Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1952 - Andras erfarenheter - Skrynkelfribehandling av tyger, av SHl - Utvinnande av vanadin ur titanhaltig magnetit, av SHl - Böcker - Radiolexikon, bd 12 & 13, av C H Ewerbring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 september 1952
■ 727
utgångsmaterialet och betingelserna vid fiberspinningen.
En starkt sträckt fiber får t.ex. större kristallinitet än en
mindre sträckt.
Då ett tygs skrynklingshärdighet bestäms av fiberns
böj-elasticitet, och då denna bör vara större för en amorf
fiber, i vilken molekylerna är oordnade, än för en
kristallinisk, ansåg man förr att låg kristallinitet ger god
skryn-kelfrihet. Denna teori följdes emellertid av en annan enligt
vilken det väsentliga för stor skrynklingshärdighet är att
fibern har liten svällbarhet. Eftersom liten svällbarhet
sammanhänger med stor kristallinitet bestäms
skrynklings-härdigheten enligt de båda teorierna av två faktorer som
motverkar varandra.
I stället för att eftersträva låg kristallinitet kan man
emellertid öka en fibers böjelasticitet genom att åstadkomma
tvärbindningar mellan kristalliterna. Den klassiska
metoden att framställa sådana i cellulosafibrer är
formalise-ring. Härvid impregneras textilmaterialet med formalin
och en syra som katalysator varefter det värmebehandlas
vid 120—150°C. Det uppstår då tvärbindningar mellan
cellulosamolekylerna genom bildning av metylenetrar.
Förändringen av fiberns egenskaper blir emellertid större
än önskvärt, och metoden har därför numera liten
betydelse. Den används t.ex. för uträtning och fixering av
fibrerna hos fårskinn.
Vid en analog metod som inte ger så stora
elasticitets-förändringar hos fibern används glyoxal (Tekn. T. 1952
s. 332) i stället för formaldehyd. Metoden är dock ännu
inte fullt utvecklad, och detsamma gäller ett förfarande
vid vilket en kondensationsprodukt av formaldehyd och
aceton används.
Det har länge varit känt att borat kan ge komplex med
organiska hydroxiföreningar, och detta förhållande har
utnyttjats för att åstadkomma tvärbindningar mellan
cellulosamolekyler. Boratbryggorna hydrolyseras emellertid
mycket lätt, och behandlingen blir därför inte tvättäkta.
Trots detta används metoden alltjämt, kanske mest därför
att den är mycket enkel i utförandet. För biandtyger av
rajonull och ull kan den kanske tned fördel användas.
För närvarande utförs 90 l0/o av all skrynkelfribehandling
med karbamid-formaldehyd. Härvid framställes först en
impregneringslösning av en kondensationsprodukt av
formaldehyd och karbamid. Den försätts före användandet med
en katalysator. Efter impregneringen sker härdning.
Samtidigt med att tvärbindningar mellan cellulosamolekyler
uppstår bildas då en plast i fibern. Härigenom uppstår en
ur känsel- och skrynkelfrisynpunkt icke önskvärd
för-styvning av tyget. Vid polymerisation till plast frigörs
formaldehyd.
Tvärbryggornas antal växer naturligtvis med mängden
tillfört impregneringsmedel men inte proportionellt mot
denna. Ökningen av antalet tvärbindningar sker betydligt
långsammare än ökningen av absorberad mängd
impregneringsmedel. Hur stor denna bör göras bestäms i
mycket hög grad av varutypen och av det grepp man vill ge
tyget. För rajonull används vanligen 12—17 "Vo, för
rajon-silke 7—10 «/o och för bomull 10—14 »/o.
Efter härdningen följer tvättning av tyget. Det bildas
nämligen alltid litet plast på fibrernas ytor, och denna
måste avlägsnas så fullständigt som möjligt för att varan
skall få bästa grepp. Fri formaldehyd måste tvättas ur,
och detsamma gäller metylaminer som uppstår genom
bireaktioner. Om tyget inte tvättas ur ordentligt kan
metylaminer frigöras genom hydrolys under lagringen, varvid
tyget får lukt av sillake. Det är också viktigt att
katalysatorn avlägsnas fullständigt, ty annars kan härdningen
forisätta vid upphettning av tyget t.ex. genom pressning,
varvid för långt gående förändringar av fibern kan ske.
