Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 1. 6 januari 1953 - Ythärdning — material och resultat, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 TEKNISK TIDSKRIFT
ket dyrare än en för flamhärdning, och därför
ägnar sig den förra metoden bäst för
masstillverkning, särskilt av relativt små arbetsstycken.
Den har nämligen den stora fördelen att den kan
automatiseras fullständigt, medan resultatet av
flamhärdning alltid i viss mån beror på
arbetarens skicklighet.
Cementerings processer
Pulveruppkolning kan göras i de flesta
verkstäder utan särskild apparatur. Inpackningen av
ar-betsstyckena kan göras av icke yrkeskunnig
personal. Metoden är därför i och för sig relativt
billig, men den fordrar en ofta invecklad
efterbehandling av arbetsstyckena. Den är vidare föga
anpassningsbar då de enda betingelser som kan
varieras är temperatur och hålltid. Uppkolningen
tar lång tid. Man använder pulveruppkolning
mest för att framställa relativt tjocka ytskikt.
Gasuppkolning har framför pulver- och
salt-badsuppkolning fördelen att vara reglerbar inom
vida gränser. Man kan lätt erhålla önskad
tjocklek hos ytskiktet genom ändring av temperatur,
håll tid och framför allt av gasens
sammansättning. Metoden är vidare snabbare än
pulveruppkolning, främst därför att man slipper packa in
arbetsstyckena och upphetta fast
uppkolnings-medel. Vid gasuppkolning är det relativt lätt att
snabbkyla arbetsstyckena direkt från
uppkol-ningstemperaturen, varigenom ofta efterföljande
härdning kan undvaras. Å andra sidan fordrar
gasuppkolning betydligt noggrannare
övervakning än pulveruppkolning eftersom resultatet
blir fullständigt misslyckat om gasen har
felaktig sammansättning.
Det torde vara lättare att undvika
sprickbildning vid gasuppkolning än vid pulveruppkolning.
Man kan nämligen få en lämplig gradient för
kolhalten genom att späda ut gasen med inert
gas eller genom att efter uppkolningen
värme-behandla arbetsstyckena så att kolet i det yttersta
skiktet diffunderar in i materialet. Denna teknik
är särskilt lämplig för tjocka ytskikt.
En anläggning för gasuppkolning är betydligt
dyrare än en för pulveruppkolning, men den
förras driftkostnad blir mindre, och den synes
därför lämpligast för masstillverkning.
Vid nitrering används bara en gas, ammoniak,
och processen är därför lätt att reglera genom
ändring av gastillförseln. Arbetsstyckena har
fullständigt rena ytor efter nitreringen, vilket
inte alltid är fallet efter uppkolning. Nitrering är
en relativt billig metod därför att den utförs vid
ganska låg temperatur, fordrar litet manuellt
arbete och ganska liten övervakning;
ammoniak-förbrukningen kan begränsas, och
efterbehandling av stålet behövs i allmänhet inte. Man kyler
långsamt från nitrertemperatur och undviker
därigenom huvudorsaken till arbetsstyckenas
distorsion, snabbkylningen. Är arbetsstyckena rätt
utformade (utan skarpa hörn), uppstår inga
sprickor.
Nitrering ger dock fullgod ythärdning bara med
specialstål som gått igenom en invecklad
förbehandling och därför är dyrbara. Vidare
sammanfaller nitrertemperaturen med det intervall
inom vilket anlöpningssprödhet uppstår hos
några stål. I sådana fall måste en efterbehandling
av kärnan göras. En olägenhet är att nitrering
tar mycket lång tid.
Genom karbonitrering har man försökt
kombinera fördelarna hos sätt- och nitrerhärdning.
Ythärdning i cyanidbad är sålunda bättre än
sätthärdning när man vill ha ett tunt och hårt
ytskikt; den är särskilt lämplig för små
arbetsstycken. Metoden är relativt snabb och ger rena
stålytor därför att vidhäftande salt skyddar dem mot
oxidation; arbetsstyckenas distorsion och risken
för sprickbildning är liten.
Ytskiktets tjocklek blir jämn, och risken för att
ytskiktet skall spricka loss från kärnan är
betydligt mindre än vid sätthärdning. Snabbkylning
kan ske direkt från saltbadets temperatur som
lätt kan regleras exakt. Metodens största fördel
är kanske att den kan utföras med ganska billig
utrustning och drar liten arbetskostnad. En
olägenhet är att saltbadet är mycket giftigt.
Karbonitrering i gas ger resultat liknande dem,
som fås med cyanidbad, men betydligt större
möjligheter att variera ytskiktets egenskaper.
Gasen är inte giftig. Processen kan automatiseras
och lämpar sig därför bättre för masstillverkning
än behandling i cyanidbad. Den fordrar dyrbar
utrustning men är billig i drift. SHl
Litteratur
1. Colegate, G Tr The surface hardening of steel. Met. Treatm. &
Dröp Forging 18 (1951) s. 5, 63, 103, 249, 317, 363, 419, 469, 507,
549; 19 (1952) s. 35.
2. Ro se, K: Which process for case-hardening steel — carburizing,
nitriding or carbonitriding. Mat. & Meth. 33 (1951) febr. s. 62.
3. Pavesic, E J & Urm, A E: Carbonitriding gains tvider
accept-ance. Iron Age 167 (1951) mars 1 s. 101.
4. Rapatz, F: Die Edelståhle. Berlin 1951.
5. Brown, R J: Induction hardening and brazing. Met. Treatm. &
Drop Forging 18 (1951) s. 214.
6. Damo.n, S: Carbonitriding produces hard case at lower
tempera-tures. Mat. & Meth. 33 (1951) maj s. 64.
7. Williams, L H: Large scale production heat treatment. Met.
Treatm. & Drop Forging 18 (1951) s. 257. Application of induction
heating to production heat-treatment processes. Met. Treatm. & Drop
Forging 18 (1951) s. 460.
8. Bever, M B, Floe, C F & Zaruba, W G: Carbonitriding ön
the increase survey shows. Iron Age 168 (1951) sept. 13 s. 151.
9. New flame-hardening technique. Met. Treatm. & Drop Forging
19 (1952) s. 113.
10. Holcroft, W H & schwalm, D J: Influence of temperature,
gas composition and flow ön carbo-nitrided cases. Met. Progr. 61
(1952) apr. s. 89.
11. Bishop, T: Induction hardening of crankshaft journals. Met.
Treatm. & Drop Forging 19 (1952) s. 131.
12. Ruffle, T W & Chawveä, P M H: Migration of copper plating
in box carburizing. Met. Treatm. & Drop Forging 19 (1952) s. 245.
13. Heat-treatment of steel gears. Met. Treatm. & Drop Forging 19
(1952) s. 251.
14. Mitchell, E: Factors influencing pack carburising. Metallurgia
46 (1952) s. 61.
15. Everhart, J L: Carburizing of steels. Mat. & Meth. 36 (1952)
okt. s. 134.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
