Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1952 - Kvicksilverströmriktarens senaste utveckling, av Uno Lamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
TEKNISK TIDSKRIFT
att i varje anodledning sätta in snabbrytare med
automatisk återinkoppling, vilka utåt minskar
verkan av en baktändning.
Ignitronerna utförs numera även pumplösa upp
till en strömstyrka av ca 2 000 A per sex
samverkande ventiler. De amerikanska storfirmorna har
gått så långt, att de utför även de minsta
likriktare med dylika enanodiga ignitroner, trots
att hjälpapparaturen därigenom blir
förhållandevis komplicerad och att luftkylning inte används.
Det kan nu konstateras, att ignitrarna är ganska
effektkrävande apparater; det behövs
strömstötar på ca 40 A med 400 V bakomliggande
spänning, för att tändsäkerheten skall bli
tillfredsställande. Dessa strömstötar alstras numera i
allmänhet på magnetisk väg med ett slags
trans-duktorelement. Vattenkylning används i USA
genomgående. Det är överhuvudtaget mycket
svårt att utföra enanodiga ventiler luftkylda på
ett ekonomiskt sätt, men en europeisk firma
lanserar dock en dylik ventil.
Frågan om enkel eller komplicerad apparatur
kommer ofta upp till diskussion under
utvecklingen på detta område, och det är inget tvivel
om att den tidigare utvecklingen mot stora
fler-anodiga kärl syftade till och även uppnådde en
viss enkelhet i anläggningen. Försöker man
analysera denna fråga närmare, finner man dock
att en uppdelning av ventileffekten på flera kärl
i och för sig inte behöver betyda någon
komplikation, så länge inte totala antalet anoder ökas
— utan kanske i stället minskas — och alltså
transformatorn och ledningsanläggningen icke
blir mera komplicerad.
Många gånger kan i stället stationerna starkt
förenklas, tack vare att transport- och
lyftanordningarna blir mindre, och mera oåtkomliga
utrymmen kan användas, t.ex. källare. Å andra
sidan medför ökning av antalet kärl att även
vissa delar av hjälputrustningen mångfaldigas,
såsom utrustning för uppehållande och kontroll
av vakuum, för tändning och hållström etc.
Försöker man motverka detta genom att göra
vakuumutrustningen gemensam för flera kärl,
förlorar man en av de fördelar som medföljer
uppdelningen, nämligen den lätta utbytbarheten och
reservhållningen.
Däremot har utförandet helt utan
vakuumpumpar naturligtvis ett särskilt berättigande vid
enanodiga ventiler, där förenklingen blir särskilt
stor, och där det oundvikliga slumpartade
uppträdandet av ventiler med ur täthetssynpunkt
alltför kort livslängd icke innebär så stora
ekonomiska risker, därför att varje ventil för sig
representerar endast en mindre bråkdel av den
totala ventilkostnaden. Vid det enanodiga
utförandet kvarstår dock den hjälpapparatur, som
alltid medföljer en katod, och som alltså här är
mångfaldigad jämfört med fleranodiga ventiler.
Det är bl.a. denna omständighet, som gör det
intressant att finna en kompromiss mellan det
enanodiga och det konventionella fleranodiga
utförandet. Ett närmare studium av sådana
kompromisser har vid Asea lett till en konstruktion
med tre anoder per kärl, medan en del andra
firmor har valt sex. Tre anoder har emellertid
den fördelen att de icke "trängs" omkring kärlets
centrumlinje utan kan placeras hur nära denna
och katoden som helst. Varje anod med sin
omgivande hylsa får dessutom en stor fri
strålningsvinkel mot cylinderväggen; inuti
vakuumrummet försiggår ju praktiskt taget all
värmetransport genom strålning.
Vidare kan man med tre anoder i stället för en
lätt få en rymlig passage för den från katoden
utgående enormt stora mängden kvicksilverånga,
så att kondensationsytorna kan placeras
ovanför anodernas nivå. Detta är en nödvändig
förutsättning, för att luftkylning skall kunna
användas utan att samtidigt ljusbågarna otillbörligt
förlängs eller ventilkärlet blir otympligt till sin
vidd och form.
Redan vid tre anoder vinner man också den
fördelen, att katoden kommer att föra en jämn
och oavbruten likström, varigenom vissa
svårigheter med stabilt uppehållande av katodfläcken
undviks. Som bekant kopplas nämligen alla stora
aggregat i strömsugarkoppling, vilket innebär att
den sexfasiga likriktaren uppdelas i två trefasiga
grupper, vilka var för sig för jämna likströmmar,
som sedan hopadderas i strömsugaren.
En annan nackdel med det enanodiga
utförandet, som ofta förbises, undviks i det treanodiga.
Om en baktändning inträffar, dvs. om en anod
får en obehörig katodfläck, där strömmen kan
gå in, matar de anoder, som för tillfället är
positiva, in en ström direkt i den baktändande
anoden. Denna ström begränsas endast av
transformatorns och växelströmsnätets reaktans, varför
den kan uppgå till tjugofaldiga normala
strömmen eller mera. Den ordinarie katoden berövas
därvid sin ström och slocknar.
Består likriktaren nu i stället av enanodiga
ventiler, uppstår strömriktartekniskt sett alldeles
samma förhållanden, men kortslutsströmmen
från den friska anoden till den baktändande
måste nu passera genom den friska ventilen i
normal riktning och, via den gemensamma
ka-todledaren, genom den sjuka ventilen i dennas
spärriktning. Resultatet blir för den friska
ventilen en oerhört ökad ångutveckling, som höjer
kvicksilverångtrycket långt över det normala.
Risken är därvid mycket stor, att även den friska
ventilen baktänder, och vidare blir det nästan
omöjligt att applicera gallersläckning av
bak-tändningar då styrgallret blir verkningslöst vid
det höga ångtrycket.
Det är ju ett ganska märkligt förhållande, att
utvecklingen av jonventiler för stora likriktare
av medelspänning gått så skilda vägar, å ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
