Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1952 - Andras erfarenheter - Väggtemperatur vid svavelhaltiga bränslen, av Wll - Inhibitorer vid betning, av SHl - Förhindrande av gasexplosioner genom tillsats av brännbar gas, av SHl - Frystorkning med strålningsenergi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1055
fälla utslaget vid val av bränsle, emedan denna påverkar
den lägsta tillåtna väggtemperaturen och därigenom även
avgastemperaturen.
Svavlet i bränslet ger vid förbränning svaveldioxid och
även mindre mängder svaveltrioxid (Tekn. T. 1950 s. 47,
699). Svaveltrioxiden, som med vatten bildar svavelsyra,
gör att rökgasernas daggpunkt höjs avsevärt, varför man
för att undvika korrosion måste se till att de av
rökgaserna berörda metallytorna har tillräckligt hög temperatur.
Ju högre svavelhalten i bränslet är, desto högre
temperatur måste man hålla på väggytorna, fig. 1. Även
eldningssättet inverkar i hög grad. Sålunda är eldning av stenkol
på vanderroster och undermatningsroster farligast under
det att kolpulvereldning medger de lägsta temperaturerna
på metallytorna (Power okt. 1952). Wll
Lnhibitorer vid betning. Genom att vid betning av stål
försätta syran med en inhibitor kan man rengöra större
mängd metall med en bestämd mängd syra. Härigenom
sparar man syra och arbetskostnad, besväret att ta reda på
den förbrukade syran minskas och riskerna vid
hanterandet av syran blir mindre. Vidare uppstår inte
punktfrät-ning av arbetsstycket, detta får inga kolbeläggningar och
har mindre tendens att rosta efter betningen.
Betningen ger oförändrat resultat även under olika
betingelser, t.ex. inom ett stort temperaturområde, och jämna,
blanka och rena ytor erhålles snabbt. För stark betning
undviks, bearbetade ytor skadas inte och vid användning
av vissa inhibitorer absorberar stålet mindre mängd väte
än vid vanlig betning. I många fall blir dock
väteabsorp-tionen stor trots att mycket litet vätgas utvecklas.
Inhibitorer rekommenderas särskilt vid betning av stål
före emaljering. I USA har man länge förbisett de fördelar
som de ger, därför att man i största utsträckning använt
gråspräcklig emalj som inte kan framställas vid
användning av inhibitorer. Dessa hindrar också djupetsning som
man förr ansåg nödvändig för att emaljen skall få god
vidhäftning.
Inhibitorernas verkningssätt är inte fullt känt, men deras
allmänna verkan är minskning av reaktionen mellan syra
och stål. Goda inhibitorer har tillräcklig förmåga att hindra
frätning och har god stabilitet mot betvätskan. De ökar
inte tiden för betningen nämnvärt och ger rena ytor med
bibehållen bearbetbarhet. Man använder för närvarande
bl.a. tre typer av inhibitorer, nämligen alifatiska organiska
föreningar, t.ex. kolväten och blandningar av kolväten med
sulfosyror, heterocykliska organiska föreningar med tre
eller fem ringar innehållande en till tre atomer som inte
är kol, produkter erhållna ur mineralolja, fett eller
kolhydrat (Ceramic Industry febr. 1952). SHl
Förhindrande av gasexplosioner genom tillsats av
brännbar gas. En explosiv blandning, t.ex. av vätgas och
luft, kan spädas ut med endera av komponenterna tills en
låga inte längre fortplantas i gasblandningen. När
utspädningen sker med den brännbara gasen (väte) säges man då
ha nått övre explosionsgränsen, är utspädningsmedlet den
andra komponenten (luft) har man nått undre
explosionsgränsen. Blandningens sammansättning vid dessa gränser
beror på försöksbetingelserna. De numeriska värden som
här skall anges gäller för en lågas fortplantning uppåt i ett
rör med 5 cm diameter.
Under dessa förhållanden är undre explosionsgränsen för
vätgas-luft 4 Vo väte och den övre 75 ’%>. Luft antas bestå
av 20 % syre och 80 ’°/o kväve. För undre
explosionsgränsen kan man då för en blandning på 100 mol skriva
4 H2 + 96 (0,2 Oa + 0,8 Na) och för den övre 75 H<, + 25 (0,2
Oa + 0,8N2). Antag nu att man med en lämplig katalysator
skall framställa vätesuperoxid av vätgas och luft. Väte och
syre förenar sig då i molförhållandet 1: 1. Bästa utbyte av
vätesuperoxid skulle därför erhållas av en blandning av en
volym vätgas och fem volymer luft, dvs. med 16,7 °/o väte och
83,3 «/o luft eller 16,7 H2 + 83,3 (0,2 Oa + 0,8 Na). Om allt
går väl skulle man då få 16,7 HeOE, dvs. 16,7 volymer
vätesuperoxid på 100 volymer reaktionsblandning.
