Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 2 september 1952 - Andras erfarenheter - Kosmisk radio, av SHl - Hårdlödning av koppar och aluminium för elförbindningar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 september lf)52
709
Fig. 2. Registrering av
mottagning från tvåradiostjärnor.
deras användbarhet begränsas. Man har därför också
försökt gå en annan väg inom radioastronomin.
Det har länge varit känt att man inte behöver använda
en bel spegel för att uppnå full noggrannhet vid
riktningsbestämningar — man behöver bara en del av spegeln
närmast dess rand. Detta förhållande har man utnyttjat genom
att använda två antennsystem på så stort avstånd från
varandra som möjligt i öst-västlig riktning. De båda
antennsystemen, vilka är kopplade till en mottagare placerad
mitt emellan dem, får det i fig. 1 angivna
antenndiagrammet.
När jorden roterar förs detta runt med den, och en
kosmisk sändare som upptar en vinkel av samma
storleksordning som den mellan två maxima i diagrammet ger en
signalstyrka som inte varierar mycket. Man iakttar därför
en bakgrund med nästan konstant intensitet. En stark
koncentrerad sändare ger däremot signaler som lagras över
bakgrunden (fig. 2).
De diskreta kosmiska sändare som upptäckts på detta
sätt kallas radiostjärnor. Styrkan hos deras sändningar är
mycket olika; två av de starkaste ger större signalstyrka
än solen vid 5 m våglängd. Man har inte med säkerhet
kunnat avgöra om radiostjärnorna också är synliga.
Noggrannheten vid riktningsbestämningen är nämligen bara
± 0,25’ och inom denna vinkel finns alltid ett stort antal
synliga stjärnor. Det synes emellertid fullt klart att de
starkaste radiostjärnorna inte är de ljusstarkaste. Det har
hittills varit omöjligt att mäta parallaxen för någon
radiostjärna. Det mesta man kan säga om deras avstånd från
jorden är därför att dessa överstiger 0,05 parsec, vilket är
betydligt mindre än Vintergatans minsta utsträckning.
Utom radiostjärnorna har man iakttagit en diffus
bakgrund av kosmisk radiostrålning. Denna har sin största
intensitet inom ett område som sammanfaller med
Vintergatan på stjärnkartor. Den diffusa strålningen kommer
alltså huvudsakligen från Vintergatans plan. Hittills har
man inte kunnat avgöra om den är summan av strålningen
från ett stort antal radiostjärnor som inte kan särskiljas,
eller om den kommer från världsrymden inom
Vintergatan. Man har funnit att fyra mycket avlägsna nebulosor
finns i de riktningar som bestämts för fyra radiostjärnor.
Det är därför tänkbart att nebulosorna är kosmiska
sändare liksom Vintergatan.
Man har funnit att styrkan hos de radiosignaler, som
kommer från solen när denna saknar fläckar, varierar
med deras våglängd. Det har också visat sig att
"radiosolen" är något större än den "optiska" solen, och att
sändningens styrka till skillnad från ljusstyrkan faller mot
solens kant. Vid närvaro av solfläckar blir sändningen ofta
betydligt starkare och mycket varierande. De starka
sändningarna sammanfaller tämligen exakt med synliga
solfläckar.
Strålningen från en materiell kropp vid hög temperatur
bör till en betydlig del bestå av radiovågor, och om dessa
är en del av det kontinuerliga spektret, skall de ha just
de egenskaper som iakttagits hos solens radiosändning när
solfläckar saknas. Beräknar man radiosolens yttemperatur
ur signalstyrkans variation med våglängden, kommer man
till ett värde på 1 milj. °K. Vid beräkning ur solljuset får
man 6 000°K, men koronan anses ha en temperatur av
storleksordningen 1 milj. °K, och det synes därför rimligt
anta att radiovågorna utgår från koronan, i synnerhet som
detta antagande stämmer med radiosolens storlek.
Det finns alltså en förklaring på den ostörda solens
radiosändning. Däremot har man inte kunnat ånge orsaken till
den relativt höga signalstyrkan från solfläckar. Lika litet
utredd är orsaken till Vintergatans strålning. Det ligger
nära till hands att fråga om ett antal kroppar av solens
natur, fördelade i Vintergatan, skulle ge den iakttagna
strålningen. Vore alla synliga stjärnor likadana sändare
som solen, skulle de emellertid ge en total radiostrålning
som bara är hundramiljondelen av den iakttagna. Antas
de sända med samma styrka som solen vid uppträdande av
solfläckar, skulle de dock bara ge hundradelen av den
iakttagna signalstyrkan.
De hittills iakttagna ca 50 radiostjärnorna ger en
strålning med så stor konstans att det är mycket osannolikt att
de sänder genom samma mekanism som solfläckarna.
Antar man att den starkaste iakttagna radiostjärnan (i
Cassiopeia) är på samma avstånd från jorden som den
närmaste synliga stjärnan, att det totala antalet radiostjärnor
är av samma slag och att deras fördelning är densamma
som de synliga stjärnornas, kan man förklara Vintergatans
strålning. Detta synes innebära antagandet att det existerar
ett osynligt kosmos av samma omfattning som det synliga
(J A Ratouiffie i Nature 1 mars 1952, Christian Science
Monitor 7 maj 1952). SHl
Hårdlödning av koppar och aluminium för
elförbind-ningar. Följande typer av lod kan användas för
hårdlödning av koppar och kopparlegeringar vid varandra eller
vid stål samt för hårdlödning av aluminium:
Typ
Sammansättning
Smältpunkt
°C
Användning
1 silverlegeringar 620—850 koppar, mässing, stål
2 fosfor-silver-koppar- 690—750 koppar, några koppar-
legeringar rika legeringar
3 mässing, bronser 850—950 stål, ibland koppar
4 aluminium-kisellegeringar 570—630 aluminium och några
med tillsatser aluminiumlegeringar
Lod av typ 1, 3 och 4 fordrar korroderande flussmedel
som måste avlägsnas efter lödningen. Lod av typ 2 fordrar
inget flussmedel men kan bara användas för koppar; de
ger fogar med hög hållfasthet men med mindre duktilitet
än vid användning av silverlod.
Upphettningen vid lödningens utförande kan ske med
låga eller genom motståndsupphettning; den senare utförs
med kol- eller metallelektroder. Med låga (luft-stadsgas,
syre-stadsgas eller acetylen-syrgas) kan man inte uppnå
särskilt snabb och lokal upphettning av arbetsstycket,
varigenom isolation i närheten av lödstället lätt skadas.
Vid användning av kolelektroder blir dessa glödande och
värmet överförs från dem till det mellan dem placerade
arbetsstycket. Kan elektroderna anbringas nära lödstället,
blir upphettningen lokal och lödningen sker på några
sekunder.
Är elektroderna av metall uppstår största spänningsfallet
i själva lödstället. För att nå tillräckligt hög temperatur
behövs stor strömstyrka (2 000—30 000 A). Upphettningen
blir mycket begränsad; man har t.ex. utfört lödningar
enligt denna metod vid 650 och 900°C utan att skada
isolering av emalj, bakelit, gummi, polyvinylklorid eller
bomull på 3 mm avstånd från lödstället.
Lödning av koppar mot koppar med låga används fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
