Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1952 - Från de tekniska högskolorna - TNC: 13. Att skaffa ord, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
TEKNISK TIDSKRIFT
universitet och högskolor. Sålunda har Större Konsistoriet
vid universiteten genom sin kontrollerande prövning
otvivelaktigt ökat objektiviteten vid befordringsärendenas
handläggning, och garanterat att en hög vetenskaplig
standard bibehålls.
Enligt beredningens mening skall ingen behandling av
ett befordringsärende ske i Konsistoriet, om de sakkunniga
och beredningsnämnden varit eniga om att utan tvekan
sätta en av de sökande främst. Lärarkollegiet anser dock
att befordringsärenden även i sådana fall bör behandlas
av ett lokalt lekmannaorgan. Behandlingen torde då inte
behöva bli tidskrävande eller betungande för dess
ledamöter.
Vid universiteten sker kallelse till professur efter
ledig-förklarande, medan den vid de tekniska högskolorna sker
utan kungörelse. Kollegiet anser att kallelseförfarandet bör
vara detsamma för högskolor och universitet och att de
senares procedur för kallelse bör följas. Genom att
kungöra en professur till ansökan ledig torde man nämligen
skapa större garantier för att den lediga professuren
besätts med den bäst kvalificerade.
Kemistsamfundet framhåller i en skrivelse att det
uppstått brist på analytisk-kemisk arbetskraft i Sverige. Det
anser därför önskvärt att analytisk kemi vid KTH
jämställs med övriga huvuddelar av kemin och att laboratorn
i kemi sålunda ges rätt att utan dispens examinera i
licentiatexamen.
Kollegienämnden anser emellertid att en sådan ändring
skulle innebära mycket liten vinst för läroämnet analytisk
kemi och vill inte tillstyrka någon förändring, därför att
de nuvarande förhållandena fungerat mycket kort tid och
de lokaler som möjliggör forskningsverksamhet i ämnet
först helt nyligen iordningställts.
Det råder för närvarande brist på elektroingenjörer, både
på teleteknisk personal med högskoleutbildning och enligt
Kollegienämnden i kanske än högre grad på
elkrafttekniker. Antalet studerande vid KTH:s avd. Elektroteknik
kan emellertid inte ökas förrän efter ny- och
ombyggnaderna av institutionernas avsedda lokaler. Kollegiet
framhåller därför att erforderliga byggnadstillstånd och
byggnadsanslag är ett trängande önskemål.
Kollegienämnden delar den åsikt som utredningen av
elektronikforskningens organisation kommit till, nämligen
att man inte bör inrätta ett halvstatligt forskningsinstitut
med industrin som intressent. Elektronikforskningen bör
som hittills i huvudsak ske vid KTH:s och CTH:s
institutioner för elektronik.
Kommittén har ansett lämpligast att statsmedel för
forskningen vid högskolorna fördelas av forskningsråden,
därför att dessa har möjlighet att bedöma
forskningsuppgifternas angelägenhet. Kollegienämnden anser emellertid
önskvärt att högskolorna får vissa medel över vilka de
själva kan disponera för preliminära undersökningar och
andra mindre forskningsprogram. För sådana ändamål
räcker nämligen inte institutionernas fasta anslag.
TNC
13. Att skaffa ord
Dansken H C örsted (1777—1851), bland tekniker mest
känd som föregångsman inom fysiken, gjorde sig bemärkt
på många andra områden, bl.a. det språkliga. Han
uppställde för termerna i det vetenskapliga
ordbildningsarbetet tre huvudregler, vilka fortfarande då och då citeras
även i Sverige. Ordet skall vara sant, dvs. får inte leda
tanken fel, det skall vidare beteckna, icke beskriva, och
dessutom skall det vara fruktbart, dvs. medge böjning,
avledning och sammansättning enligt språkets vanor. Det första
och det sista av dessa tre krav är tämligen självklara, men
för bedömning av det mellersta kravet, att ordet icke får
beskriva, skall här en överblick göras i fråga om olika sätt
att skaffa benämningar.
