Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1953 - Andras erfarenheter - Textilfibrers nötning och slitning, av SHl - Orsaken till rostfritt ståls kemiska resistens, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1953
25
Andras erfarenheter
Textilfibrers nötning och slitning. Fastän vissa skador
på fibrer lätt kan göras synliga genom färgning finns ett
relativt litet experimentellt underlag för bedömning av
mekanismen vid tygers slitning. Under senare år har man
emellertid allt mer intresserat sig för fibrernas beteende
vid tygers slitning.
Ullfibrer täcks av ett skikt av fjäll, och man kunde vänta
att de genom nötning mot varandra så småningom skulle
brytas ned från ytan. Mekanismen är emellertid en helt
annan. Fibern faller sönder i längdriktningen till ett knippe
parallella trådformade element, fibriller (fig. 1), som
troligen är rester av de ursprungliga cellerna. Vid nötning
mot andra föremål slits däremot fjällen och den yttersta
fiberytan bort och bildar ett hårt pulver. Sådan nötning
uppstår t.ex. genom knappars polerande verkan.
Nedbrytningen av fibern genom fibrillbildning är dock
den ojämförligt vanligaste slitningsprocessen. Man har på
senare tid lyckats reproducera fibrillbildningen på
laboratorier. Härvid har fibern utsatts för dragspänning och
samtidigt upprepade slag med en liten hammare. Smärgelduk
och andra hårda slipmedel, som ofta används vid
laboratorieförsök, har en skärande verkan som inte förekommer
i praktiken. Prov på en fibers slitstyrka enligt metoder av
denna art måste därför bedömas med stor försiktighet. De
kan i bästa fall bara ge en illa definierad egenskap hos
fibern.
Långa makromolekyler, t.ex. gummi, visar också
fibrillbildning vid låg temperatur. Därför uppstår frågan
huruvida fibrillbildning verkligen beror på en morfologisk
struktur av mikroskopisk storleksordning. Ull är cellulärt
uppbyggd, och cellerna kan delas upp i mikrofibriller
genom ensymspjälkning. Ulls fibrillstruktur är alltså säker,
och detsamma gäller för naturliga cellulosafibrer.
Sönderfall i fibriller har också iakttagits hos natursilke men inte
hos nylon. Det senare är troligen en av orsakerna till dettas
slitstyrka.
Lin, bomull och ra jon visar helt andra egenskaper än ull
och silke vid slitning. Hos dem uppstår nämligen sprickor
tvärs över fibrerna, och dessa leder till sprött brott (fig. 2).
Sprickorna, som blir synliga vid färgning, kan ha uppstått
genom fysikalisk eller kemisk åverkan. De är ibland
spiralformade och uppstår i andra fall i ett uträtat veck.
Typiska utmattningsbrott på rajonstapelfiber (cellull) ger
jämna brottytor, medan dessa kan vara taggiga på avslitna
fibrer. Fibrillbildning kan kanske förekomma men är i alla
händelser av underordnad betydelse.
Man har med säkerhet iakttagit att spröda brott uppstår
på fibrerna i bomullstyg när detta slits. Härigenom
försvinner de längsta fibrerna som är viktiga för tygets
hållfasthet. Det värdefullaste resultatet av hittills gjorda
undersökningar är att man fått klart för sig att tygers
slitning i vissa fall är ett utmattningsfenomen.
Ett annat exempel på relationen mellan sprött brott och
utmattning har iakttagits hos rajon som
skrynkelfri-behandlats genom impregnering med en plast. Denna skall
vid rätt utförd behandling ha trängt in och polymeriserats
i fibrerna som härigenom blivit mer elastiska. Ibland har
Fig. 2. Skadade cellulosafibrer; a bomullsfiber efter
användningsprov, b linfiber efter värmebehandling, c
bomullsfiber efter böjutmattningsprov, d rajonullfiber ur slitet
tyg-
emellertid fibrer bundits samman av plasten genom
felaktig behandling av tyget. Detta har då betydligt nedsatt
slitstyrka, därför att de enskilda fibrernas rörelsefrihet
blivit inskränkt och sannolikheten för brott vid böjning ökats.
Det har visat sig att man kan bedöma plastbehandlade
tygers slitstyrka med ledning av utmattningsprov i en
maskin för pappersprovning. De erhållna resultaten
bestyrktes genom mikroskopisk undersökning av plastens
fördelning. Sprött brott kan inte reproduceras genom slipning
med smärgelduk, men denna metod kan ge vissa
upplysningar för specialfall i vilka avnötning är huvudorsak till
tygs förstörande. Cellulosafibrer skadas t.ex. ofta när de
hålls sträckta vid tvättning eller när de är stärkta.
Förhållandena vid textilfibrers nötning är ännu långt
ifrån utredda; alla de här gjorda uttalandena är kanske
inte slutgiltiga sanningar. Utmattningsteorin är t.ex. inte
allmänt erkänd (G SaILOMON i Engineering 7 mars 1952).
SHI
Orsaken till rostfritt ståls kemiska resistens. Man har
länge trott att rostfritt ståls kemiska resistens beror på att
dess yta skyddas av en osynlig hinna av oxid. Man har
kunnat visa att en sådan existerar, men detta är inget
bevis för att den verkligen är korrosionsskyddande, ty nästan
alla metaller får oxidhinnor i luft, och i de flesta fallen
hindrar dessa inte korrosion.
Enligt en annan teori beror stålets passivitet på
överföring av elektroner från järn- till kromatomer i sådan
omfattning att kroms (/-skal fylls. Man har visat att sådan
överföring sker i legeringar av metaller av vilka den ena
har fyllda och den andra icke fyllda d-skal, men detta är
inte tillämpligt på järn-kromlegeringar därför att båda
dessa metaller har icke fyllda d-skal. Man har sålunda inte
kunnat avgöra vilken av de båda teorierna som skall anses
riktig.
En grundlig brittisk undersökning har emellertid
bekräftat den på praktisk erfarenhet grundade förmodan att
närvaro av syre är nödvändig för hindrande av angrepp av
syror på rostfritt stål. Den ger också en förklaring på
förhållandet att stålets passivitet försvinner i ett kärls hörn
där syretillträdet kan vara otillräckligt. Försöken visar
också att den ändring av passivitet och aktivitet, som
uppstår genom borttagande eller tillförande av svre, är en
långsam process. Detta stämmer inte med uppfattningen
att passiviteten beror på fasthållande av svre genom van
der Waals krafter.
Fig. 1.
Ullfiber ur
slitet tyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
