Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 3 mars 1953 - Nya metoder - Bortbränning av färg med elvärme, av Wll - Silkestrycket utvecklas, av sah - Andras erfarenheter - Försök till värdering av europeiska småbilar, av EBr - Transistortillämpningar, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Fig. 1. Elvärmare för
bortbränning av färg.
Rortbränning av färg med elvärme. För bortbränning
av färg har man i USA tillverkat en elektrisk värmare,
fig. 1. Den har ett värmeelement med 1 000 W effekt
monterat på en släde som gör att själva elementet inte
kommer i beröring med den yta, från vilken färgen skall
brännas bort. Apparaten väger ca 1 kg och är 170 mm lång
(Power nov. 1952 s. 154). Wll
Silkestrycket utvecklas. Silkestrycket är en process som
fått mycket stor användning för framställning av affischer,
skyltar o.d. i flera färger men små upplagor. Tryckfärgen
påföres papperet genom en silkesduk, som är överdragen
med en för den feta färgen ogenomtränglig hinna av gummi
eller plast på de ställen där papperet skall vara blankt.
Metoden har hittills endast kunnat användas för
tryckning av tecknade bilder, medan fotografiska original och
halvtoner överhuvudtaget har varit praktiskt taget
omöjliga att återge. Med hjälp av ett nytt fotografiskt
material har detta nu möjliggjorts.
Man utgår från ett fotografiskt negativ, som på vanligt
sätt har exponerats i en kamera. Negativfilmen behandlas
med särskilda kemikalier, tvättas och inplaceras på
silkesduken. Vid torkningen fastnar den fotografiska hinnan på
duken, så att filmbasen kan dras av. På silkesduken
kvarstår därvid en fotografisk schablon, som släpper igenom
mer eller mindre färg alltefter originalbildens valörer
(Business Week 8 nov. 1952). sah
Andras erfarenheter
Försök till värdering av europeiska småbitar. En fransk
populär motortidning har anordnat en tävlan mellan 16
olika märken av europeiska personbilar med
cylindervolym varierande mellan 1 och 1,5 1, och gällande vilken
av vagnarna som är bäst konstruerad och utrustad.
De 16 bilarna tilldelas genom lottning var sitt nummer,
och av de sålunda slumpvis numrerade vagnarna
sammanställdes 1—8 till en grupp och 9—16 till en annan. Inom
varje grupp gjordes sedan jämförelser parvis mellan 1
och 2, 3 och 4, 5 och 6 osv. Ur varje grupp utgick en
segrare och de båda segervagnarna jämfördes i en final, där
slutsegraren korades.
Rent matematiskt föreligger med denna tävlingsmetod
bland annat möjligheten att samtliga vagnar i den ena
gruppen är sämre än den sämsta i den andra gruppen och
att sålunda den ena av de båda till finalen gående bilarna
i själva verket, i värsta fall, kan vara endast nr 9 i hela
tävlingen. Det är dessutom självfallet, att om de båda
bästa bilarna i en grupp genom lotten tvingats att tävla
i första omgången, det icke är de bästa bilarna i gruppen
som sedan tävlar om gruppledningen.
Man kunde emellertid kanske tänka sig att den slutliga
finalsegraren dock var den absolut bästa bilen i hela
tävlingen, även om någon rangordning därefter icke kan
bestämmas. Så är kanske möjligt inom idrotten, som
utslagsmetoden härrör från, men självfallet icke när det gäller
jämförelser mellan bilar, vars konstruktiva ändamål
varierar. En bil kan vara avsedd för hög toppfart och stark
acceleration, en annan för minsta möjliga bränsleförbruk-
TEKNISK TIDSKRIFT
ning; en bil är en familjevagn, rymlig och förhållandevis
ekonomisk i drift, en annan bil däremot avsedd för
lång-färdskörning eller sport och en tredje för mer intermittent
stadstrafik; en bil är mer påkostad i utförande och
utrustning och förhållandevis dyr i inköp, en annan är mindre
påkostad och därför billig etc.