Den använda gasblandningen är emellertid explosiv, och
den måste därför spädas ut för undvikande av olyckor.
Använder man då överskott på luft, får man vid undre
explosionsgränsen 4 He + 96 (0,2 Oa + 0,8 NB —>-4 H2Oa + 16 N2
+ 76 (0,2 Oa + 0,8 N8). ökas i stället vätgasmängden
erhålles vid övre explosionsgränsen 75 Ha + 25 (0,2 Oa + 0,8 Na)
—*■ 5 H2Ob + 20 Na + 70 Ha. Anläggningens kapacitet sänks
alltså i båda fallen till ungefär fjärdedelen av den
teoretiska. Genom analog räkning kan visas att resultatet inte
blir bättre vid utspädning med en inert gas, t.ex. kväve.
Bringar man emellertid vätgas-luftblandningen till övre
explosionsgränsen genom tillsats av en brännbar gas, t.ex.
metan, finner man att denna nås vid sammansättningen
15 H2 + 73 (0,2 0B + 0,8 Na) + 12 CH4, varvid man utan risk
för explosion skulle kunna få ett utbyte av 15 volymer
vätesuperoxid av 100 volymer reaktionsblandning.
Anläggningens kapacitet skulle alltså bara bli ca 10 ®/o lägre än
den teoretiska.
Det exempel som valts för att visa de fördelar som kan
uppnås genom utspädning av explosiva gasblandningar med
brännbar gas har ingen teknisk aktualitet, men det finns
andra mer invecklade fall som har det. Oftast gäller att om
olika gränsblandningar av samma typ, dvs. antingen övre
eller undre, sammansätts i godtyckliga proportioner, blir
resultatet en gränsblandning. Denna iakttagelse kan
användas för beräkning av en explosionssäker
sammansättning. Tyvärr är emellertid övre explosionsgränser inte
kända för något större antal blandningar, och experiment blir
därför ofta nödvändiga.
Det är klart att om den reaktion som man vill genomföra
är en oxidation, skall man som tillsats använda en gas
som förbränns under stor syreförbrukning, därför att man
då behöver späda ut den explosiva blandningen så litet som
möjligt för att bringa den till övre explosionsgränsen.
Tyngre kolväten, såsom butan och hexan, är därför
synnerligen effektiva (E Jones i Chemical Engineering juni
1952). SHl
Frystorkning med strålningsenergi. Vid torkning av
vissa värmekänsliga ämnen, t.ex. penicillin, måste man
använda speciell lågtemperaturteknik, för att produkten
skall behålla sin kvalitet och sitt värde. Förfaranden av
denna typ har länge varit kända, men de började tillämpas
i stor skala först under och efter andra världskriget (Tekn.
T. 1950 s. 1042).
Materialet placeras i en evakuerad behållare försedd
med en kondensor, vars temperatur är lägre än det
torkande materialets. Vattnet går då över till den kallare ytan
vare sig det är i flytande eller fast form. I förra fallet
avlägsnas det genom destillation, i senare fallet genom
sublimering.
Vid torkning av en icke frusen, våt, fast kropp avlägsnas
vattnet genom avdunstning från en vätskeyta. Allteftersom
torkningen fortskrider kan materialet krympa och bilda
hårda agglomerat med mycket liten genomsläpplighet.
Vidare rör sig vattnet vanligen inom den fasta kroppen under
torkningen. Vid frystorkning föreligger vattnet däremot i
fast form, den fasta kroppen tenderar att behålla sin form,
och dess volym förblir vanligen oförändrad.
Vid torkning av en icke frusen, fast kropp är
torkningshastigheten ofta konstant i början. Vattnet transporteras
då till ytan lika fort som det avdunstar från denna, och
torkningshastigheten bestäms av ångans
diffusionshastighet i gasskiktet närmast den fasta kroppens yta. Vid en
viss kritisk fuktighetshalt kan vattnet inte längre flyta
till ytan lika fort som det avdunstar från denna.
Förång-ningszonen börjar då flytta sig in i den fasta kroppen och
torkningshastigheten sjunker.
Vid torkning av en frusen produkt sublimerar isen
närmast ytan först. Då is är praktiskt taget orörlig, börjar
avdunstningsytan genast att dra sig in i den fasta kroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
