Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1953 - Debatt: Arbeten på löpande räkning inom byggnadsfacket, av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
TEKNISK TIDSKRIFT
Denna metod har tillämpats i fig. 2, där liksom i fig. 1
antagits v0 = 10 °/o samt Kmax = 1,10 K0. Man ser att ined
dessa förutsättningar värdena på entreprenörens arvode
samt beställarens totalkostnad blir ungefär desamma som
enligt det första tillvägagångssättet. Men arvodet V samt
totalkostnaden K blir här för alla självkostnader k ^ k0
beroende av kostnadsgränsen Kmax, vilket ej alltid är
befogat.
Kostnadsgränsen och arvodesprocenterna bestäms med
hänsyn till arbetets art, osäkerhetsområdet i den
beräknade självkostnaden m.m. samt om arbetet utlämnas på
anbud eller ej.
I de fall då beställaren endast vänder sig till en firma
med förfrågan, måste den av entreprenören uppgivna och
beräknade självkostnaden på något sätt kontrolleras, helst
av någon konsulterande som specialiserat sig på
kostnadsberäkningar. Denna borde även för beställarens
räkning fortlöpande under arbetets gång kontrollera och
attestera entreprenörens självkostnader. Han bereddes då även
samtidigt möjlighet att uppgöra efterkalkyler samt att hålla
sig à jour med rådande byggnadskostnader. Härigenom
skulle bland de konsulterande ingenjörerna kunna utbildas
kunniga och drivna kostnadsberäknare.
Väljer beställaren att utlämna förfrågan till flera firmor
blir förfaringssättet ganska likt vanlig anbudsgivning.
Beställaren bör dock för att lättare kunna bedöma inkomna
anbud i sin förfrågan själv ånge kostnadsgränsen i
procent c på den av entreprenören uppgivna totalkostnaden
samt den arvodesprocent q, som skall utgå på det belopp
entreprenören kan nedbringa självkostnaden under sin
uppgivna. Om förfarandet enligt fig. 2 skall tillämpas,
behöver beställaren endast ånge kostnadsgränsen.
Entreprenören å sin sida uppger i sitt anbud sin beräknade
självkostnad, den arvodesprocent på självkostnaden (p enligt
fig. 1 eller v0 enligt fig. 2) han begär samt den beräknade
totalkostnaden.
Den anbudsgivare som inkommit med den lägsta
totalkostnaden torde i regel vara den som avlämnat det för
beställaren ekonomiskt gynnsammaste anbudet. Därest de
lägsta anbudsgivarna ligger mycket nära varandra är detta
dock ej alltid fallet. För att rätt bedöma detta bör
beställaren då för var och en av de lägst liggande firmorna
uträkna dennes självkostnad vid de av de andra uppgivna
självkostnaderna. Detta sker mycket enkelt och med hjälp
av de angivna formlerna.
En god överblick över kostnadslägena för de lägsta
anbudsgivarna erhålles i ett diagram, fig. 3.
Förutsättningarna har härvid varit att beställaren i sin anbudsförfrågan
Fig. 2. Samband mellan självkostnad k, totalkostnad K
samt arvode V och arvodesprocent v; ... K, v och V enl.
fig■ i.
/JA
Sjä/vkosfnad
Fig. 3. Jämförelse mellan totalkostnaderna K vid olika
självkostnader k0 och arvodesprocenter p.
har uppgivit att totalkostnaden med högst 10 °/o får
överskrida den av entreprenören uppgivna, samt att
entreprenören får tillgodoräkna sig, utöver av honom begärd
arvodesprocent, 50 °/o på det belopp varmed ban kan
nedbringa självkostnaden under den av honom angivna.
De tre lägsta anbudsgivarna A, B, C har inkommit med
följande uppgifter på självkostnad, begärd arvodesprocent
samt totalkostnad:
.4: k0 = 1 020 000 kr.; p = 8 %>; K0 = 1 101 600 kr.
B: k0 = 1 050 000 kr.; p = 6 <Vo; A’0 = 1 113 000 kr.
C: k} = 1 100 000 kr.; p = 6 %>; K0 = 1 166 000 kr.
Den lägsta totalkostnaden har lämnats av A på ett belopp
av 1 101 600 kr., men B:s totalkostnad vid den av A
uppgivna självkostnaden är 1 096 200 kr. (se fig. 3). Först om
självkostnaden skulle stiga till 1 140 000 kr. (se fig. 3), blir
.4:s och B:s totalkostnader lika.
Det för beställaren ekonomiskt gynnsammaste anbudet
är i detta fall det som avgivits av B och ej av A, fast denne
i sitt anbud uppgav den lägsta totalkostnaden.
Om vi nu jämför det här beskrivna förslaget till
uppgörelse med vanlig anbudsgivning med fast pris och utgår
från förutsättningarna i fig. 1 samt från en beräknad
självkostnad av 1 Mkr. finner vi följande:
Om den verkliga självkostnaden nedbringas med 100 000
kr. från den beräknade, dvs. från 1 Mkr. till 0,9 Mkr., får
entreprenören härav endast tillgodoräkna sig 40 000 kr.
mot 100 000 kr. vid fast anbud. Återstående 60 000 kr. får
beställaren. Antag i stället att självkostnaden stiger till 1,1
Mkr. Då får entreprenören behålla ett arvode av 52 500 kr.
Vid fast anbud hade inget arvode alls utgått. Beställaren
har här fått betala dessa 52 500 kr., dvs. drygt hälften av
fördyringen.
I första fallet innebär förslaget en vinst för beställaren
och en förlust för entreprenören, i det andra fallet är det
tvärtom. Om osäkerhetsområdet i den beräknade
självkostnaden för detta fall uppskattats till ± 10 °/o har
beställaren och entreprenören ganska rättvist fördelat dessa osäkra
kostnader, såväl när de medfört vinst som när de medfört
förlust.
Den här föreslagna metoden kan, om den användes för
infordran av anbud, medföra att anbudsgivarna, på grund
av den trygghet som de har ifall kostnaderna överskrider
den uppgivna totalkostnaden, sänker sina arvoden till
alltför låga procentsatser. Detta är naturligtvis osunt och kan
komma att direkt motverka avsikten med denna metod.
Men de fördelar metoden innebär borde dock vara så
uppenbara, att den ej på dylikt sätt missbrukas.
Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
