Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 4 november 1952 - Nya metoder - Konstant vätskenivå i laboratorieapparater, av SHl - Andras erfarenheter - Aluminiummålat stål som brandorsak, av SHl - Azoföreningar för framställning av skumplaster, av SHl - Specialslipmaskiner, av H Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// november 1952
933
badet sjunker rinner vätska till genom rör T.
Anordningen tillåter alltså påfyllning av vätska upp till en viss höjd
men förhindrar att delar av badet rinner ut om
gränsnivån överskrids på annat sätt än genom tillförsel av
vätska från behållaren. Det senare är värdefullt vid
elektrolytisk utfällning när vätskeståndet i badet höjs genom
nedförande av ett stort arbetsstycke.
Anordningar av denna typ kan göras för had med
vätskedjup på 10 cm eller mera. De är lätta att tillverka då inga
dimensioner är kritiska. En lämplig rördiameter är 25 mm,
utloppsröret bör vara ca 20 mm, och flottören bör ha ca
3 mm spelrum för att inte fastna (National Bureau of
Standards Technical News Bulletin juli 1952). SHl
Andras erfarenheter
Aluminiummålat stål som brandorsak. Under vissa
omständigheter kan stålytor överdragna med aluminiumfärg
ge gnistor vid slag med stålverktyg eller liknande föremål.
Gnistorna kan tända brännbara gaser och orsaka brand
eller explosion. En brittisk undersökning av betingelserna
för detta slag av gnistbildning har visat att stålytan måste
vara rostig, att färgens typ inverkar och att gnistor lättare
bildas när färgskiktet upphettas.
Man tror att gnistorna beror på en reaktion mellan
järnoxid och aluminium som utlöses genom
temperaturstegringen vid slag. Det har visats att ingen av i handeln
förekommande aluminiumfärger ger gnistor med tillräcklig
energi för tändning förrän färgskiktets temperatur stegrats.
Handelns nitrocellulosafärg ger sålunda tändande gnistor
vid 100°C, medan alla färger av annan typ måste värmas
till minst 150°C. Särskilt framställd nitrocellulosafärg utan
mjukningsmedel visade sig dock tända redan vid
rumstemperatur. Kommersiella nitrocellulosafärger innehållande
syntetiska hartser tänder däremot inte ens vid 450°C. Vissa
iakttagelser antyder att glödspån lättare ger tändande
gnistor än rost som uppstått i fuktig luft.
Som slutsats av försöken rekommenderas att inte
använda cellulosanitratfärg där brännbara gaser kan komma i
kontakt med de målade ytorna. Kan dessa bli upphettade
till 150°C är ingen kommersiell aluminiumfärg fullt säker.
Det framhålles slutligen att gnistbildning genom
aluminiumfärg bara är en relativt liten risk i jämförelse med
den allmänna fara som kan uppstå genom att metalliskt
aluminium och järnoxid i intim kontakt utsätts för slag
(FET K IN G MAN, E H GOUEMAN & Z W ROGOWSKI i
Journal of Applied Chemistry 2 aug. 1952). SHl
Azoföreningar för framställning av skumplaster.
Av gummi, naturligt eller syntetiskt, och plaster kan man
framställa "fast skum" (Tekn. T. 1950 s. 1033, 1034) på i
princip tre sätt. Kväve eller luft slås in i den viskösa
gummi- eller plastmassan; i vissa plastblandningar ger
plasten själv den erforderliga gasen; ett kemiskt reagens,
som utvecklar kväve eller en annan gas, ingår i gummi- eller
plastmassan. Den sista metoden har fördelen att göra
fabrikationen enkel och lätthanterlig.
Intressantast av de hittills använda skumbildande
reagen-sen är utan tvivel azoföreningarna, särskilt de alifatiska.
De kan framställas kommersiellt genom att man först gör
en hydrazoförening under användning av hydrazinhydrat
eller ett hydrazinsalt (Tekn. T. 1951 s. 691) och sedan
oxiderar produkten med klor-, bromvatten eller jod.
