- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
196

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 10 mars 1953 - Böcker - Materia, maskiner, människor, av Göran Kjellberg - Att tala med framgång, av sah

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212 TEKNISK TIDSKRIFT

medicinska (t.ex. nya okända sjukdomar, okontrollerbara
påverkningar på arvsmassan), psykologiska
(propagandamedlen!), politiska och fysikaliska.
Ett exempel är slöseriet med råvarutillgångarna.
Ingenting garanterar att vetenskapen som hittills skall kunna
leverera ersättningar allteftersom de förut använda
materialen förskingras. Allt som allt kommer vi att behöva all
vår intellektuella förmåga för den enda uppgiften att leva
vidare. Och det första som behövs är en klar uppfattning
om det faktiska läget.

Dagens situation betraktar han med dystra ögon. Ingen
av de förhärskande ideologierna synes ägnad att möta
och på rätt sätt lösa de problem som skymtar framför
oss. Totalitära riktningar, varibland han nämner
kommunism och katolicism, representerar ett steg bakåt i
utvecklingen, och är förkastliga och farliga. (Fascistiska är enligt
Wiener sådana system som behandlar människor som
myror, vilket även på rent cybernetiska grunder i det
föregående visats vara felaktigt.)
Även funktionsdugligheten lios totalitära system visas
(kvalitativt) vara låg; det sammanhänger med deras
förstelnade inre meddelelsesystem. Men han påpekar också,
att detta delvis kompenseras av deras insikt om
betydelsen av information. Så t.ex. stod jesuiternas "berättelser"
en gång i tiden på ett mycket högt plan, och säkert gäller
detta också kommunisternas underrättelsetjänst.

Ä andra sidan är han inte nöjd med tillståndet i sitt eget
hemland USA. Han kritiserar skarpt den enligt honom
förhärskande naiva framstegstron, som han finner barnsligare
än det mesta som passerat i mänsklighetens ideologiska
historia. Särskilt ligger det honom om hjärtat att all
intellektuell förmåga i landet på rätt sätt tillvaratas, och hans
kritik riktas från denna utgångspunkt både mot
amerikanskt uppfostringsväsen och mot den gängse attityden
gentemot vetenskapen. Han opponerar slutligen häftigt mot
amerikansk utrikespolitik och dess inre yttringar i form
av kommunistjakt, lojalitetsförklaringar m.m.

Hans kritik i dessa avseenden är ganska tillspetsad, och
här och var är han uppenbart ute på tunn is, t.ex. när han
uttalar sig om kvaliteten hos modern amerikansk litteratur.
Man kan nog också anse att hans anklagelser mot
amerikanska humanistiska intellektuella, för sur negativism
inför den tekniska utvecklingen, delvis lika väl kan tillämpas
på hans egen attityd gentemot amerikanskt näringsliv och
politik.

Allt detta framläggs i den engelska upplagan på ett
lättflytande, intelligent och en smula högtravande språk. Det
fyller kanske inte skönlitterära anspråk, men det har ett
naturligt personligt tonfall. Det är inte svårt att höra, aft
stämman tillhör en intelligent och kunnig person, vars
åsikter alltså är värda att lyssna till, oavsett deras riktighet.
Detta intryck får man knappast av den svenska
översättningen, som inte kan anses tillfredsställande. Den
kännetecknas övervägande av suddighet och otymplighet, och gör
inte rättvisa vare sig åt sakinnehållet eller åt förf:s person.

På första textsidan (s. 9) skulle Wiener sålunda ha sagt:
"Vi som ägnar oss åt konstruktiv forskning... är utsatta
för en svår frestelse att förstora vad vi gjort." Han säger
i verkligheten, att det "ligger en allvarlig moralisk fara i
att förstora vad vi gjort" ("serious moral risk"). Den ovan
citerade grundtesen (s. 15) blir i översättningen utan
mening i sin senare hälft. På s. 141 läggs i hans mun, på tal
om amerikanska skollärarinnor i engelska, följande
yttrande: "De går och väntar på att bli flott gifta och tar
inte så hårt på sin uppgift." Fullt så elak är han inte;
det han verkligen säger är något helt annat. De flesta
översättningsfelen skulle nog vara harmlösa vart och ett för
sig, men det stora antalet gör att den sammanlagda verkan
blir betydlig.

