Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 5 augusti 1952 - Andras erfarenheter - Gasturbinforskning, av Wll - Nya metoder - Bokstavsskrivande katodstrålrör, av sah - Stålaluminiumlina som kontaktledning, av F Ö - Emalj som skyddsmedel vid hög temperatur, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
627
På instrumentområdet arbetar man bl.a. med registrering
av snabba förlopp hos strömmande vätskor. Här har man
en flödesmätare baserad på elektromagnetism. Med denna
har man lyckats mäta mängden av vissa vätskor, såsom
vatten, syror, alkohol och aceton, och man tror att
problemet kan lösas även för kolvätebränslen.
För mätning av tryck och temperaturer i ett stort antal
mätpunkter har man utarbetat en automatisk utrustning,
som registrerar mätvärdena på remsa och sedan överför
dem på hålkort. Med denna metod, som är mycket
snabbare än fotografering av instrumenten och utvärdering av
fotografierna, kan man redan 15 min efter ett prov ha
mätvärdena färdigutskrivna (Mechanical Engineering jan.
1952). Wll
Nya metoder
Bokstavsskrivande katodstrålrör. Den amerikanska
flygplanstillverkaren Convair har konstruerat ett
katodstrålrör, liknande det som användes i TV-mottagare, vilket
omvandlar impulser till bokstäver eller siffror med en
hastighet av 10 000 tecken per sekund.
Elektronstrålen får först passera en 0,01 mm tjock 25 X
25 mm kopparplåt, i vilken är utstansade bokstäver, siffror
och tecken. Elektronstrålen avlänkas på vanligt sätt av
styrimpulser, så att den passerar plåten vid motsvarande
tecken. Härefter avlänkas strålen på nytt, så att tecknet
projiceras på önskat ställe på skärmen, som är belagd med
ett skikt med fördröjd luminescens. Härigenom kan en text,
omfattande 11 rader på vardera 22 tecken, göras synlig
på skärmen och snabbfotograferas med den xerografiska
processen (Tekn. T. 1949 s. 300) i fortlöpande följd.
Röret, som har fått namnet Charactron, är närmast
avsett för snabbläsning av utmatningen från en
matematikmaskin, som då kan erhållas direkt som siffror eller
bokstavstext (Business Week 19 apr. 1952). sah
Stålaluminiumlina som kontaktledning. Försök med
stålaluminiumledare som kontaktledning har under senare
år pågått i USA, Ryssland, Tyskland, Italien och
Frankrike. Särskilt de franska försöken, huvudsakligen utförda
på spårvagns- och trådbusslinjer med intensiv trafik, visar
tydligt att en kontaktledning av stålaluminium är bättre
än en av koppar. I april 1947 insattes på en raksträcka på
en trådbusslinje i Paris en stålaluminiumkontaktledning,
fig. 1, vilken seriekopplades med den befintliga
koppar-kontaktledningen på den övriga delen av linjen. På grund
av tät trafik och följaktligen hög strömstyrka är
kontaktledningen på denna sträcka särskilt hårt belastad.
Strömavtagarna har kontaktstycken av mycket hårt stål
och dessa är så konstruerade att de sällan kommer i
kontakt med ledningens aluminiumdel. Efter över 510 000
Fig. 1. Profil
till
kontaktledning av [-stålaluminium.-]
{+stålalumi-
nium.+}
strömavtagarpassager undersöktes kontaktledningen, varvid
följande iakttagelser gjordes: varken förbindningarna
mellan kopparledningen och stålaluminiumledningen eller den
senare visade spår av korrosion; vid infästningsställena var
kopparledningen sliten, vilket orsakas av vibrationer vid
strömavtagarpassage. Någon motsvarande förslitning fanns
ej på stålaluminiumledningen. Avnötningen var i
genomsnitt endast tredjedelen av den på kopparledningen och
varierade i allmänhet mellan 0,4 och 0,7 mm.
