Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 28 april 1953 - Debatt: Sjöregleringar och landskapsvård, av Gustaf Borenius och Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
TEKNISK TIDSKRIFT
de attityd lär nog inte ha framförts på ansvarigt
naturskyddshåll. Emellertid vidrör Ruscks uppsats endast med
mycket lätt hand de skadeverkningar, som oundgängligen
måste följa med ingreppen i naturen, framför allt
sjöregleringarna. Några kompletterande synpunkter torde därför
vara på sin plats.
Få människor har väl gjort klart för sig, vilka
förändringar i landskapsbilden utbyggnaden av vattendragen fört och
kommer att föra med sig. När seklet började, fanns ännu
inte någon utbyggd fors eller reglerad sjö. Inom ett eller
annat tiotal år kommer det praktiskt taget inte att finnas
en enda sjö eller älv kvar, endast reglerade dammar och
avtrappade kanaler. Man må beklaga det eller inte, men
faktum kvarstår. En så genomgripande geografisk, för att
inte säga geologisk, omvälvning i det svenska landskapets
utseende torde inte ha ägt rum i historisk tid, i varje fall
inte under en så kort tidrymd.
Härtill kommer att det är fråga om en engångsföreteelse.
Mycket i historien upprepar sig: diktaturer upprättas och
störtas, stater blomstra och gå under i en evig växling.
Men någon motsvarighet till 1900-talets omdaning av de
svenska vattendragen har aldrig förut ägt rum och
kommer heller inte att hända mera inom överskådlig tid. När
en gång allting är fullbyggt framemot 1980, så är
landskapets nya utseende bestämt för hundratals år framåt,
våra efterkommande må säga vad de yill.
Det är väl knappast för mycket sagt, om man framhåller
vilket enormt ansvar som faller på dem, som fått på sin
lott att genomföra denna förändring. Ingen vill väl
från-känna de svenska vattenfallsingenjörerna och
dammbyggarna deras tekniska kunskaper: vad de inte vet om
kilowatt och turbiner, dammtrösklar och vattenmagasin torde
inte vara värt att veta. Men det skulle vara en stor olycka,
om utbyggnadsarbetet i sin helhet kom att ligga i
händerna på personer, för vilka det tekniska betyder allt,
men hänsynen till landskapets skönhet, ortsbefolkningens
hävdvunna näringsfång och bygdens kanske urgamla
traditioner ingenting.
I "Kvartetten som sprängdes" har Birger Sjöberg skapat
den odödliga typen ingenjör Planertz; den som inte
känner honom tillrådes att studera källan. Det vare fjärran
ifrån att påstå, att den svenske ingenjören i allmänhet är
någon Planertz. Men i diskussionen om vattendragen har
nog vännen Planertz vid ett par tillfällen stuckit upp
huvudet. När det framhålles, att sjöregleringarna inte bara
ökat kraftverkens kapacitet, utan också i många fall
skapat nya skönhetsvärden, så är det Planertz’ ande som talar.
Vart vill man då komma på naturskyddshåll? Ja, till en
början synes det vara ett rimligt önskemål, att man i god
tid, dvs. snarast möjligt, medan det ännu finns några
orörda vattendrag kvar, tar upp frågan i hela dess
sammanhang och försöker komma till klarhet om, vilka sjöar
och älvar man kan tänkas lämna orörda med hänsyn till
deras naturskönhet eller betydelse för bygdens befolkning.
Några få procent av vår vattenkraft borde man i ett land
med Sveriges levnadsstandard ha råd att lämna i arv åt
kommande generationer som ett minne av hur vackert
landet en gång var.
När allting en gång är fullbyggt måste man ju ändå göra
halt av brist på utbyggnadsvärdiga föremål och i stället
se sig om efter andra energikällor. Varför inte då lika
gärna sluta några år tidigare, medan det ännu finnes
någonting kvar att rädda? Problemet att skaffa fram energi på
annan väg måste ju i alla fall lösas i framtiden på det ena
eller andra sättet, vare sig vi vill det eller icke, även om
tekniska "experter" i dag skulle aldrig så mycket bevisa
omöjligheten härav.
