Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 9 december 1952 - Andras erfarenheter - Frystorkning med strålningsenergi, av SHl - Proppar av polyeten för tuschflaskor, av SHl - Avgasning av metallsmältor med litium, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1056 TEKNISK TIDSKRIFT
Denna kommer emellertid att innehålla rikligt med porer
genom vilka ångan kan diffundera, och
torkningshastigheten förblir därför praktiskt taget konstant tills nästan
allt vattnet gått bort.
Det värme som går åt för täckande av vattnets
ångbildningsvärme vid frystorkning kan tillföras genom ledning
eller strålning. I förra fallet flyter värme genom det
torkande materialet till den exponerade ytan diir
sublimering sker. Då de flesta organiska ämnen och även is har
låg värmeledningsförmåga, blir värmeöverföringen
långsam, om materialet närmast den värmda kärlväggen måste
förbli fruset. Det termiska motståndet i gränsytan mellan
denna och materialet bestämmer hur snabbt värme kan
tillföras och därmed hur fort torkningen kan ske. Är det
termiska motståndet högt, måste värmetillförseln ske
långsamt, för att överhettning av gränsskiktet skall undvikas.
Den ogynsamma verkan av dålig kontakt mellan
materialet och den varma väggen kan i betydande mån
motverkas, om den senare släpper igenom strålningsenergi och
om sådan med lämplig våglängd används som energikälla.
I så fall flyter nämligen värme till det frusna materialet,
även om kontakten mellan detta och den vägg genom
vilken energi tillförs är dålig.
När strålningsenergi används vid frystorkning kan den
riktas antingen mot materialets fria yta eller mot den som
gränsar till det kärl i vilket materialet befinner sig. I förra
fallet utsätts den först torkade produkten för strålning
under hela den tid torkningen pågår. Den kan därför bli
överhettad och förstörd. Tillförs energin däremot genom
en genomskinlig vägg med vilken det torkande
materialet är i kontakt, förblir detta fruset, medan energi tränger
genom det och utnyttjas för sublimering från den
exponerade ytan.
Försök har visat att vid frystorkning till 4 °/o vattenhalt
torktiden minskas till hälften när värme tillförs genom
strålning i stället för genom ledning. Vidare faller
torkningshastigheten inte så snabbt mot torkningens slut vid
användning av strålningsenergi därför att denna tränger
in i den torkande produkten. I båda fallen kan man iaktta
en period under vilken torkningshastigheten är konstant,
men vid strålningstorkning räckte den i ett fall. tills ca
83 o/o av isen hade sublimerat, medan den vid
ledningstorkning bara räckte tills ca 60 °/o avlägsnats.
Den konstanta torkningshastigheten är den högsta
subli-meringshastighet som kan uppnås, och den är därför av
betydelse för konstruktionen av den kondensor som
behövs för att avlägsna vattenångan ur rummet över
produktens fria yta. Vid strålningstorkning uppmättes i ett
fall en sublimeringshastighet på 3,06 g vatten per gram
torrsubstans och timme. Vid så hög hastighet kan man
troligen inte bygga på det förenklande antagandet att
motståndet mot värmeflödet vid kondensorns yta är
oberoende av tjockleken hos islagret på den.
På grund av isens höga absorptionsförmåga för
värmestrålning kan väntas att torkningshastigheten skall växa
med iskoncentrationen. Så blir också fallet, men
torkningskapaciteten räknad i torr produkt per ytenhet och
tidsenhet blir praktiskt taget densamma. Fördelarna med
hög vattenhalt vid torkningens början kan därför bara bli
att produkten får högre kvalitet eller bättre egenskaper.
En torr produkt erhållen genom torkning från högre
begynnelsefuktighet kan t.ex. ha bättre löslighet. Sådana
fördelar motverkas emellertid av fordran på större
fryskapa-citet hos apparaturen (W H Zamzow & W R Marshall Jr
i Chemical Engineering Progress jan. 1952). SHI
Proppar av polyeten för tuschflaskor. En amerikansk
bläcktillverkare har utformat tuschflaskpropparna som
droppräknare för att underlätta fyllandet av dragstift.