Avnötningen var jämnt fördelad över hela slitytan.
Stål-aluminiumledaren enligt fig. 1 tillåter en avnötning av
2,5—3,0 mm, vilket motsvarar en livslängd av 2 milj.
strömavtagarpassager, medan motsvarande siffra för
koppar är omkring 200 000. Under förfökstiden
grafibehand-lades kopparledningen 6—7 gånger oftare än
stålaluminiumledningen. Stålaluminiumledaren tål kortslutningar
bättre än kopparledaren, vilken brister efter omkring sju
halvperioder vid 7 000 A kortslutningsström, medan
stålaluminiumledningen tål omkring dubbla strömmen under
samma tid. Även vid kontinuerlig belastning visar
stålaluminiumledningen sig överlägsen, emedan
^glödgningstemperaturen för stål är avsevärt högre än för koppar och
kylytan för stålaluminiumledningen är större, varför båda
ledningarna tål ungefär samma strömtäthet, ca 5 A/mm8.
Skadas en stålaluminiumledning, kan nya ledningsstycken
gassvetsas in. Under provtiden behövde ingen dylik
reparation göras, medan däremot den kadmiumlegerade
kopparledaren måste repareras vid 755 upphängningsställen
efter 838 000 strömavtagarpassager och på 21 ställen efter
386 000 passager.
För att spara aluminium har man för avsikt att vid de
fortsatta proven använda en profil med mindre area än
den som fig. 1 visar (Bulletin SEV 1952 h. 5). Fö
Emalj som skyddsmedel vid hög temperatur. När man
försätter bensin med blytetraetyl för att höja dess
oktantal brukar man samtidigt tillföra etylendibromid eller
ety-lendiklorid. Dessa reagerar nämligen med den vid
förbränning av blytetraetyl bildade blyoxiden till blybromid
resp. blyklorid, som har betydligt högre ångtryck än
oxiden och som därför inte stannar i cylindrarna (Tekn. T.
1949 s. 672).
En undersökning utförd vid National Bureau of Standards
har visat att blybromiden starkt angriper materialet i
avgassystemet vid hög temperatur. Korrosion av detta slag
förekommer i alla motorer som drivs med bensin
innehållande blytetraetyl, men är av särskild betydelse för
flygplansmotorer, därför att dessa arbetar vid högre
temperatur än andra. Inga av de legeringar som kan ifrågakomma
visade tillfredsställande korrosionsmotstånd, men man har
funnit att några kommersiellt tillgängliga keramiska
bestrykningsmedel, betecknade A-417, A-19 och A-520, är fullt
effektiva skyddsmedel (Tekn. T. 1947 s. 754).
Av dessa har A-417 fått största användningen inom
flygplansindustrin. Bestrykningsmedlet är en vattensuspension
med följande sammansättning i viktdelar: alkalifri fritta
70, kromoxid 30, lera 5, vatten 48. Frittan (betecknad 331),
som består av 38 "Vo kiseldioxid, 44 %> bariumoxid, 6,5 "/o
bortrioxid, 4 °/o kalciumoxid, 2,5 °/o berylliumoxid och 5 "/o
zinkoxid, framställs genom att först smälta samman oxider
eller karbonat av de ingående metallerna vid 1 330°C, och
sedan långsamt hälla ut smältan i vatten, varvid glaset
springer sönder i små skärvor. Dessa finmals tillsammans
med kromoxiden och leran.
Den väl rengjorda, lämpligen sandblästrade, metallytan
bestryks med suspensionen som också kan påföras genom
sprutning eller neddoppning. Efter torkning bränns det
0,025—0,05 mm tjocka skiktet vid 1 010°C i 3—10 min.
Den höga bränntemperaturen gör metoden olämplig för
vanligt kolstål med låg kolhalt, då detta kastar sig mycket.
Legeringar med lågt oxidationsmotstånd vållar också
svårigheter.
Omfattande praktiska försök har gjorts i USA med av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
