Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1953 - Andras erfarenheter - Bearbetbar krom, av SHl - Torkning av gaser, av SHl - Värmeövergång vid laminär strömning mellan plattor, av Wll - Återvinning av svavel vid sulfatprocessen, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
TEKNISK TIDSKRIFT
vinkel utan att spricka, kunde man dock inte för 20 år
sedan tänka sig att krom skulle kunna bearbetas över huvud
taget. På grund av kroms användbarhet vid hög
temperatur och dess goda korrosionsmotstånd kan ytterligare
framsteg kanske öppna märkliga möjligheter för utnyttjande
av krom inom kemisk industri och högtemperaturteknik
(Engineers’ Digest jan. 1953). SHl
Torkning av gaser. Den snabba utvecklingen av
jordgasindustrin under tiden efter andra världskriget har föranlett
utarbetande av nya metoder för torkning av gaser och
förbättring av tidigare kända sådana. Många av framstegen
på detta område kan säkerligen utnyttjas även inom andra
industrier än jordgasindustrin. De mest använda metoderna
för torkning av gas är användning av fasta torkmedel,
absorption i glykol, expansionsfrysning eller utfrysning av
vatten på annat sätt och injektion av glykol. De fyra
metodernas för- och nackdelar kan sammanfattas på
följande sätt:
Fördelar Nackdelar
Fasta torkmedel
låg daggpunkt hos utgående gas,
även under varierande
betingelser; lätt anpassningsbar för
torkning av små gasmängder; litet
utrymmesbehov.
Absorption i glykol
låg anläggningskostnad; mycket
litet tryckfall; kan användas för
gaser som förgiftar fasta
torkmedel; litet platsbehov och
relativt lätt apparatur; bara tre
regleringsorgan som fordrar liten
tillsyn.
Expansionsfrysning
vanligen den billigaste metoden
när trycksänkning i alla
händelser är nödvändig; låg daggpunkt
hos utgående gas när tryckfallet
är tillräckligt stort; enkel
automatisk reglering som fordrar
mycket liten tillsyn.
Glykolinjektion
användbar vid mindre
tryckdifferenser än expansionsfrysning;
kompakt apparatur med högt
skrotvärde; vid gashastigheter
över 500 Ml/dygn mindre
anläggningskostnad än för
expansionsfrysning.
relativt hög anläggningskostnad;
ibland måste torkmedlet bytas ut
relativt ofta på grund av
förgiftning; relativt stort tryckfall;
minskning av
avvattningsförmå-gan med trycket; stor
värmeåtgång vid regenerering.
sänkningen av daggpunkten
mindre än för fasta torkmedel;
ibland tendens till skumning;
in-gångsskrubber nödvändig för
skyddande av glykolen mot
onödig utspädning med vatten.
begränsning till fall när stort
tryckfall står till förfogande;
minskad effektivitet om
tryckdifferensen avtar; fara för
försprödning av mjukt stål i
apparaten vid drift under —30°C;
noggrann övervakning nödvändig
för hindrande av hydratbildning
före separeringen.
högre anläggningskostnad än för
glykolabsorption vid
gashastigheter under 500 Ml/dygn; något
högre drift- och
underhållskostnader än för expansionsfrysning;
återföring av glykol till
insprut-ningsstället nödvändig.
De fasta torkmedlen kan indelas i två grupper, nämligen
aluminiumoxid av olika typer och korniga material av
gel-typ, t.ex. silikagel. De senare har större affinitet till vatten
men är dyrare. Under de senaste 15 åren har man använt
glycerol, kalciumkloridlösning och framför allt
dietylen-glykol som flytande torkmedel. Trietylenglykol har
emellertid visat sig vara överlägset alla dessa. Den har två
fördelar framför de snarlika glykol och dietylenglykol på
grund av sin högre kokpunkt, nämligen lägre ångtryck,
varigenom glykolförlusterna blir mindre, och större
möjlighet att uppnå hög glykolhalt i absorptionsapparater
varigenom sänkningen av gasens daggpunkt blir större.
