Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1952 - Andras erfarenheter - Mjukgöring av metaller genom kallbearbetning, av SHl - Cellplattor av termoplaster, av SHl - Skrynkelfribehandling av tyger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
726
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
höjd temperatur. Vid försök att undanröja denna svaghet
genom att öka tennets antimon- eller kopparhalt fick man
legeringar som visserligen gav tillfredsställande gjuten
men som var för styva eller spröda för tryckning eller
hamring.
Vid Tin Research Institute har man emellertid övervunnit
denna svårighet genom att utnyttja det ovan nämnda
fenomenet. Man har nämligen funnit en tennlegering som
mjuknar vid valsning till plåt, så att denna kan tryckas
eller hamras. Därefter kan den härdas genom
värmebehandling. Utom tenn innehåller den 6 ’% antimon, 2 ®/o
koppar och 1,5 ’"/o vismut, medan vanligt tenn är försatt
med 6 "/o antimon och 1,5 ®/o koppar. Den nya legeringens
vickershårdhet är 29 för gjuten, 13 för valsad och tryckt
eller hamrad plåt och 28 efter upphettning till 150°C i
3 h. Vanligt tenn kan härdas bara till 18 Vickers (Metal
Industry 21 dec. 1951; Tin & its Uses dec. 1951). SHl
Cellplattor av termoplaster. Material med låg specifik
vikt kan vara lättplast, erhållen på mekanisk eller
kemisk väg, eller mekaniskt framställda nätverk av tunna
strimlor av material. Ett exempel på den senare typen är
vellpapp, ett annat utklippta plåtnät (Tekn. T. 1952 s. 184)
och ett tredje cellplattor av kraftpapper preparerat med
fenoplast (Tekn. T. 1947 s. 704).
Det sista materialet som i Storbritannien går under
handelsnamnet Dufaylite uppges ha större
styrka-viktsförhållande än något annat material. Man har emellertid
också gjort konstruktionsmaterial av denna typ av härdbar
plast och av glasfiberväv impregnerad med polyesterplast.
Det förra används till flygplan, det senare i dessas
radarutrustning. Tillverkning av dessa material har möjliggjorts
genom uppfinningen av syntetiska bindemedel.
Grundprincipen för Dufaylite-processen är anbringande
av limränder med jämna mellanrum på folier, varvid dessa
läggs på varandra allteftersom limmet strukits på.
Limränderna förskjuts en halv delning för varje folium. När ett
tillräckligt antal av dessa limmats skärs packen i strimlor
av önskad bredd tvärs över limränderna, varefter
remsorna kan expanderas, dvs. dras i sär till cellplattor (fig. 1).
Genom att skära packen parallellt med limränderna kan
man få genomskinligt "plisserat" material, som i nödfall
kan ersätta glasrutor.
Man har nu tillämpat denna metod även på termoplaster,
i första hand cellulosaacetat. Det svåraste visade sig
härvid vara att finna ett lämpligt lim, och man talar inte
heller om vilket man funnit vara bäst. Folierna är 450 X 625
mm, och det expanderade materialet har en bredd på 300
mm. När tunna folier används kan expansionen ske utan
svårighet, när de är tjockare, och särskilt om cellerna
samtidigt görs små, måste plasten göras mjuk genom upp-
Fig. 1. Genomskinliga laminat med cellkärna av
cellulosaacetat och ytter skikt av glas (t.v.) och akrylplast (t.h.).
Fig. 2. Cellplatta av vitt pigmenterat cellulosaacetat i
armatur för lysrör.
värmning. Detta kan med fördel ske genom nedsänkning
i hett vatten. Efter expansion och avsvalning har
materialet då en viss stelhet som beror av foliernas tjocklek
och cellernas storlek.
Det har visat sig tämligen enkelt att limma laminat med
en cellplatta som kärna mellan två plastfolier med en
tjocklek av storleksordningen 1,5 mm. På detta sätt kan
man framställa stela skivor med betydande
material-besparing. Laminatet kan också göras med ytterskikt av
tunt glas eller akrylplast (fig. 1). Det förra materialet är
av intresse därför att det löser vissa
kondensationspro-blem och beter sig ungefär som splitterfritt glas vid
stötar.
Både cellplattor och "plisserad" plast kan användas på
många olika sätt; det förra t.ex. i armatur för lysrör
(fig. 2), till papperskorgar o.d., den senare t.ex. till
lampskärmar och dekorationer. Utom cellulosaacetat kan
plas-ticerad eller hård polyvinylklorid och polyeten tänkas få
användning till material av denna typ (G May i Plastics
nov. 1951). SHl
Skrynkelfribehandling av tyger. Tygers benägenhet att
bli skrynkliga vid användning kan minskas genom
skrynkelfribehandling (Tekn. T. 1951 s. 1054). Denna sker
framför allt med bomulls- och rajontyger vilkas fibrer är
uppbyggda av cellulosa. Ylletyger har som bekant god
naturlig skrynklingshärdighet.
Genom skrynkelfribehandlingen ändrar man fiberns
egenskaper. Dess motstånd mot böjning ökas samtidigt som
dess elastiska böjningsområde utvidgas. Den kraft som
behövs för att en viss böjning skall ge plastisk förändring
av fibern är större hos behandlat än obehandlat tyg.
Bestämning av fiberns elasticitetsmodul vid böjning ger
emellertid inte fullständig upplysning om tygets
skrynklingshärdighet. Ett material kan nämligen visa ett relativt
stort böjningsmotstånd men dock ha relativt låg flytgräns,
ett annat kan ha mindre böjningsmotstånd men högre
flytgräns. Det senare är kanske många gånger bättre ur
allmän textilsynpunkt.
Den ändring av fiberns elasticitetsegenskaper som sker
vid skrynkelfribehandling är oftast sådan att tygets
nötningshållfasthet minskas. Detta förhållande kan
approximativt uttryckas genom påståendet att summan av
skrynklingshärdighet och nötningshållfasthet är konstant. Ökas
den förra, minskas den senare med motsvarande belopp,
och därför måste varje skrynkelfribehandling bli en
kompromiss, vid vilken man strävar efter att uppnå bästa
möjliga, allmänna egenskaper hos textilmaterialet. En rätt
avvägd skrynklingshärdning ger emellertid en
anmärkningsvärd kvalitetsförbättring för de flesta tyger.
Ett fibermaterials egenskaper beror till stor del på
fibrernas kristallinitet. Hög sådan ger hög hållfasthet och
låg svällbarhet och därmed liten skillnad mellan våt- och
torrhållfasthet. Naturliga fibrer har i allmänhet större
kristallinitet än regenererade; bomullsfibrer är t.ex. mer
kristalliniska än rajonfibrer. De förras struktur är från
början given och kan bara varieras inom vissa gränser
genom mercerisering, den senares kristallinitet bestäms av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
