Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1953 - Tredimensionell film, av Hans Tåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1953
73
Tredimensionell film
Teknolog Hans Tåhlin, Stockholm
778.534.1
Uppgiften att åstadkomma tredimensionella bilder liar
sysselsatt forskare världen runt under mer än hundra år,
ocli omedelbart sedan filmen uppfunnits i slutet av
1800-talet, satte man i gång experiment för att åstadkomma
tredimensionell film och ljudfilm. Redan på ett tidigt stadium
var man på det klara med att man, för att få någon som
helst stereoskopisk effekt, måste på ett eller annat sätt
åstadkomma, att varje öga såg sin särskilda bild, såsom
ju är fallet vid vanligt seende. Det blir sedan hjärnans sak
att hopkoppla synintrycken och åstadkomma den
tredimensionella effekten.
För att erhålla skilda bilder för höger och vänster öga
har inan begagnat ett flertal olika metoder, av vilka optik-,
mekanik-, anaglvf-, polaroid- och rastermetoderna är de
vanligaste.
Oj>tiska metoden
Den optiska metoden går ut på alt med hjälp av linser,
speglar eller prismor sammansmälta synintrycken från två
plana bilder till en tredimensionell (fig. 1). Strålarna från
två objekt kan brytas samman i ett prismapar till en bild;
samma sak kan uppnås med två spegelpar. Man kan också
korrigera endast det ena ögats synintryck med ett prisma.
Alla dessa optiska metoder innebär som synes besvärlig
apparatur om ett större antal åskådare samtidigt skall
betrakta bilderna, och de kommer sannolikt ej att spela någon
roll i framtiden.
Mekaniska metoder
Rent mekaniskt kan nian åstadkomma all ögonen ser
varannan bild på en filmrenisa och att växlingen sker så
hastigt att bildföljden blir kontinuerlig för bägge ögonen.
Dessa måste då skärmas i takt med projektionsapparatens
gång, och filinliastigheten måste ökas från 24 tiil 48 bilder
per sekund. Rent praktiskt har man utfört detta bl.a.
genom att framför varje åskådare placera en synkront med
projektionsapparaten roterande trumma utrustad med en
hålrad för vänster och en för höger öga. Försök har även
gjorts med speciella glasögon försedda med
elektromagnetiska avskärmare kopplade till projektionsapparaten, så
att strömmen till magneterna pulserar i takt med
fihn-hastigheten (fig. 2).
Inte heller dessa mekaniska apparater liar fått praktisk
användning. Man kan ju lätt föreställa sig det oljud, som
skulle uppstå med 1 500 klapprande glasögonpar i en större
biograflokal.
Anaghjf metoden
Anaglyfmetoden är en av de äldsta metoderna, ungefär
100 år gammal. Man framställer två bildföljder, av vilka
den ena som vid all tredimensionell film med dubbelbild
är upptagen från det vänstra ögats synvinkel och den
andra från det högra ögats. Vid projektionen på filmduk
låter man bildföljderna passera genom var sitt filter. Dessa
är färgade i två komplementfärger, t.ex. i rött och grönt
eller blått och orange. De båda bilderna bryts samman
till en enda, som alltså består av två olikfärgade något
olika bilder projicerade på varandra med en viss
förskjutning. Betraktas dessa bilder genom ett par glasögon med
filter i samma färger som de projicerade bilderna ser varje
öga endast sin bild, och man uppnår stereoskopisk effekt.
Med ett rött filter framför ögat försvinner den röda bilden
medan den gröna förstärks och tvärtom.
Filmer enligt anaglyfmetoden har i allmänhet bestått av
två rader filmrutor. I USA har man emellertid på färgfilm
Fig. 1. Bildsyntes enligt optiska metoden; A1B1 och A£B2
bilder för vänster resp. höger öga, AB sammanbruten bild
erhållen med a två prismor, b fyra speglar, c ett prisma
för höger öga.
Fig. 2. Glasögon med elektromagnetisk avskärmare.
Fig. 3. Polaroid principen.
kunnat sammanföra de bägge bildraderna till en genom
alt vid inspelningen låta ljuset från de bägge objektiven
passera genom var sitt färgfilter. Man kan därigenom köra
en sådan film direkt i en vanlig projektor utan
tillsatsanordningar, men måste givetvis utrusta åskådarna med
färgade glasögon. Metodens begränsning består i att man
ej kan visa färgfilm.
Polar oidmetoden
Stereoskopisk effekt enligt polaroidmeloden uppnås enligt
samma princip som vid anaglyfmetoden, men filterna är
inte färgade, vilket gör systemet lämpat för färgfilm.
Ljuset är som bekant en svängningsrörelse med sväng-
Fig. 4. Stereoskopisk
film, upptagen med
Vöhrmanns metod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
