Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 23 september 1952 - Nybyggen - Kraftstationen och kanalen vid Ottmarsheim, av G Lbg - Andras erfarenheter - Jämförande kostnadsberäkningar, av Yngve Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
774
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
Av de båda slussarna fylles eller tömmes den ena på 12
och den andra på 6 min. Fyllningen sker från ett system
av kanaler i botten. Båtarna förtöjs i flytande pållare, som
löper i rännor i slussväggarna. De övre portarna är
vinkel-ställda på vanligt sätt; vid nedre änden användes en enda
plan lyftlucka.
Om kraftstationen är att märka, att samma vattenmängd,
290 m3/s, som normalt förbrukas av varje turbin, kan
avbördas genom stationsbyggnaden mellan generatorerna
över ett bjälklag mellan turbinspiralen och maskinsalens
golv. Härigenom utjämnas vattenslag vid plötsliga
belastningsvariationer, vilket är viktigt, när kraftkanalen även
användes för trafik. De fyra maskinaggregaten kan
förbruka 1 160 m8/s; flodens medelvattenföring är 1 000 me/s.
Såväl turbinintagen som nämnda avbördningsöppningar
är delade i fyra lika breda öppningar. Sugrören är delade i
två delar och har dessutom en horisontal skiljetunga i
kröken. Avstånden mellan turbincentra är 25—28—25 m.
Generatorerna har omloppstalet 93 r/m. Strömmen
upp-transformeras från 10 till 22 kV (Engineer 6, 13 juni
1952). G Lbg
Andras erfarenheter
Jämförande kostnadsberäkningar. Inom varje
tillverkning sker en fortlöpande rationalisering och nya sätt
måste prövas att få produkterna billigare och snabbare
utförda. Vid varje tillfälle då man har att ta ställning till
oin en ny arbetsmetod skall införas, blir det aktuellt att
göra en kalkyl för att utfinna skillnaden i
tillverkningskostnad mellan den gamla och den nya metoden. Det är
inte alltid givet att en till synes billigare metod vid en
närmare granskning befinnes vara lönande att införa. För
att rätt kunna avgöra vad som är fördelaktigast behöver
man tillförlitliga kostnadsuppgifter, men väl så viktigt är
dessutom att man kan dra de riktiga slutsatserna av
siffermaterialet.
Tiden är en viktig faktor och ofta nog den
utslagsgivande. Det är utan tvekan en av driftledningens, och i
synnerhet arbetsstudiemännens, största uppgifter att söka
sänka tillverkningstiderna. Emellertid kan det ligga en
fara i att överskatta betydelsen av tidsförkortningar. Ofta
erhålles ett felaktigt resultat om man endast tar en
jämförelse i tid som bevis för att en viss åtgärd är mera
lönande än en annan. Tiderna är nödvändiga för en
bedömning av tillverkningsförloppet som sådant,
lönsamheten av en viss förändring beror emellertid endast av
kostnaderna.
En orsak till alt tiden är övervärderad som
lönsamhetsfaktor är att söka i den vanliga kalkylmetoden,
påläggsmetoden. Enligt denna medtas i allmänhet endast
materialkostnad och direkta arbetslöner i detaljkostnaden, under
det att alla andra kostnader ingår i begreppet
omkostnader, t.ex. tjänstemannalöner, avskrivningar, räntor,
verktygskostnader etc. En påläggsfaktor beräknas ur
proportionen mellan dessa kostnadsslag vid företaget eller
eventuellt ifrågavarande avdelning. Då en kalkyl framräknas
enligt denna metod erhålles vanligen omkostnaden genom
att påläggsfaktorn multipliceras med den direkta lönen
för arbetet i fråga. Vid jämförande kostnadsberäkningar
kan dock resas betänkligheter mot detta förfarande.
Fig. 1. Arbetslön
och
omkostnader vid olika
bc-arbetningstid; 1
arbetslöner, 2
omkostnader
enligt kalkyl, 3
verkliga
omkostnader.