Om en svensk tekniker har behov av en term för ett visst
begrepp vänder han sig kanske till TNG och klargör i
kortare eller längre ordalag vad det är fråga om. Det kan då
mycket väl hända att TNC känner till eller lyckas ta reda
på, kanske från ett annat tekniskt område, en redan
existerande benämning på saken. Någon gång kan
utredningen ge vid handen att det visserligen inte finns någon
träffande term i bruk, men däremot ett dialektord eller ett
föråldrat uttryck som är värt att komma till heders.
Att överta ord som föreligger färdiga på annat håll
brukar kallas lån. Ett slags ordlån som spelar utomordentligt
stor roll för den tekniska nomenklaturen, liksom för
språket i övrigt, är vad man brukar kalla bildliga uttryck. Ett
träffande namn på dem vore "associationslån", syftande
på att man lånar ett ord som språket redan har för ett
annat begrepp, sådant att det lätt leder tanken till,
associeras med, det nya begreppet. I fråga om konkreta
föremål är det ofta den geometriska formen som ger
associationen. En mångfald tekniska don och detaljer har fått
benämningar av typen bock, huvud, finger, öra, blad,
därför att de till formen påminner om djuret bock,
kroppsdelarna huvud, finger, öra, och växtdelen blad, m.m. i
samma stil.
Betydligt allmännare än ordlånen från det egna språket
är i våra dagars ordanskaffning ordlånen från andra
språk. När man säger lånord tänker man blott på dessa.
De mycket svåra problem som lånordens förekomst i
språket medför skall här inte närmare dryftas. De har ofta
berörts i TNC-spalterna, bl.a. svårigheten att anpassa orden
efter ürsteds tredje regel.
De viktigaste metoderna för ordanskaffning är de som
innebär ordbildning i egentlig mening. Man gör ett nytt
ord som inte förut fanns i det egna språket eller något
annat språk. Ordbildning och ordlån är alltså varandras
motsatser.
Fri ordbildning utgör en godtycklig sammanställning av
bokstäver till ett uttalbart ord, som inte anknyter till några
andra föreställningar utan är en rent individuell etikett
som klistras på det nya begreppet. Sådana ord måste
inläras mekaniskt, och godtyckligheten i
ordbildningsmetoden gör dem svåra att motivera, varför de har svårt att
vinna gehör i praktiken.
Då återstår de allra viktigaste ordbildningsmetoderna,
nämligen avledning och sammansättning. Man skulle
kunna karakterisera dem gemensamt som beskrivande
ordbildning, eftersom byggnadsmaterialet för de nya orden
hämtas från det befintliga ordbeståndet och det nya
begreppet beskrives — i större eller mindre grad — genom
de till sin innebörd kända utgångsorden. I sammanhanget
kan också nämnas flerordstermerna, som till sin natur är
beskrivande och ofta med fördel ersätter
sammansättningarna, om dessa skulle bli för långa.
Vid all beskrivande ordbildning, liksom vid
associationslån, måste man bestämma sig för vilken synpunkt man
skall välja för beskrivningen. För att inte få orimligt
klumpiga termer måste man avstå från att låta dem ge en
fullständig definition och inskränka sig till en eller ett litet
fåtal synpunkter. Är det fråga om namn på ett tekniskt
föremål kan man anlägga sådana synpunkter som form,
konstruktion, tillkomst, användning... Om problemet rör
sig om att finna benämning på ett don som man har till
hjälp när man flätar något, ligger det närmast till hands
att välja användningssynpunkten och gå ut från verbet
fläta. Genom avledning får man t.ex. "flätare", genom
sammansättning med ordet don "flätdon", och skulle man
föredra en flerordsterm kan man säga "don för flätning". Vill
man anlita även formsynpunkten kan man t.ex. bilda
termen "flätsticka", om donet har formen av en sticka.
Ytterligare tillägg av synpunkter kan ge "korgflätningssticka",
"korgflätningssticka av metall" osv.
I nästa TNC-spalt skall nämnas något om kortord och om
översättningslän, varefter örsteds andra regel skall upptas
till granskning. J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