Lågtemperaturseparering används nu i stor utsträckning
därför att dessa metoder inte bara ger effektiv torkning
utan också en ökning med upp till 35 °/o av utvunnet
kondensat ur vilket bensin kan framställas. Denna lär mer än
väl betala torkningen. För att expansionsfrysning skall
kunna utnyttjas ekonomiskt måste gasen komma från
källan under tillräckligt högt tryck. Är detta villkor inte upp-
fyllt, kan man komplettera frystorkningen genom att införa
glykol. Ur detta förfarande har injektion med glykol (bäst
dietylenglykol) utvecklats, en metod som är en modifierad
kombination av expansionsfrysning och absorption i glykol
((J M Campbell i Chemical Engineering Progress sept.
1952). SHl
Värmeövergång vid laminär strömning mellan plattor..
Vid fullt utbildad laminär strömning mellan två värmda
plattor har man vid konstant yttemperatur Nu — 3,75, där
Nu = ocbll med värmeövergångstalet oc, avståndet mellan
plattorna b och mediets värmeledningsförmåga A. Vid
strömning mellan en värmd och en värmeisolerad platta
får man Nu — 2,43.
I många tekniska fall har man emellertid konstant
värmeeffekt per ytenhet i stället för konstant väggtemperatur,
och för detta fall blir Nu = 4.36 vid ett cirkulärt rör. För
strömning mellan plattor har beräknats Nu = 4,12 vid två
värmda plattor och Nu = 2,70 vid en värmd och en
värmeisolerad platta (L Jansen i Schweizerische Bauzeitung
13 sept. 1952). Wll
Återvinning av svavel vid sulfatprocessen. Vid
framställning av kraftmassa enligt sulfatmetoden ger den i
vit-luten ingående natriumsulfiden upphov till illaluktande,
flyktiga svavelföreningar som släpps ut på olika punkter
i det system där svartluten bearbetas för återvinnande av
de oorganiska kemikalierna. Vanligen vidmakthåller man
lutens halt av natrium och svavel genom att sätta
natriumsulfat till svartlutens indunstningsrest. Vid dennas
bränning, som sker under reducerande betingelser, övergår
sulfatet till sulfid.
I en väl skött, modern anläggning återvinner man
emellertid natriumföreningarna så fullständigt att den tillsats
av sulfat, som behövs för täckande av natriumförlusterna,
inte blir tillräcklig för upprätthållande av lutens
svavelhalt. När detta inträffar sätter man vid flera fabriker till
svavel som vid bränningen reduceras till sulfid.
Vid en amerikansk sulfatfabrik har man emellertid
utarbetat en metod enligt vilken det svavel som behövs
återvinns genom oxidation av de flyktiga svavelföreningar som
bildas vid kokningen. Oxidationen sker med luft i ett
tvätttorn. I detta behandlas 1 100 1/min svartlut. Det är 3 m
i diameter, 9 m högt och fyllt med 100 mm ringar med
en total effektiv yta på 4 600 m2. Luten pumpas in vid
tornets topp där också luft blåses in. När luten har
normal svavelhalt används 30—45 1 luft per liter lut. Inga
sulfider kan enligt uppgift påvisas i den avgående luften.
Innan tornet togs i bruk 1950 måste man sätta till ca
9 kg svavel per ton massa för att hålla lutens
natriumsul-fidhalt vid 14—16 °/o av dess alkalihalt. Med nuvarande
produktion skulle svavelåtgången bli ca 1 000 t/år. Man
behöver emellertid inte sätta till något svavel alls, och
lutens sulfidhalt kan hållas vid 21—25 % med oförändrad
tillsats av natriumsulfat (ca 45 kg per ton massa).
Genom oxidation av svartlutens svavelföreningar
avlägsnas den obehagliga lukten från sulfatfabriken nästan
fullständigt. Mindre mängd organiska svavelföreningar avges
dock vid lutens indunstning och litet svavelväte vid dess
bränning i sodaugnen.
Oxidation av svartlut är ingen nyhet för Sverige. Redan
1938—1939 utförde nämligen Bergström och Trobeck vid
Kolningslaboratoriet undersökningar som ledde till
igångsättande av den första oxidationsanläggningen vid
Norrsundets sulfatfabrik 1942. Sedan har ett stort antal sådana
anläggningar uppförts både i Sverige och utlandet. Man
oxiderar vanligen blandluten, dvs. den lut som går till
in-dunstningsanläggningen. Härigenom vinner man inte bara
stegring av lutens svavelhalt och minskning av lukten utan
också att frätningen på indunstningsanläggningens
rörledningar och tuber blir obetydlig (H Bergström i
Kolningslaboratoriet 1902—1952; Chemical Engineering sept. 1952).
SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
