- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
169

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1953 - Nya metoder - Bränsleelement, av Wll - Billig GCA, av S F

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3 mars 1953 Vol

Fig. 1. Bacons bränsleelement.

Fig. 2. Interiör av
clen brittiska
GCA-släpvagnen; radar-skopet är delvis
skymt av en
plåt-skärm.

har 1947 uppfunnit ett direkt element som ger 20 mA/cm2
vid 0,79 V och även ett indirekt, som ger mellan 25 och
35 mA/cm2 vid 0,8 V. För det element enligt Gorin som
utvecklats i Pittsburg (Tekn. T. 1952 s. 777) finns det inga
motsvarande dala.

Ett mycket stort framsteg synes ha gjorts med ett
element, uppfunnet av F T Bacon i Cambridge i
Storbritannien. Detta element ger maximalt 650 mA/cmE. Elementet
är indirekt och arbetar vid 200°C temperatur med väte och
syre, som tillföres kontinuerligt genom porösa nickelskikt,
fig. 1. Elektrolyten utgöres av 27 *>/o kalilut, som
cirkulerar genom termosifonverkan. För att förhindra
elektrolyten att tränga ut i den porösa nickeln har man mycket
fina porer i den inre delen av skiktet. Porerna är här så
små att vätskan inte kan tränga in. Nickelskiktet på
syresidan är emellertid utsatt för snabb korrosion, och man
arbetar intensivt på att avhjälpa denna svårighet.

Bacons bränsleelement är först och främst avsett för
ackumuleringsändamål. Vid överskott på elenergi
framställer man då genom elektrolys väte och syre, som lagras
i behållare och sedan användes i bränsleelementet för
alstring av elenergi (Discovery febr. 1953). Wll

Billig GCA. I Storbritannien har man sedan 1949
arbetat på att få fram ett hjälpmedel för landningsnavigering
som i inköpspris och underhåll är så prisbilligt att det
lämpar sig för flygplatser, där trafiktätheten är låg och
ekonomiskt ej kan bära en dyrbar PAR-anläggning (Precisions

Fig. 1. Prototyp till
billig GCA; på
taket, radarantenn
och pejlantenn.

Anflygnings 7?adar). Den utrustning som framställts i
några prototypexemplar och med framgång provats
beräknas kosta ca 60 000 kronor installerad under det att
inköpspriset för en PAR är omkring den tiodubbla
summan.

Den billiga GCA-anläggningen är en kombination av en
ultrakortvågspejl med radiotelefon, arbetande inom
frekvensbandet 100—156 Mp/s och en 3 cm radar med 10
kW pulseffekt. Radarstationen är av enkel konstruktion
och innehåller mindre än 50 elektronrör. Detta medför
emellertid att denna GCA-typ lägger mera arbete på
operatören än vad en PAR gör.

Anläggningen är vanligen inhyst i en täckt släpvagn, fig.
1, men kan givetvis installeras i annat utrymme. Samtliga
apparatenheter till UK-pejlen och radarn är monterade i
ett stativ, som är svängbart runt en vertikal axel mellan
husvagnens golv och tak, fig. 2. Stativaxeln är förlängd
upp genom taket och uppbär en parabolisk radarreflektor
och en UK-antenn för pejlen, fig. 1. Radarantennen är så
orienterad att dess 3° breda penselformade stråle
sammanfaller med UK-pejlens nollriktning.

När det ankommande flygplanet pejlas, är det också
ungefär i radarstrålens horisontella riktning, och
operatören ändrar manuellt strålens elevation, tills han får
störst ekosignal på radarindikatorn, ett A-skop. A-skopet
har två avståndsskalor, för 0—5 km och 0—25 km.
Allteftersom flygplanets position ändras måste operatören
följa efter med radarantennen för att få maximal
ekosignal. Vid de gränser för antennens rörelser, som. svarar
mot gränserna för en lämplig anflygningsväg, finns
kontakter, som styr lampor till skyltar märkta "stig", "sjunk",
"flyg höger", "flyg vänster". När flygplanet är på rätt
väg är alla skyltarna släckta.

Operatören talar ned flygplanet via radiotelefonen. Med
hjälp av de informationer han får från A-skopet och
ljusskyltarna leder han planet in till ca 75 m flyghöjd och ca
900 m avstånd från sättningspunkten, varifrån piloten
sedan kan fortsätta med en klarsiktslandning. Eftersom
radarn måste följa flygplanet under hela anflygningen kan
endast ett flygplan åt gången ledas. Med PAR kan flera
flygplan talas ned samtidigt.

Ett av prototypexemplaren av den nya GCA-typen skall
undersökas av Air Navigation Development Board i USA.
Man ämnar pröva dess lämplighet som
landningshjälpmedel för helikoptrar i såväl militär som civil tjänst.
Behovet av ett sådant hjälpmedel belyses av att öppnandet
av helikopterpostflyget mellan New Yorks flygplatser fick
uppskjutas på grund av dåligt väder (Flight 15 febr. 1952,
Aviation Week 8 dec. 1952). S F

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:51:06 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free