Ofta, när man vill undersöka möjligheterna att få något
speciellt föremål bevarat (t.ex. den berömda sjön Laitaure
i Lappland), får man från kraftverkshåll den försäkran,
att ingen skulle vilja tänka sig att exploatera det, eftersom
det inte skulle löna sig. "Jag tror nog att
naturentusiasterna kan vara lugna", brukar man svara. Men det är man
inte, på goda grunder. Det händer nämligen aldrig, att
löftet om att lämna föremålet i fred grundar sig på att
man även på kraftverkshåll skulle vilja respektera dess
naturskönhet och för den skull avsätta det som reservat;
enda tryggheten ligger i, att det för närvarande med
hänsyn till transportsvårigheter m.m. inte skulle löna sig att
bygga ut det.
Med så vaga försäkringar kommer man aldrig att känna
sig lugn på naturskyddshåll. Först när en utredning
kommer till stånd, i vilken även Vattenfallsstyrelsen är
representerad, och denna utredning leder till att några av våra
vackraste områden bli avsatta som reservat, kan ett
rimligt resultat anses vara nått. Om verkligen
Vattenfallsstyrelsen anser, att t.ex. Laitaure aldrig kommer att löna
sig som utbyggnadsobjekt, varför inte då medverka till att
sjön definitivt fredas? Det kostar ju i så fall ingenting!
Och om Vattenfallsstyrelsens inköp av Tännforsen för
någon tid sedan verkligen ägde rum inte för att förvärva
fallenergin, utan för att rädda fallet undan exploatering
(så har faktiskt påståtts från ansvarigt håll, hur
underligt det än låter), så varför inte i så fall begära fridlysning
av fallet hos K.M:t?
Slutligen är det knappast obilligt att begära, att gällande
lag respekteras när det gäller exploatering av vattendrag.
Alltför ofta hör man berättas, huru kraftverken anse sig
representera så stora ekonomiska intressen, att
behandlingen av hithörande mål vid vattendomstolarna reduceras till
tomma formaliteter. Utan att invänta utslag sätter man i
gång med att investera kapital, fälla skog och påbörja
andra arbeten, t.o.m. att betala ut markskadeersättningar.
Även om mycket av vad- som berättas i fråga om
egendomliga juridiska manövrer i detta sammanhang skulle
vara en överdrift, återstår tyvärr en alltför stor kärna av
sanning.
Sammanfattning: Fortsätt gärna att bygga ut vattendragen
till näringslivets nytta, men se till att onödiga
skadeverkningar undvikas! Avsätt efter omsorgsfull utredning några
sjöar och älvar såsom reservat, avsedda att få bli i fred
även i framtiden! Respektera gällande lag!
Gustaf Borenius
När Vattenfallsstyrelsen för något år sedan fick i remiss
yttra sig om en framställning från Turistföreningen och
Fjällklubben, som kapten Borenius närmast företräder,
förordade vi en från naturskyddshåll gjord inventering av
landets inte utbyggda vattenfall och vattendrag. Vi har
även förklarat oss villiga att med representanter för turism
och naturskydd diskutera hithörande frågor, men vi kan
inte nu binda oss med åtaganden "om och i vad mån vid
kraftförsörjningens ordnande i en ur många synpunkter
oviss framtid ekonomiska hänsyn böra få träda tillbaka
för naturskyddets och turistväsendets krav".
Tännforsen — och Laidaure — är fredade för
utbyggnader så långt vi nu kan se. Om en gång i framtiden mot
förmodan frågan om dess utnyttjande för kraftändamål
ändock måste resas, tror jag, eftersom frågan om
utbyggnad måste föreläggas riksdagen, att det därmed är mer än
väl sörjt för en ingående avvägning av alla synpunkter.
I min uppsats har jag understrukit att långt ifrån alla
sjöar bör regleras. Några få procent av vår vattenkraft
borde man i ett land med vår levnadsstandard kunna spara,
säger Borenius, och det önskemålet är inte svårt att
uppfylla — endast något mer än en tredjedel av vår teoretiskt
tillgängliga vattenkraft anses ekonomiskt utbyggnadsvärd.
Till trots av vad Borenius med ingenjör Planertz som
slagträ vill försöka mana fram, tror jag att många
kraftanläggningar, även om de utplånat vissa skönhetsvärden,
gett nya i stället. När det nu ändock är en tvingande
nödvändighet att utnyttja älvarna och sjöarna, tror jag att
diskussionen skulle vinna på om man åtminstone ville
sträcka sig så långt att man inte frånkänner
kraftbyggarna ambitionen att göra det bästa av situationen.
Åke Rusck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
