Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 27 januari 1953 - Debatt: Arbeten på löpande räkning inom byggnadsfacket, av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 januari 1953 63
Fig. 1. Samband mellan självkostnad k, totalkostnad K
samt arvode V och arvodesprocent v.
och enklare industribyggen är osäkerhetsområdet i regel
relativt litet, kanske ± 5 Vo på den beräknade
självkostnaden, för mer komplicerade byggen kan det vara ± 10 ®/o.
För anläggningsarbeten, kraftverk, broar, vattenverk o.d.
kan det bli ännu större.
Det vore naturligt och till fördel för såväl beställare som
entreprenör om man kunde enas om något sätt att
sinsemellan uppdela dessa från början osäkra kostnader.
Vid arbeten på löpande räkning, då entreprenörens
arvode utgår med visst procenttillägg på självkostnaden eller
med ett visst fastställt belopp, får entreprenören betalt för
alla sina kostnader, även oförutsedda, samtidigt som
beställaren själv får förtjänsten av de kostnadsbesparingar
som kan göras samt slipper betala för befarade risker, som
aldrig uppstår. Faran med dylika uppgörelser är dock att
entreprenören och hans arbetsledare med tiden tappar
intresset för ekonomin samt förmågan att rationellt bedriva
sina arbeten.
Det torde främst ur beställarens synpunkt, men även i
hög grad ur entreprenörens vara att föredra om arbeten
på löpande räkning arvodesberäknades så att
entreprenören hade en direkt förtjänst av att nedbringa kostnaderna.
Man har beaktat detta i ett flertal uppgörelser. Ett sätt
har varit att man överenskommit om en viss beräknad
kostnad för arbetet, ett tak intill vilken entreprenörens
arvode utgår efter viss procent på självkostnaden.
Understiger kostnaden detta belopp erhåller entreprenören
dessutom en viss del av det belopp varmed han lyckats
nedbringa kostnaden under "taket", överskrider kostnaden
däremot "taket", utgår ej någon procent på det
överskridande beloppet utan entreprenören får i stället betala viss
del därav.
Ett annat sätt är att entreprenören erhåller ett
procenttillägg på självkostnaden som sjunker med stigande
självkostnad. Båda dessa metoder innebär, rätt använda, en god
lösning på uppgörelser vid arbeten på löpande räkning.
Här nedan skall redogöras för ett förslag till uppgörelse
mellan beställare och entreprenör, som bygger på samma
principer som i nyssnämnda metoder, med fallande
ersättning för entreprenören vid stigande självkostnad. Det
lämpar sig kanske bäst när endast en firma tillfrågas men kan
även användas vid anbudsinfordran från flera firmor.
Förslaget innebär samtidigt en möjlighet till uppdelning mel-
lan beställare och entreprenör av från början osäkra eller
obestämbara kostnader, dvs. kostnader inom
osäkerhetsområdet i den beräknade självkostnaden.
Enligt detta förslag uppger entreprenören till beställaren
sin beräknade självkostnad samt det arvode i procent på
den verkliga självkostnaden han begär. Samtidigt anger
han den beräknade totalkostnaden, dvs. summan av
självkostnaden och arvodet. Skulle den verkliga självkostnaden
sedan visa sig komma att understiga den beräknade erhåller
entreprenören i arvode, förutom ovan angiven procent, en
viss del av det belopp varmed den verkliga självkostnaden
understiger den beräknade, överstiger däremot den
verkliga självkostnaden den beräknade sänkes arvodet
successivt för att bli noll när totalkostnaden (självkostnad och
arvode) stigit till en viss procent på den uppgivna. En
ytterligare ökning av själva kostnaden får sedan
entreprenören helt betala. På detta sätt erhåller beställaren ett
maximipris, en kostnadsgräns för sitt byggnadsarbete.
Principen i detta förslag samt tillämpningen härav
framgår tydligast av följande exempel.
Följande beteckningar har använts:
ko = beräknad självkostnad,
k = verklig självkostnad,
p = direkt på självkostnaden utgående arvodesprocent,
q = på skillnaden k0 — k mellan beräknad och verklig
självkostnad utgående arvodesprocent,
v = total arvodesprocent på självkostnaden,
V — totalt arvode V = V0 för k = k0,
K — beställarens totalkostnad (k + V),
Ko = av entreprenören beräknad och uppgiven
totalkostnad, dvs. beställarens totalkostnad för k = k0,
K max = beställarens maximala totalkostnad eller
kostnadsgräns = (l + y^)
c = ökningen i procent på K0 för erhållande av Kjnax-
Entreprenörens arvode V och beställarens totalkostnad K
kan uträknas ur följande formler:
k)
k < k0
V =p’ k + ~
100 100
* =*(1 + lC>ö) +
q {ko — k)
100
Vo =
p • ko
100
= ko (
1 +
100/
k > k0
V =
K =
p ko K max — k
100 K max — k o
p k o y, K max •
100 K max-
+ k
Detta samband framställes grafiskt i fig. 1.
Kostnadsgränsen Kmax har här satts 10 %> högre än den
av entreprenören uppgivna totalkostnaden K0, dvs. Kmax =
1,1 K0. Vidare har den direkt på självkostnaden utgående
arvodesprocenten p antagits vara 10 °/o, och den på
skillnaden mellan beräknad och verklig självkostnad utgående
arvodesprocenten q antagits vara 50 °/o.
Enklare är om arvodesprocenten v göres direkt
proportionell mot självkostnaden för alla självkostnader (dvs. för
k ^ k0. Då erhålles följande formler, där v0 är den av
entreprenören begärda arvodesprocenten vid den
beräknade självkostnaden k0:
v _ {Kmax —k]Xvo
Kmax — ko
_ Vo k Kmax — k
~ TÖÖ X Kmax —ko
1 +
Vo
100
X
Kmax -M
Kmax — ko!
[-Arvodes-Ar-]
{+Arvodes-
Ar+} v qde prccfnf
Tota/
kostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
