Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 13 januari 1953 - Andras erfarenheter - Orsaken till rostfritt ståls kemiska resistens, av SHl - Återvinning av koppar ur betvätska, av SHl - Stötmotorers prestanda, av Wll - Radioaktiv spårämnesteknik vid papperskromatografi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
TEKNISK TIDSKRIFT
Försöksresultaten har givit en kvantitativ relation mellan
mängd tillfört syre och passiveringstid, som kan förklaras
genom antagandet att en oxidhinna bildas och växer i
tjocklek enligt samma logaritmiska lag som vid torr
oxidation vid hög temperatur (jfr Tekn. T. 1952 s. 684).
Resultaten visar slutligen att om stålet berövas elektroner
genom kontakt med kol, över vilket syre bubblar, växer
korrosionen medan den borde falla enligt
elektronöver-föringsteorin. Undersökningarna har alltså givit stöd åt
uppfattningen att orsaken till rostfritt ståls kemiska
resistens beror på bildning av en oxidhinna (I D G Bbrwick &
U R Evans i Journal of Applied Chemistry 2 okt. 1952).
SHl
Återvinning av koppar ur betvätska. Vid avlägsnande av
oxid på koppar efter varmbearbetning eller glödgning
betas metallen vanligen i 3—10 °/o svavelsyra. Härvid bildas
kopparsulfat, och när dettas koncentration stigit
tillräckligt går betningen så sakta att syran måste bytas. Man
neutraliserar den då med släckt kalk innan den kastas bort.
För att spara svavelsyra och arbete har man redan länge
regenererat betvätskan genom att kontinuerligt fälla ut
kopparn elektrolytiskt. Denna process är ekonomiskt
lönande därför att den sparar tid vid betningen och den
utfällda kopparn är lättsåld. Metoden har också på senare
tid fått vidgad användning.
Betningen utförs i en anläggning som vanligen består av
två gummiklädda stålbehållare, den ena för betningen,
den andra för elektrolysen. Den senare innehåller katoder
av rostfritt stål eller koppar och anoder av antimonhaltigt
bly. Kopparsulfathaltig betvätska införs kontinuerligt vid
elektrolyskärlets botten av en syrafast pump medan
rege-nererad betvätska rinner tillbaka till betningskärlet genom
ett överfallsrör.
Elektrolysen sker med 3,5 V och en strömtäthet på 0,45
—1,75 A/dm2, vanligen ca 0,55 A/dm2. Är lösningens
kopparhalt inte alltför låg, blir strömutbytet gott (ca 1,15
g/Ah koppar). Det lönar sig inte att elektrolysen betvätska
med mindre kopparhalt än 2 %> (Metal Industry 7 nov.
1952). SHl
Stötmotorers prestanda. Stötmotorn, som exempelvis
användes i den tyska Vl-bomben, arbetar med pulserande
förbränning, reglerad av automatiska ventiler (Tekn. T.
1951 s. 708). Redan 1930 började motorns uppfinnare, Paul
Schmidt, arbeta på att utveckla denna konstruktion.
Förbränningen i motorn sker vid konstant volym, fastän
brännkammaren är öppen i ena ändan, och att detta är
möjligt beror på den oerhört höga tändhastighet som
uppnås, i storleksordningen 500 m/s. Vid så hög
tändhastighet är det inte värmeledning och turbulens som
åstadkommer tändningen utan den förorsakas av en stötvåg som i
detta fall går i riktning från den öppna rörändan.
Effekten hos en stötmotor är beroende på stötfrekvensen,
som i sin tur är ungefär omvänt proportionell mot
bränn-kammarens längd. Brännkammarens belastning, beräknad
på tvärsnittsarean, kan uppgå till ca 90 milj. kcal/m2h.
För en motor med 750 kp dragkraft, byggd före 1942, var
vikten 0,3 kg/kp och bränsleförbrukningen ca 2,5 kg/kph.
Verkninqsgrad
Fig. 1. Termisk
verkningsgrad för a
stötmotor, b rammotor som
funktion av Mach-talet.
