Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 23 december 1952 - Debatt: Surte-skredet, av Bernt Jakobson och Bertil Löfquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1104
TEKNISK TIDSKRIFT
Har nu frågan om glidytan utbildats i sand eller i lera
vid. Surte-skredet så stor praktisk betydelse? Enligt
Löf-quist medför den "synnerligen viktiga praktiska
konsekvenser, då det gäller att lokalisera potentiella skredområden
och säkerställa dem". Jag kan icke dela Löfquists åsikt.
Oberoende av hur glidytan i Surte har utbildats, måste
man alltid vid undersökningar utreda hållfastheten hos
alla marklager, antingen de nu utgöres av sand eller lera,
och därvid självfallet ta hänsyn till eventuellt
förekommande artesiskt tryck. Och samma åtgärd, nämligen
dränering, kan användas i båda fallen, därest den
otillräckliga stabiliteten orsakats av ett artesiskt^ tryck.
Bernt Jakobson
Civilingenjör Jakobsons bemötande av min kritik går i
korthet ut på dels att hypotesen om nollfriktion verkligen
diskuterats i utredningen, dels att den är mindre sannolik
utom för områdets övre del, dels att de praktiska
konsekvenserna blir desamma, om man antar att glidytan
utbildats i leran eller i ett sandlager. Skillnaden i uppfattning
av skredets mekanik skulle på så sätt vara ganska oviktig
och min kritik skulle mest ha berott på att jag
missförstått en del av utredningen.
Lerras är icke ovanliga i vårt land. De flesta som
undersökts har tillfredsställande kunnat förklaras såsom
orsakade av en överansträngning av lerans skärhållfasthet.
Skre-det i Surte har emellertid ett mera ovanligt utseende. Det
gamla skredet vid Jordfallet nära Surte, skredet vid Svärta
1938 och möjligen några ytterligare av äldre datum kan
misstänkas vara av liknande typ som i Surte. Utmärkande
för denna är bl.a. att ett långt markparti med mycket liten
lutning kan börja glida och ibland flyta i väg en avsevärd
sträcka, i Surte över 100 m (se fig. 2). Man bör från
början vara inställd på att orsakerna här kan vara andra än
de hos oss vanliga.
Det är anmärkningsvärt att den förklaring —
nollfriktion* i genomsläppliga lager med artesiskt tryck — som
lämnats på skred av detta slag i utlandet ännu icke av
experterna tillämpats på något svenskt skred, såvitt jag
kunnat se. Att den inte tillämpats tidigare kan kanske vara
förklarligt men att det inte skett vid Surte-skredet är
ytterst förvånande. Här visade fältundersökningen att
mo-och sandlager fanns i leran. Mycket högt vattentryck i
grunden uppmättes. Skredbilden stämmer utmärkt med
den som beskrives i Terzaghi—Peck: "Soil Mechanics in
Engineering Practice", New York 1948 s. 366—370.
Dessutom har i en artikel av Westerberg i Tekn. T. 1950 s. 1077
tydligt omtalats att Vattenfallsstyrelsen — som hade att
återställa kanalleden — grundade sina åtgärder på
hypotesen om nollfriktion enligt Terzaghi.
Jakobson menar emellertid att hypotesen beaktats i
utredningen och hänvisar till en beräkning för en punkt i
områdets övre del. Jakobson utgår där från ett
vattentryck av 25 m på 18 m djup (7 m övertryck över mark-
* Termen är en översättning av "Nullreibung", vilket ord användes
av Terzaghi, då han för en del år sedan i ett föredrag på Svenska
Teknologföreningen berättade om ifrågavarande skredtyp. På
engelska benämnes den "slides due to spreading".
ytan) och kommer till att skärhållfastheten är 2,2 t/m2 i
ett sandlager och ca 2 t/m" i leran. Därefter skrives i direkt
översättning från engelskan: "Denna beräkning visar att
risken för utbildandet av en glidyta i leran var ungefär
densamma som i lagren av mo och finsand. Sannolikt
utbildades glidytan i leran intill ett lager av finsand i vilket
det artesiska trycket hade ökat" (kurs. av mig). Därefter
beröres frågan icke mera.
Slutledningar av denna art är utmärkande för
utredningen, men då jag här i debatten icke tagit upp detaljkritik
(en del av denna har muntligen meddelats Geotekniska
Institutet) vill jag endast nämna följande. I just den punkt
(sekt. 764, E 230) som avses, är skärspänningen enligt
beräkning på annat ställe i boken 0,7 t/m2. Detta svarar mot
sandlagrets skärhållfasthet om vattentrycket varit 27,6 m
i stället för det antagna 25 m, som uppmättes efter raset.
Om vattentrycket varit ytterligare 1,2 m högre blir
sandens skärhållfasthet noll, medan leran ännu har kvar
största delen av sin kohesion. Den enda rimliga slutsatsen
blir att glidytan bör ha utbildats i sandlagret. Att kalla
antagandet av ett högre vattentryck före raset för gissningar,
hjälper icke. Jakobson har själv i sin utredning antagit,
att raset vållats av en exceptionell ökning av det artesiska
trycket, fastän endast dess inverkan på lerans kohesion
beaktats.
Ett argument av mera vägande slag kan föreligga, då
Jakobson skriver att icke ett enda genomgående skikt av
mo eller finsand kunde upptäckas, "fastän särskild
geologisk expertis anlitades härför".
Översta delen av glidytan tangerar lager av sand och
sten upp till flera meters tjocklek, vilka överlagrar
berggrunden, se fig. Nedanför det ställe där berget faller undan,
har geologen haft tre borrkärnor inom skredområdet att
studera. Endast en av dem går ned till den sannolika
glidytan. I denna borrkärna har geologen redovisat "spricka
fylld med sand" på nivån — 21,2 m samt i nästa
borrkärna 150 m därifrån "oregelbunden sandlins" på nivån
— 17,2 m. Sannolika glidytan har markerats ungefär på
nivån — 20 m vid dessa två borrhål. Materialet är magert
men ger dock ett visst besked om, tycker jag, att
sandlager kan ha funnits vid glidytan. Man måste förmoda att
om det primära brottet börjat i ett tunt sandlager, detta
under skredets gång blivit avsevärt förstört och icke kan
återfinnas på sin ursprungliga plats.
Jakobson talar också om "progressivt skred". Detta
förklarar ingenting, eftersom det är just det, som skall
förklaras, hur skredet kunde breda ut sig över så stort
område. Sådant kallas cirkelbevis.
Huvudfrågan i debatten som jag uppfattar den, är denna.
Ar ett sådant skred som inträffat i Surte överhuvud taget
möjligt om icke skärhållfastheten i väsentliga delar av
glidytan nedgått till noll eller nära noll på grund av
vattenupptryck i genomsläppliga lager? Jag tänker då icke på
skred i kvicklera eller på bakåtgripande skred, vilka är av
annan typ. Svaret på denna fråga kan ha allvarliga
praktiska konsekvenser, då det gäller att bedöma skredrisker
och avgöra skyddsåtgärder på andra platser vid Göta älv
eller annorstädes. Detta inser säkert var och en.
Bertil Löfquist
Fig. 2. Surteskredet i oförställd skala. Den ytterst ringa marklutningen bör observeras, likaså den ringa skillnaden
mellan det efter raset uppmätta artesiska trycket och det som behövs för nollfriktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