Den arrangerande tidningen hade ordnat med en opartisk
prisnämnd, bestående av journalister, tekniker och
bilägarna själva. Att göra jämförelser mellan olika bilar är
i och för sig icke särskilt svårt, men att på basis av
olikheterna värdera deras ändamålsenlighet är mycket
vanskligt. En värdering i detta avseende kan vara likvärdig med att
man säger att ett äpple är bättre konstruerat än ett päron.
De nio bedömningsnormerna, som sinsemellan har fått
samma "poängvärde", kunde ha varit bättre valda. De är:
konstruktion, acceleration och fart, bränsleförbrukning,
säkerhet, fjädring, bullerfrihet, ventilation och värme,
bekvämlighet, samt utförande och utseende. Inget synes vara
föreskrivet om bränslen, smörj- och bromsoljor, inkörning,
trimning, vagnarnas körlängd etc. En liten
avläsningsskill-nad i ljudmätningsapparaten inuti vagnen ges samma
avgörande betydelse som en betydande skillnad i
bränsleförbrukning. För tävlingen lika avgörande skillnader i
acceleration och bränsleförbrukning är ibland ej större,
än att de motsvarar normala variationer i en och samma
bilserie.
överhuvudtaget tas ingen hänsyn till, att
accelerationsförmåga och toppfart vinnes på bekostnad av
bränsleförbrukning, att hög kompression ger hög verkningsgrad men
ofta försvårat underhåll och dyrbart bränsle etc.
Jämförelser mellan olika utrustade bilar utan hänsyn till
prisskillnaden göres och blir avgörande. Viktiga egenskaper
omnämnes ej alls, t.ex. de olika detaljernas tillgänglighet
för service och kontroll, beskaffenheten av lyse,
körrikt-ningsvisare, vindrutetorkare, oljerenare, luftrenare,
kylning, start vid kall motor, funktion vid stora höjder etc.
Bedömningen i viktiga avseenden, t.ex. av vägegenskaper
och manövreringsförmåga, är allt för subjektiv.
Det publicitetssyfte, som denna franska tävling tjänar,
kan knappast anses vara legitimt, eftersom värderingen
under sken av vederhäftighet ger den bilköpande
allmänheten missvisande resultat. Den "segrande" bilen uppges
ha den "största jämnheten" i utförandet, vad som nu kan
avses härmed. Menas kanske, att den saknar speciellt
attraktiva egenskaper? Det vore i så fall ledsamt och är
för övrigt oriktigt, eftersom den segrande bilen säkerligen
är en utmärkt vagn för den förbrukarkategori som den är
avsedd för. Men genom att egenskaper, konstruktion och
utrustning icke ställes i relation till pris och ändamål har
bedömningen blivit utomordentligt värdelös som saklig
information för den bilköpande allmänheten (Motor 1952
h. 22, 23, 35, 39, 43, 48, 1953 h. 1—6). EBr
Transistortillämpningar. Vid en utställning i Princeton,
New Jersey, som avsåg att demonstrera de senaste
framstegen inom transistortekniken, visades en mängd
användningar av transistorn (Tekn. T. 1951 s. 657). Bl.a.
utställdes en bärbar batteridriven TV-mottagare utan
elektronrör, bildröret undantaget. Effektförbrukningen var 13 W
(mot 150—200 W för en vanlig TV-mottagare), antalet
transistorer 36 och bildytan 10 X 7 cm. Hela mottagaren
fick rum i en 40 X 30 X 20 cm låda.
I en liten fjäderdriven resegrammofon drevs förstärkaren
av ett 22,5 V batteri med 75 h bränntid; förstärkaren
innehöll fyra transistorer och gav en maximal uteffekt av 80
mW vid en total effektförbrukning av 400 mW. Såväl
am-plitudmodulerade som frekvensmodulerade radiomottagare
i miniatyrutförande visades; effektförbrukningen var av
storleksordningen 1 W och uteffekten 50—100 mW.
Att man kan få ut även rätt stora effekter ur transistorer
framgick av en utställd sex transistorers
lågfrekvensförstärkare, som hade 6 W effektförbrukning och 1,25 W
uteffekt; strömkällan var ett 22,5 V batteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