Aromatiska azoföreningar kan fås på samma sätt; oxidationen
genomförs lättare i detta fall.
De båda grupperna av azoföreningar förhåller sig kemiskt
i stort sett lika, men de alifatiska föreningarna har
mycket mindre värmebeständighet än de aromatiska. Vid
upphettning sönderfaller de under kvävgasutveckling
R3C • N : N ■ CRS —► N2 + R3G • CR3
där R betyder radikaler. När azoföreningar blandats in i
gummi eller plast, utvecklas därför gas vid upphettning,
varvid de senare blåses upp till skum.
I Tyskland studerades ett antal azoföreningar som
skum-bildare under kriget. De mest lovande är av typen RiRjjXC •
• N : N • CXR3R4, där R15 Ra, R3 och R4 är envärda alkyl-,
aryl- eller arylalkylradikaler och X är nitril-, ester- eller
amidgrupp. De går under det gemensamma namnet
Poro-phorer. Den mest använda är Porophor N, som är
oc<x-azoisobutyrnitril och i Storbritannien kallas AZDN. Då
den är giftig, har man provat andra azoföreningar, såsom
azocyklohexanonnitril (Porophor 254),
azodikarbonsyra-dietylester (Porophor 476) och azodikarbonsyradiamid
(Porophor 505 a), men vid krigets slut var de ännu på
försöksstadiet och tillverkades bara i små mängder.
Porophor N har formeln (CH8)a(CN)C • N : N • C(CN) (CH,),
och fås g^nom reaktion av acetoncyanhydrin med hydrazin
och efterföljande oxidation med klor. Föreningen är fullt
stabil vid upp till 35°C men ger vid 100°C 16,5—17 vikt-»/o
kvävgas. Porophor 254 framställs på analogt sätt ur
cyklo-hexanon. Den kallas i Storbritannien CHDN, ger 11,5 ""/o
kväve och sönderdelas vid temperaturer över 100°C. Den
är alltså inte en lika god skumbildare som Porophor N.
men dess sönderdelningsprodukter är betydligt mindre
giftiga.
Porophor 476 har formeln C2H5OOC • N : N • COOCßH5. Den
är inte märkbart giftig och enligt uppgift inte explosiv till
skillnad från Porophor N, som är ett svagt sprängämne.
Porophor 476 sönderfaller vid 120°C i uteslutande
gasformiga produkter och är därför en god skumbildare. Porophor
505 a sönderfaller först vid 170—180°C, vilket är för hög
temperatur för gummi. Den kan dock tänkas få
användning vid tillverkning av vissa skumplaster (R G Stevens
& H G Embicem i Ind. Chemist sept. 1951). SHl
Specialslipmaskiner. På många områden behövs en
högproduktiv slipmaskin, som i en operation slipar två
plana motstående ytor med snäva toleranser i fråga om
mått och form. Kolvbultar, kolvringar, distansringar och
kopplingslameller är exempel på detaljer ined dylika ytor.
Frammatnings- och styrningsanordningarna är viktiga
konstruktionsdetaljer hos en sådan dubbel planslipmaskin.
Dessa varierar givetvis med arbetsstyckets utseende och
dimensioner. I ett utförande enligt fig. 1 kläms arbetsstycket
fast mot ett V-block av fjäderbelastade armar, som pressas
radiellt inåt, då de gör kontakt med den skena, som delvis
omsluter den roterande arbetsstyckshållaren.
Produktionskapaciteten är i detta fall 1 200 detaljer per timme med en
måttnoggrannhet av ± 0,075 mm.
Kolvar till förbränningsmotorer skall som bekant i kallt
tillstånd vara koniska ined den mindre diametern upptill,
där värmeutvidgningen på grund av närheten till förbrän-
Fig. 1.
Dubbel planslipmaskin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