Man kan inte skrvnklingshärda ett fibermaterial före
spinning och vävning. Behandlingen ger önskat resultat
bara när den sker på det färdiga tyget. Härav har man
dragit slutsatsen att ändring av friktionen mellan fibrerna
genom uppkomsten av fixpunkter spelar en viss roll vid
skrynklingshärdningen. Visserligen sker utan tvivel en
fixering av fibrerna, men det väsentliga torde dock vara
att tvärbryggorna i fibern bildas när den intar sitt
normala läge i tyget.
Utom ökning av fibrernas böjelasticitet medför
skrynklingshärdningen minskning av deras svällbarhet. Genom
den av plastimpregneringen och tvärbryggorna uppkomna
fixeringen av fibrerna och minskningen av dessas
svällbarhet blir de behandlade tygerna mer eller mindre
krymp-fria. En nödvändig förutsättning härför är dock att
skryn-kelfribehandlingen utförs med minsta möjliga sträckning
av tyget (N Landquist i Textil & Konfektion dec. 1951).
SHI
Utvinnande av vanadin ur titanlialtig magnetit. Vid
Tahawus, N. Y., bryts en magnetit innehållande 10 °/o
titan-dioxid och 0,4 % vanadin. Förhållandet V:TiOg: Fe är enligt
analys 1: 25 : 140. Ur denna malm utvinns vanadinet i
halvstor skala. Härvid blandas den finmalda malmen med
3—5 % natriumklorid och 6—10 % soda och rostas under
oxiderande betingelser vid 910—930°C. Härigenom
överförs 75—90 »/o av vanadinet och 50 % av kromen till
löslig form.
Rostgodset krossas och urlakas med vatten, varvid en
lösning innehållande 17 g/1 vanadin fås. Lösningen
sur-görs med svavelsyra till pH 2,5, hålls vid 95°G i 1 h och
kokas 1 h. Härvid fälls V206 ut genom hydrolys och
från-filtreras. Filtratet reduceras med svaveldioxid genom
införande av rökgaser, varefter kromhydroxid utfälls vid
pH 6,5—7 och frånfiltreras. Filtratet innehåller
natriumklorid och natriumsulfat. Det bringas att kristallisera, och
moderluten används för att preparera ny malm för
röstning. Vanadin och krom i lösningarna utvinns till 99 %
(S S Golie & J S Breitensteln i Journal of Metals dec.
1951). SHI
Böcker
Radiolexikon, av John Schröder, bd 12: S—Teleteknik;
bd 13: Television—överstyrning. Nordisk Rotogravyr,
Stockholm 1952. 74 + 69 s., ill. 2,50 + 2,50 kr.
De nu utkomna häftena utgör de sista delarna av det i
serien Populär Radios Handböcker ingående
radiolexikonet. De omspänner uppslagsord från s till överstyrning.
Som helhet betraktat är de två häftena präglade av
aktuella teletekniska begrepp och ger i allmänhet en god
tolkning av dessa. Man reagerar dock mot de långrandiga
förklaringarna av t.ex. transformatorn, skivlindningen och
bandspelaren, vilka nästan får utrymme i stil med
beräkningsanvisningar. Sådana hör ej hemma i ett lexikon av
detta slag, som ju främst skall förklara ord och begrepp
av teknisk karaktär och ej ge beräkningsanvisningar. Dessa
skall man söka i facklitteraturen.
Vissa definitioner är dessutom i vagaste laget. En
transformators sekundärsida säges sålunda vara "den sida ur
vilken effekt drages", vilket är nog så riktigt, men endast
täcker en del av ordets hela innebörd. Ofta förekommer att
ett uppslagsord endast hänföres till en viss begränsad del
av radiotekniken, fastän det har ett mycket vidare
användningsområde. Man finner t.ex. många ord som läsaren
lätt uppfattar som om de användes endast inom
amatörradio- och/eller radiomottagartekniken, fastän de i själva
verket har vidsträcktare användningsområden.
I lexikonet förekommer även förklaringar av formler ocli
räknemetoder. Värdet av dessa genomgångar måste i de
flesta fall betecknas som tvivelaktigt, då man knappast kan
lära ut t.ex. Steinmetz symboliska metod på två sidor. Det
vore bättre med endast ett omnämnande av metodens
innebörd och en kompletterande hänvisning till något verk, där
man kan finna en fullständig redogörelse. Trots allt har
man svårt att komma ifrån en känsla av, att många av
dessa "utredningar" tjänar ändamålet av spaltfyllnad. Vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
