Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1952 - Nya metoder - Fenol ur kumen, av SHl - Plaster i läkekonsten, av sah - Magnetisk separering med växelström, av SHl - Oxidation av svaveldioxid i lösning, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
722
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
relativt enkelt och kommersiellt användbart sätt att
sub-stituera väteatomer i bensenringar utan föregående
klorering eller sulfonering (Chemical Engineering okt. 1951).
SHl
Piaster i läkekonsten. På de senaste fem åren har man
kommit underfund med att plasterna inom medicin och
kirurgi medger tekniker som icke tidigare har varit
möjliga. Dessa nyheter grundar sig på att plaster av typen
polyeten samt akrylåter, vissa vinylplaster och nylon är
kemiskt inerta, varigenom de icke framkallar skadliga
återverkningar på de levande vävnaderna.
Polyeten har med framgång använts för att ersätta dura
mäter, den sega fibrösa hinna som omger hjärnan. Den
skadade delen skärs ut och ersättes av en 0,05 mm tjock
hinna av polyeten. För att täcka över skador på skallbenet
används ca 3 mm tjocka polyetenplattor. Dessa mjukas
upp i kokande vatten så att de för hand kan formas på
önskat sätt. Konturen fixeras genom doppning i kallt
vatten.
Påsar av polyeten, fyllda med glasfiber, eller skumplast
av polyvinyl har använts för att i brösthålan fylla
håligheter efter bortopererade lungor.
Akrylplaster används som ersättning för blodkärl och
hjärtklaffar. Materialet kan genom polering ges en
mycket glatt yta och den är dessutom icke vätbar, varigenom
bildningen av blodproppar hindras. Skadade delar av
aor-tan nära hjärtat har ersatts med rör med enkla kulventiler,
tillverkade av akrylplast.
För fastsättning av dessa akrylrör används rörklämmor
av nylon. Nylonknappar har använts för att täta hål som
ibland uppstår i skiljeväggen mellan hjärtats två övre
kammare. Två sådana knappar skruvas ihop på ömse
sidor om hålet i vävnaden.
Inom benkirurgin har man av akrylplast tillverkat
stål-armerade plastspik som ersättning för av arthritis
deformerade ledknappar i lårbenets höftled. För att hindra
sam-manväxningar i knäleden insättes i vissa fall en 0,08 mm
tjock nylonhinna mellan bendelarna.
Till slut kan nämnas att plaster i mycket stor
utsträckning har använts inom protestekniken. Med hjälp av dem
har man icke bara kunnat åstadkomma synnerligen
natur-trogna synliga kroppsdelar, utan även tillverka proteser
som är konstruktivt riktigare, lättare och starkare än de
hittillsvarande av läder, metall och trä (Modern Plastics
okt. 1951). sah
Magnetisk separering med växelström. I allmänhet
utförs magnetisk separering med likström. Härvid bildar
särskilt finkornigt material klumpar i vilka
icke-magne-tiska partiklar innesluts och följer med de magnetiska.
Man har med större eller mindre framgång försökt olika
metoder att övervinna denna olägenhet. Försök vid
Ontario Research Foundation har emellertid visat att
förbättrade resultat kan erhållas vid rening av olika
järnmalmer, järnmalmskoncentrat och metallpulver om man
använder ett magnetfält, alstrat av trefas-växelström.
Växelströmsseparatorn består helt enkelt av ett plant
magnetiskt fält under vilket det material som skall
separeras matas in från ett skakbord (fig. 1). Under
magnetpolerna finns en platta av icke-magnetiskt material, vid
vilket magnetiska partiklar fasthålls av magnetfältet,
medan icke-magnetiska faller ned från skakbordet. De förra
vandrar med fältet och sätts samtidigt i snabb rotation,
varigenom bildning av klumpar förhindras.
Korn som består av både magnetiskt och
icke-magnetiskt material vandrar inte lika fort som de av uteslutande
magnetiskt. De blir efter, faller ned på ett tidigare stadium
och bildar en mellanprodukt. Fås en sådan i större mängd
bör den malas och separeras på nvtt. Finns inga halvkorn
i det inmatade materialet, kommer avfallet att innehålla
mycket litet magnetiska partiklar, medan koncentratet blir
synnerligen rent.
Fig. 1.
Anordning för
magnetisk
separering
med
växelström.
Separatorns kapacitet bestäms av den hastighet varmed
magnetiska partiklar tas bort från skakbordet av det
vandrande magnetiska fältet. Om för mycket material
matas fram, blockeras springan mellan skakbordet och den
icke-magnetiska plattan. Man skall ställa in matningen så
att detta nätt och jämnt inte inträffar. Magnetit och andra
magnetiska oxider ger den högsta kapaciteten ca 900 kg/h
för en fältbredd på 1 m. För järnpulver är remanensen
mycket större och kapaciteten går därför ned till 135—230
kg/h; ju renare pulvret är desto mindre blir kapaciteten.
Partiklar större än de som passerar en sikt med 0,52 mm
fri maskvidd följer dåligt med magnetfältet. Partiklar som
passerar sikt med 0,15—0,10 mm fri maskvidd rör sig
snabbast. Man bör inte behandla material med större
korndiameter än 0,2 mm. Magnetiska partiklar faller ned av sig
själva i fältets bortre ända om de består av magnetit.
Järnpulver släpper däremot inte utan måste avlägsnas på
mekanisk väg.
Vid laboratorieförsök med magnetitkoncentrat från New
York State gav växelströmsseparering en produkt med bara
0,2—0,3 °/o kiselsyra som därför är tillräckligt ren för
järnsvampframställning. Ett koncentrat med så låg
kiselsyra-halt torde tidigare inte ha framställts av denna malmtyp.
Växelströmssepareringen kommer att få mest användning
vid framställning av särskilt rena koncentrat ur produkter
som erhållits genom anrikning i andra apparater
(Engineering & Mining Journal okt. 1951). SHl
Oxidation av svaveldioxid i lösning. Man har länge
försökt finna en metod att framställa sulfat och svavelsyra
genom katalytisk oxidation av svaveldioxid i lösning. Det
första kommersiella förfarandet enligt denna princip har
nu kommit i USA, där staden Phoenix utnyttjar det för
framställning av ferri- och ferrosulfat till sitt vattenverk
och reningsverk för avloppsvatten.
Svaveldioxid, erhållen genom förbränning av svavel, och
luft leds in i träbehållare (fig. 1), innehållande
ferrosulfat-lösning som rinner från den ena behållaren till den andra.
Man får en ferrisulfatlösning med upp till 7 lo/o järn, och
lösningens aciditet kan regleras efter önskan. Operationen
är kontinuerlig. Praktiskt taget ingen svaveldioxid avgår
från reaktionskamrarna.
Fig. 1. Framställning av ferrisulfat genom oxidation av
svaveldioxid i lösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