Det måste medges att boken är svåröversatt. Det vimlar
av fackord från alla fakulteter, och själva nyckelorden på
detta område, sådana som "communication" och "control",
saknar exakta motsvarigheter på svenska. Beträffande dem

hade det varit önskvärt med en fotnot som orienterade
läsaren om den betydelse de används i. Men dessa
svårigheter förklarar inte alla de felaktigheter man finner även
i vanlig text. "Partisan didactiveness" (tendentiös
pekpinne-mentalitet)’ blir "partididaktiska intressen" (s. 145),
"dum-inies" (här dockor) blir "fårskallar" (s. 145), "approve"
blir "bevisa" (s. 146) och "I do blame him" blir "Jag
förebrår honom inte" (s. 147). Bristande fackgranskning är
kanske förklaringen till sådana fel som "grundtalet" (s. 23,
skall vara "det motsvarande talet"), "beräkningsprocedur"
(s. 166, skall vara "bokföringsprocedur") och
"elektricitetsingenjörer" (s. 167).

Detta är endast stickprov. I själva verket är
översättningsfel eller andra onödiga avvikelser från grundtexten
så vanliga, att man blir förvånad när man påträffar
avsnitt som är korrekt, ja rent av utmärkt översatta, t.ex.
senare delen av kapitlet "Framsteg och cntropi" och några
till.

Boken har mycket att ge den som är intresserad av
naturvetenskap och världsåskådning. Den som kan bör läsa den
engelska upplagan. Göran Kjellberg

Att tala med framgång, av Stig Hedén. Tullbergs,
Stockholm 1952. 159 s. 8,50 kr.

Man får väl ta det som en följd av det alltmer utbredda
organisationsväsendet att förmågan att väl uttrycka sig i
tal nu har blivit ett krav som man kan ställa på snart sagt
var man (eller kvinna).

Att tala offentligt var tidigare en stor händelse, som man
motsåg med både förväntan och skräck, och som krävde
ett noggrant utarbetat manuskript, föredraget genom
in-nantilläsning eller utantillrabbling, och understruket av
väl inövade gester. Talare av denna typ betraktas numera
mest som en plåga, vilket kanske beror på att man har
fått ett gott jämförelsematerial i de många
föredragshållare som har kommit på bättre metoder, vilka är
skonsammare både för dem själva och för åhörarna.

Förf. tar denna utveckling till intäkt för att ställa de
äldre begreppen på huvudet i bokens första tredjedel, där
han huvudsakligen vänder sig till nybörjarna. Med riklig
hjälp av praktiska anvisningar och erfarenhetsrön lär han
dem att övervinna rampfebern, att uppträda ledigt, att
tala rent och att komma ihåg vad de skall säga — utan
manuskript, knappast ens anteckningar eller stolpar,
eftersom det är dessa som man skall kunna utantill, medan det
egentliga talet får utformas fritt med den inlärda
dispositionen som ryggrad.
Bokens andra tredjedel vänder sig till mera försigkomna;
dem lär förf. att skriva talet på förhand, finsputsa det,
öva in det — ocli därefter glömma manuskriptet hemma.
Förf. ger dem dessutom en hel del goda råd till hur man
utformar sitt föredrag så att det blir slående och
övertygande, och hur man dramatiserar både innehåll och
framförande. Vidare ges förhållningsregler för
överläggningar och diskussioner, för hur man uppträder i debatter
och hur man improviserar anföranden. Detta avsnitt
illustreras liksom det föregående av exempel, samtidigt som
anvisningar ges till övningar.

Förf. utgår nämligen ifrån att det enda sättet att lära sig
tala offentligt är att öva sig. Bokens sista tredjedel
handlar också, i konsekvens härmed, om talarutbildning. Förf.
ger där recept på kurser och studiecirklar i talekonst av
olika omfattning och för olika slags elever. Denna del är
särskilt rikligt illustrerad av avsnitt ur förebildliga
anföranden, hämtade ur litteratur som förtecknas i slutet av
boken.

Förf. tillhör som synes den nya skolan, som vill lära
folk att tala fritt och ledigt i stället för stelt och bundet.
Han har också, liksom andra förespråkare för metoden,
t.ex. Gundel Rende (Tekn. T. 1950 s. 349) och Åke
Nygren, nått mycket goda resultat under en lång erfarenhet.
Han har sålunda medverkat vid flera kurser inom Svenska
Teknologföreningen ("Kurs i sammanträdes- och förhand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:51:06 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free