Om man för alla fall tillämpar ett bestämt
omkostnadspålägg blir vid konstant lön per tidsenhet
tillverkningskostnaden proportionell mot totala tillverkningstiden 7%,
fig. 1. Med stigande tillverkningstid Te ökar
lönekostnaderna (linje 1) och därmed den beräknade totala
omkostnaden (linje 2). I detta exempel gäller ett
omkostnadspålägg om 200 fl/o. Enligt detta vedertagna betraktelsesätt
får vi den uppfattningen att totala kostnaderna alltid är
lägre för lägre Te-värde. I verkligheten är emellertid
förhållandet ofta ett helt annat, såsom framgår av följande
enkla exempel.
Vid ett borrningsarbete användes spiralborrar. Det har
visat sig att mellan två borrslipningar kan göras 100 hål.
En metodförändring genomföres, så att vid konstant
matning skärhastigheten ökas. Härigenom sänkes stycktiden
för arbetet. Enligt ovan relaterade kalkylförfarande skulle
därvid även totalkostnaden för arbetet minska. Genom
den högre skärhastigheten håller emellertid borrarna ej
så länge som förut. De får nu slipas redan efter 30
borrade hål. Härigenom ökas verktygskostnaden per borrning.
Om verktygskostnaderna ingår i omkostnadspålägget har
man däri endast räknat med normala sådana. I det
speciella fallet får man emellertid ingen täckning i kalkylen
för den ökade borrförbrukningen. De verkliga kostnaderna
visas av kurva 3 i fig. 1. Kostnaden ökar per arbetsstycke
även när tillverkningstiden sjunker under ett visst värde,
tack vare den högre verktygsförbrukningen.
Påläggsförfarandet kan leda till felaktiga slutsatser även
i många andra fall, t.ex. där ett gemensamt pålägg
hänför sig till olika tillverkningsområden med starkt
avvikande kostnadsstruktur, eller där en stegrad arbetsintensitet
leder till en ovanligt hög kostnad för energi,
avskrivningar och omställningstid, eller där kassationen blir större
än normalt, eller där produktionsapparaten till följd av
brist på order ej blir fullt sysselsatt etc.
Enligt det föregående kan följande grundregel uppställas:
För att få en klar uppfattning om lönsamheten av
meted-förändringar måste vi frigöra oss från metoden att
använda en generell påläggsfaktor på lönekostnaden. Vi måste
i stället se kostnaderna som de är; vi får undersöka för
varje fall vilka kostnader, som påverkas av en
metodändring samt framräkna dem särskilt. Endast på det sättet
kan man noggrant fastställa kostnadsskillnaden.
Det rätta förfaringssättet blir att kostnaderna uppdelas i
sådana som är direkt beroende av produkten och sådana
som är oberoende av densamma samt att de beroende
räknas som styckekostnader. Detta möjliggör för alla fall
en riktig och tillräckligt noggrann samt snabbt
genomförbar kostnadsjämförelse. En sådan metod behöver icke
utesluta ett användande av vanliga kalkylmetoder, som oftast
tjänar andra syften. Det skisserade sättet torde
emellertid framför allt förebygga rent felaktiga föreställningar om
en planerad åtgärds lönsamhet.
I första hand blir det fråga om att behandla
verktygskostnaderna på här beskrivet sätt. De bör lämpligen tas
fram som särskilda kostnader. Om man t.ex. vid utbyte
av ett verktyg ej förkortar tillverkningstiden men väl får
mindre verktygsförslitning, ger sig detta icke tillkänna i
detaljkostnaden om påläggsmetoden användes.
En viss utrustning eller maskin kan icke alltid utnyttjas
helt. Vid en viss produktion kanske utnyttjningsgraden är
100 fl/o, under det att i ett annat läge den kanske bara är
75 %. I båda fallen är de fasta kostnaderna lika stora. Oin
påläggsmetoden tillämpas kommer i en viss kalkyl icke
alla kostnader att täckas vid lägre utnyttjningsgrad.
Därför bör t.ex. ränte- ocli amorteringskostnader behandlas
särskilt i sådant fall.
Ett exempel kan visa betydelsen härav: Vid gjutning av
bilmotorgods i lättmetall måste av gjuteritekniska skäl
bruttovikten göras avsevärt större än nettovikten. Rätt
proportion utprovades i ett fall genom att för samma
nettovikt tillämpa olika bruttovikter. Därvid visade det sig att
med stigande bruttovikt minskade kassationen. A andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