En annan motor med vikten 0,51 kg/kp hade
bränsleförbrukningen 1,8 kg/kph.
Verkningsgraden för en äldre Vl-motor vid drift var ca
4 °/o, men denna konstruktion var icke så gynnsam ur
aerodynamisk synpunkt. Genom att effektivt utnyttja
stagnationstrycket vid flygning beräknar man emellertid att få
avsevärt högre verkningsgrad, fig. 1, bättre än vid
ramm-motorer även vid höga flyghastigheter. Förbättringar av
konstruktionen anser man även kan medföra att vikten
kan gå ner till 0,2 kg/kp och bränsleförbrukningen till
1 kg/kph (H Læmbckie i Zeitschrift des Vereines deutscher
Ingenieure, 1 nov. 1952). WIl
Radioaktiv spårämnesteknik vid papperskromatografi.
Användningen av papperskromatografi för mikroanalys
(Tekn. T. 1951 s. 253) har utvidgats betydligt. I många fall
kan man enligt denna metod skilja ämnen i mängder som
är så små, att de inte kan påvisas kemiskt. I andra
fall kan papperskromatografins separeringsförmåga förbli
okänd och outnyttjad i brist på lämpliga kemiska medel
att konstatera den.
Genom att tillämpa spårämnesteknik på
papperskromatografi kan man inte bara påvisa utan också kvantitativt
bestämma separerade komponenter i ytterligt små mängder.
Vid användning av denna teknik associeras radioisotoper
med en eller flera av blandningens komponenter antingen
före eller efter kromatograferingen. De i kromatogrammet
separerade komponenterna lokaliseras och bestäms sedan
genom sin radioaktivitet. I några fall kan metoden
utnyttjas för karakterisering eller identifiering av en viss
komponent, om dess förbindelse med denna beror på en känd
kemisk reaktion.
Lokalisering och bestämning av radioaktiviteten sker
genom att systematiskt gå över papperskromatogrammet med
en GM-räknare eller genom att i mörker lägga det i
kontakt med en fotografisk plåt. Har de radioaktiva områdena
tillräcklig aktivitet, ger de i senare fallet ett autoradiogram.
Den förra metoden har stor känslighet och är kvantitativ,
den senare är ibland bekvämare vid kvalitativa
undersökningar.
Införandet av radioisotoper kan ske på tre olika sätt,
nämligen genom "märkning" av en eller flera av
blandningens komponenter före kromatograferingen, genom
behandling av kromatogrammet med ett radioaktivt reagens
eller genom aktivering av kromatogrammet med neutroner.
Den första metoden har bland annat använts vid studium
av kols beteende vid fotosyntes. Man utgick från en
förening innehållande radioaktivt kol, separerade
reaktionsprodukterna från fotosyntesen genom
papperskromatogra-fering, varefter de lokaliserades och bestämdes
autoradio-grafiskt och med GM-räknare. På liknande sätt har man
studerat metabolismen för ett radioaktivt bromderivat av
DDT hos husflugor, känsliga eller okänsliga för DDT. Man
har analyserat en inaktiv blandning av aminosyror genom
att före kromatografering behandla den med ett
radioaktivt reagens.
Metoden att behandla kromatogrammet med ett
radioaktivt reagens har hittills använts mycket litet. Ett viktigt
villkor för framgångsrik tillämpning av denna metod är att
det radioaktiva ämnet reagerar selektivt med en eller flera
av de komponenter som separerats i kromatogrammet men
inte med papperet. Vid ett försök att lokalisera vissa
aminosyror genom reaktion med metyljodid innehållande
jod 131 utsattes ett papperskromatogram av syrorna för
ångor av reagenset. Härvid frigjordes jod 131 vid
reaktionen, särskilt i det område där metionin anrikats. Vid
undersökning av kromatogrammets radioaktivitet fick man
emellertid en ganska stark bakgrund genom att papperet också
metylerats.
Vid neutronaktivering av ett kromatogram bestrålas detta
i en uranreaktor sedan lösningsmedlet avdunstat. För att
metoden skall ge resultat måste de separerade
komponenterna innehålla eller vara förbundna med ett element med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
