Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1953 - Tredimensionell film, av Hans Tåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 5. Raster förfarandet.
Fig. G. Raster bestående av ett nedåt
avsmalnande knippe tunna trådar.
ningar i alla riktningar. Genom att begagna på magnetisk
väg i bestämda riktningar orienterade kristaller hos vissa
ämnen kan man separera ljuset så att endast svängningar
i en bestämd riktning släpps igenom (fig. 3). I
projektionsapparaterna får bildsviterna passera var sitt
polarisationsfilter, så att ljuset från den ena bildföljden endast består
av horisontella svängningar och från den andra endast av
vertikala. Åskådarens glasögon har försetts med liknande
filter motsvarande projektionsapparatens, och bägge
ögonen ser därför var sin bild.
Denna metod tycks för närvarande vara den mest
lämpade för svenska förhållanden. Hösten 1952 förevisade
filmteknikern Eugen Vöhrmann vid KTH:s Institution för
industriell ekonomi och organisation en liten behändig
apparat, som i hög grad förbilligar och förenklar
förfarandet.
Förut har man i allmänhet begagnat såväl tvenne objektiv
vid upptagningen som två projektionsapparater vid
visningen. detta för att erhålla de två bildsviterna, som
erfordras för att erhålla stereoskopisk effekt. Med den av
Vöhrmann förevisade apparaten, som består av ett enkelt
system med speglar, sammanförs de bägge bildsviterna
bredvid varandra på filmremsan vid upptagningen (fig. 4)
och över varandra genom polarisationsfilter vid visningen.
De bägge bildsviterna på filmen behöver inte ta mera
plats, än att bilderna kan samsas med en så bred
ljudremsa, att flera ljudspalter för eventuell stereofonisk
ljudåtergivning kan få rum.
Rastermetoden
Den i Ryssland använda rastermetoden (Tekn. T. 1950
s. 23) är byggd på en redan 1904 föreslagen princip. Man
begagnar en fotografisk plåt som på glassidan försetts
med ogenomskinliga linjer, lika breda som mellanrummen
mellan dem. Plåten, som alltså har ett slags gitter, kallas
autostereoskopisk och exponeras genom två objektiv med
skiktsidan vänd från dessa (fig. 5).
Ljusstrålarna från de bägge objektiven träffar det foto-
grafiska skiktet i från varandra skilda vertikala bildfält,
ökas antalet vertikala streck i rastret, når man snart den
punkt, då ögat inte förmår urskilja gränsen mellan de olika
fälten. Man omvändningsframkallar plåten och erhåller
stereoskopisk effekt, om den betraktas mot en ljuskälla
från en punkt motsvarande upptagningspunkten.
På samma sätt har ryssarna byggt upp sin rasterduk.
Projektionsapparaten kastar ljuset från två bildföljder mot
bioduken, framför vilken hänger en ridå av rastertrådar,
som motsvarar strecken på den nyss beskrivna fotografiska
plåten. Åskådaren kan nu, om han sitter lämpligt till i
salongen, se stereoskopiskt, då den för vänstra ögat
avsedda bilden av rastret skärmas för det högra och vice
versa. Detta blir möjligt bara på relativt få platser i
salongen, om rasterridån görs plan. Man har därför ordnat
dess trådar solfjäderformigt (fig. 6). Varje raster består
av ett nedåt avsmalnande knippe av tunna trådar. Var
man än sitter i salongen kan man då se tredimensionellt
om man fixerar en viss punkt på duken.
Salongen får dock inte vara större än att den rymmer
ca 200 personer. Det envisa stirrandet mot en punkt och
förhållandet att man aldrig ser en riktigt "hel" bild, har
ofta visat sig vålla huvudvärk hos åskådarna. Metoden är
annars utan tvivel den bästa, eftersom åskådarna slipper ha
glasögon, men den är synnerligen dyrbar. Bl.a. kan nämnas,
att det till rasterridån åtgår 150 000 m svartlackerad
koppartråd, som tillsammans med ram och spännanordning
har en vikt av ca 10 t. Vidare anges ljusförlusten till 90 %
mot högst 20—30 % vid polaroidmetoden.
Cinerama-metoden
Till de stereoskopiska metoderna har man, bl.a. i
press-notiserna i samband med dess införande, velat räkna den
amerikanska Cinerama-metoden. Detta är emellertid
felaktigt. Metoden består i att bilder från tre samtidigt
arbetande projektorer projiceras på var sin del av en jättelik
mot åskådaren cylindriskt konkav bioduk. Åskådaren
kommer därför att framför sig ha en duk tre gånger bredare än
den vanliga. Den upptar 165° av hans synfält. Effekten
av denna omslutande rörliga filmbild kan var och en lätt
övertyga sig om, som har tillgång till en vanlig enkel
filmprojektor, genom att hon eller han låter den skarpa bilden
falla på ett välvt papper i strålarnas väg. Man får trots
att den del av bilden, som faller på flankerna inte är
riktigt skarp, ett annat intryck av djup och rörelse i filmen,
än om man skulle begagna en vanlig slät filmduk.
Denna plastiska effekt har Cinerama-metoden överfört till
större skala och samtidigt genom begagnande av de tre
projektorerna åstadkommit skärpa även vid dukens kanter.
Metodens fördel är, att åskådaren får en viss känsla av att
Fig. 7. Projektion, enligt Cinerama-metoden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
