyper,
som man numera kallar de konventionella.
Lik-riktarkärlen eller, som de bör kallas,
jonventilerna byggdes med 6, 12, 18 eller t.o.m. 24
anoder i samma kärl, som därigenom många gånger
fick mycket stora diametrar, upp till 2,5—3 m.
Detta var resultatet av försök att i ett och
samma kärl ta hand om så stor ström som möjligt
för att kunna bygga upp stora
likriktaranläggningar med så få enheter som möjligt.
Samtidigt hade dock konstruktörerna på många
håll länge haft klart för sig, att dessa
konstruktioner alltför mycket påverkats av
elektromaskinteknikens konstruktions- och
fabrikationsprinciper. Prov pågick redan då sedan flera år med
radikalt nya former, mera anpassade till
jonventilernas verkliga fysikaliska natur, deras
karaktär av vakuumurladdningsapparater och icke
elektromaskiner. Men det tar på detta område,
där utvecklingsarbetet i så hög grad är empiriskt,
mycket lång tid att föra fram helt nya
konstruktioner till sådan driftsäkerhet, att de kan
kommersiellt utnyttjas.
Utvecklingsprinciper
Nydaningen inom jonventilområdet har i
huvudsak följt följande tre riktlinjer:
uppdelning av strömmen på flera kärl med
samtidig strävan efter så hög belastning per anod
som möjligt, alltså endast ett fåtal anoder per
kärl. Flera dylika jonventiler kan anslutas till en
och samma transformator. Man utnyttjar på så
sätt samtidigt den sedvanliga ekonomiska
fördelen med stor enhetseffekt per transformator
och den för jonventilerna helt motsatta
egenskapen att den ekonomiska enhetseffekten är
begränsad — både ur verkningsgrads- och
kostnadssynpunkt;
övergång från vatten- till luftkylning i alla de
fall detta kunnat ske utan olägenhet;
förenkling av vakuumhållningen. Medan de
Föredrag vid Sjätte Nordiska Elektroteknikermötet i Reykjavik den
17 juli 1952.
621.314.65
konventionella jonventilerna alltid var försedda
med en eller två högvakuumpumpar av
kvick-silverångtyp och en roterande förvakuumpump,
har man nu eftersträvat att antingen slopa
pumparna helt eller också bibehålla enbart
kvick-silverångpumpen, samtidigt som denna
förenklats.
Samtidigt har givetvis en hel del andra
förbättringar kunnat göras, allt resulterande i bättre
utnyttjande av det ingående materialet och i
vissa fall bättre driftsäkerhet och lägre förluster.
Uppdelning av strömmen
Den enanodiga ventilen är naturligtvis det mest
radikala steget att med bibehållen hög ström
per anod dela upp effekten på flera enheter.
Denna väg gick man i USA när man byggde upp
den kolossala elektrokemiska industri, som
under andra världskriget försåg krigsindustrin med
råvaror, framför allt aluminium. På ett stadium
nådde denna industri sådan storlek, att ungefär
en fjärdedel av all i USA:s industri använd
elektrisk energi likriktades för detta ändamål.
De flesta av dessa enanodiga amerikanska
ventiler är ignitroner, dvs. de har en "ignitor", ett
halvledarstift, som doppar ned i
kvicksilverkato-den, och som för varje period utsätts för en
strömstöt, som tänder katodfläcken på nytt och
inleder ventilens arbetsintervall. Man slipper på
detta sätt den kontinuerliga hållströmmen.
Denna princip är så till vida en besvikelse, som
frånvaron av en hålljusbåge i spärrintervallet
inte har visat sig vara det radikala medel mot
baktändningar som man hoppats på. För att
kunna använda ignitronerna även för vanliga
likriktare — vilket tog den för utveckling av nya
jonventiler vanliga tiden av 6—7 år — måste
man därför sätta in skärmar mellan anod och
katod, varigenom inte heller löftet om extremt
låga förluster helt har blivit infriat.
Amerikanarna har numera för stora likriktare
kommit fram till en sådan kompromiss, att man
fått några volts lägre ljusbågsfall än för
jämförbara fleranodiga ventiler men samtidigt så hög
baktändningsfrekvens, att man funnit lämpligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
