Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 20 januari 1953 - Nya metoder - Hjälpmedel för beräkning av trikromatiska data ur spektralkurvan, av Tryggve Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Nya metoder
Hjälpmedel för beräkning av trikromatiska data ur
spektralkurvan. För identifiering av färger finns .en
metod utarbetad, enligt vilken varje färg kan karakteriseras
med tre tal, de trikromatiska mätetalen X, Y och Z.
Beräkning av dessa mätetal ur de spcktralfotometriskt
bestämda reflexions- ocli transmissionsvärdena för ett
färgprov respektive ett färgfilter innebär evaluering av tre
integraler av formen
700
X = J" Ä(A)£(A)d A
400
där R (A) är provets procentuella reflexion respektive
transmission och £ (A) en för en genomsnittsobservatör vid viss
standardbelysning (vitnormal) gällande, empiriskt bestämd
funktion. De mot mätetalen X, Y och Z svarande
funktionerna r\ och C är standardiserade av Commision
Internationale de l’Eclairage (CIE).
Då automatiska anordningar för utförande av de
erforderliga integrationerna ställer sig förhållandevis
komplicerade och dyrbara, torde i övervägande antalet fall
numerisk beräkning tillämpas. Den metod, som därvid visat
sig mest ändamålsenlig är följande:
För var och en av funktionerna y, C beräknas en gång
för alla, n + 1 ordinator A’,... A’j så att
700
J * J §(A)dA = kr
400
Om "tyngdpunkten" i varje intervall x — A’j) är Aj
erhålles, med en av det använda antalet ordinator beroende
approximation
n
X = kx £ ß (A/)
i= 1
Man har alltså endast att avläsa spektralkurvan vid de
utvalda ordinatorna, summera dem och multiplicera summan
med den tillhörande faktorn k. För trikromatisk
kolorimetri är i dc flesta fall 30 ordinator ett lämpligt antal.
För utförande av denna räkneoperation har vid
Försvarets Forskningsanstalt en enkel anordning konstruerats,
vilken visat sig äga avsevärda fördelar:
De spektralfotometriska värdena (i regel bestämda med
Beckman-fotometer) införs direkt efter avläsning på ett
speciellt kurvpapper, fig. 1. Observatören har därvid hela
Fig. 2. Integrationsanordning i användning.
tiden överblick över mätserien och kan välja antal och
läge för mätpunkterna med hänsyn till fordran på
tillräckligt noggrann uppritning av spektralkurvan. En eventuell
felmätning ger sig omedelbart till känna och kan
kontrolleras och korrigeras.
Under diagrammets X-axel och parallellt med denna
återfinnes tre skalor med de för X, Y och Z utvalda 30
ordinatorna inlagda. För integrationen fästes kurvpapperet på
ett för ändamålet utformat bräde, vilket är försett med en
parallell-linjal, som kan förskjutas vinkelrätt mot A-axeln
(se fig. 2). Den genomskinliga linjalen är försedd med en
rits parallell med /f-axeln samt med siffror angivande
närmaste tiotal av reflexionsfaktorn.
Vid beräkning av t.ex. Ä’-värdet inställes linjalen
successivt på Är-skalans utvalda ordinator och den i skärningen
mellan ritsen och spektralkurvan avlästa reflexionsfaktorn
slås in direkt på en additionsmaskin. Efter summering och
multiplikation med tillhörande faktor kx erhåller man
alltså Ar-värdet. På samma sätt förfares med Y- och
Z-vär-dena.
Metoden har bl.a. följande fördelar. Beräknaren behöver
ej söka ut den punkt i diagrammet där spektralkurvan
skall avläsas; detta sker automatiskt genom linjalens
förställning. Risken för att någon ordinata skall överhoppas
eller att ordinatorna skall förblandas är praktiskt
obefintlig. Genom att skalorna för de utvalda ordinatorn är
inkopierade på kurvpapperet elimineras fel till följd av
dimensionsändringar i A-riktningen. Oregelbundna
dimensionsändringar — vilka hittills ej blivit iakttagna — ger
Fig. 1. Kurvpapper gällande den
modifierade standardobservatören CIE 51
och vitnormal B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