Proppen är utförd i form av en blåsa av genomskinlig
polyeten (fig. 1). I dess nedre öppna ända sätter man in en
liten pipett av polystvren, vilken skall användas vid
fyllning av dragstift. Eftersom proppen är genomskinlig visar
den tuschens färg, och genom att den är ihålig uppstår
mindre tryck i flaskan när den sätts i. För att den skall
sitta kvar säkert i flaskhalsen har denna en svag
förträngning; dessutom är proppen nedtill försedd med en knappt
märkbar ås, som tjänar som låsring (Modern Packaging
okt. 1952). SHI
Avgasning av metallsmältor med litium. Efterfrågan
på gjuten av legeringar som vanligen anses svåra att gjuta
stiger ständigt. Man har därför sökt en metod för
avgasning av koppar- och nickellegeringar som är pålitlig under
gängse smältbetingelser. Då det ansågs troligt att litium
ger en tillräckligt stabil hydrid, har man gjort försök att
avgasa med denna metall.
Vid tidigare arbete med litium i gjuterier fann man att
små tillsatser av det ger en betydande minskning av
kopparlegeringarnas kornstorlek och förbättring av deras
mekaniska egenskaper. Man använder nu kopparrör fyllda
med 5,5 g litium som i skänken sätts till den på vanligt
sätt avslaggade och avoxiderade legeringen i en mängd på
0,002—0.01 °/o. I allmänhet fås bästa resultat med 0,005 *>/o
litium tillsatt omedelbart före gjutningen sedan avoxidering
skett med 0,08 "Vo magnesium. På detta sätt behandlas
följande legeringar:
Sammansättning
Cu Ni Sn Pb Zn Si
•/o °/o •/• °/o */• »/o
Monel-metall .......... 33 67 — — — 1,5
Nickelbrons ........... 47 35 11 7 —
Blybrons ............... 84 — 8 6 2
Nickelsilver ............ 52,5 20 1,5 2 20
Monel-metall absorberar lätt gaser, varvid gjutenas ytor
efter bearbetning uppvisar jämnt fördelade fina hål. Vid
framställning av grova gjuten uppstår ofta porer i godset,
därför att gaser vid den relativt långsamma avsvalningen
hinner avskilja sig. I sådana fall får sjunkhuvudet ingen
central hålighet, därför att gastrycket i den svalnande
metallen hindrar kompensation av krympningen.
Vanligen smälts monel under oxiderande betingelser och
avoxideras med 0,05—0,10 ®/o magnesium. I allmänhet får
man goda gjuten på detta sätt, men magnesium ger ett
sammanhängande slaggskikt på ytan, och man måste
hindra detta att komma med i formen. Ibland får man också
poriga gjuten. Genom tillsats av litium uppnås emellertid
effektiv avgasning av metallen vilket framgår av den stora
hålighet som bildas i sjunkhuvudet. Vidare bryts den
sammanhängande slagghinnan sönder och försvinner till största
delen. Den smälta metallens vta blir praktiskt taget ren.
Slutligen växer metallens brottgräns från normala 47—50
kp/mnr till 58—60 kp/mm2 och dess förlängning från 35
till 40 ’%>. Brottytor visar en tydlig minskning av
kornstorleken.
Av nickelbrons och blybrons har den förra större
tendens än monel att absorbera gaser och får lättare fel
genom slaggbildning vid gjutningen. Den är därför svår
att hantera i gjuteriet, vilket troligen beror på dess
blyhalt. Blybronser ger oftare gjutfel än tennbronser, då de
har stor förmåga att ta upp gaser. Även i dessa fall ger
avgasning med 0.005—0,01 °/o litium goda resultat.
Fig. 1. Propp till tuschflaska; upptill
polyeten-blåsa, nedtill pipett av polystyren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
