Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1953 - Sveriges järnhantering av i dag, av Gerard De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486
TEKNISK TIDSKRIFT
sionen av cellulosa och övrig
träförädlingsindustri har vedpriserna undan för undan pressats i
höjden. Träkolen har måst följa med i
prisstegringen och pressat tillverkningskostnaderna för
tackjärnet till sådan höjd att det blivit nästan
prohibitivt som råvara för fortsatt förädling. I
detta svåra läge har vår kvalitetsproduktion sökt
sig fram efter två olika vägar för att lösa
problemet, och båda synes leda till målet.
Den första är att ersätta träkolstackjärnet med
järnsvamp. Den frågan har under tre, fyra
årtionden varit aktuell i vårt land, men det är först
under de senaste åren som en verklig islossning
ägt rum på detta område. Vad som komplicerat
problemets lösning och som säkerligen verkat
fördröjande när det gällt att övergå från planer
till handling har varit tveksamheten inför valet
av process. Det har nämligen funnits två dylika,
nämligen Höganäs-metoden och den
Söderfors-Wibergska processen.
Båda har sina för- och nackdelar, ehuru man
nog måste erkänna att den senare har en fastare
nationell förankring. Den bygger nämligen nästan
helt på inhemska råvaror, under det att
Höganäs-metoden i den utsträckning den inte kan
använda Höganäs-kol måste nyttja importerat
bränsle. M Tigersschiöld i Jernkontoret
betecknade på sin tid de två metoderna som jämgoda.
Han jämförde dem med tvenne
kapplöpningshästar som hade ungefär samma chans att vinna
och de olika bruken kunde utan risk satsa på
vilken som helst av dem. Det visar sig att fem
satsat på Söderfors- och två på Höganäs-hästen.
Sju järnsvampverk med en årskapacitet av
omkring 200 000 t är nu färdiga eller under
anläggning. Det förefaller också som om de
förväntningar som man ställt på de nya metoderna
kommer att infrias. Ej blott kvalitativt utan även
med tanke på tillverkningskostnaderna fyller
järnsvampen höga fordringar. Ett tillskott av
200 000 t järnsvamp är emellertid icke
tillräckligt för att lösa den akuta råvarukris som
uppstått för våra kvalitetsbruk.
Den andra vägen man slagit in på är att
använda kokstackjärn i stället för träkolstackjärn.
Skulle man föreslagit något dylikt i början av
detta sekel hade tanken med förfäran avvisats
av våra kvalitetsbruk. Saken ligger helt
annorlunda till i dag. Det i gångna tider så prisade
kvalitetsarvet från våra oartrena malmer och
från träkolet tillhör i stor utsträckning historien.
Nya faktorer har tillkommit som i stor
utsträckning eliminerat de fördelar som vi på sin tid
hade i form av rena råvaror.
De viktigaste av dessa faktorer är tillkomsten
av legerade stål och de elektriska
raffinerings-processerna. I de legerade stålen eller i varje fall
de höglegerade är det inte själva grundmaterialet
som är bestämmande för kvaliteten utan
tillsatserna av krom, vanadin, molybden, wolfram,
nickel m.fl. metaller. De elektriska
raffineringsprocesserna har givit möjlighet att avlägsna
svavel och fosfor effektivt och även i övrigt erbjudit
fördelar framför äldre färskningsmetoder.
Det är ej heller på något annat område som
den metallurgiska omdaningen inom svensk
stålproduktion varit så framträdande som i fråga
om de elektriska stålprocessernas framsteg. Vad
gäller exempelvis högfrekvensugnar kan det
ifrågasättas om icke vårt land är ledande i
världen. Ur den synpunkten att vi har god tillgång
på billig vattenkraft passar de elektriska
metoderna förträffligt vår järnhantering. Däremot är
nog kraften för dyr för tillverkning av
eltack-järn annat än i ringa skala.
I början av detta sekel drogs stora växlar på
den metoden vilka man hoppades skulle lösa vårt
träkolsproblem. Dessa växlar har icke kunnat
infrias och antalet elektroinasugnar i drift har gått
tillbaka och inga nya torde framdeles anläggas.
Man bör ur kostnadssynpunkt betänka att man
tillverkar 3—5 gånger så mycket stål som
tackjärn med viss kvantitet elenergi. Då det härtill i
det förra fallet är fråga om en ofta flerdubbelt
dyrbarare produkt förstår man att tackjärnet ej
kan konkurrera med stålet i fråga om elkraft.
På manufakturens område har såväl våra
kvalitets- som handelsjärnverk under senare tid
gjort stora framsteg. En stigande del av
produktionen förädlas vid egna verk genom dragning,
pressning, smidning eller gjutning. Detta har
verkat i hög grad stabiliserande och
konkurrensskärpande för vår järnhantering. De fasta
kostnaderna har kunnat fördelas på en större
produktion och avsättningen av mer förädlade
produkter visar icke samma växlingar som tyvärr
är vanliga för de egentliga järnprodukterna.
De svenska järnbrukens höga kostnadsläge i
jämförelse med konkurrerande länders
järnhantering ligger emellertid för dagen som ett hotande
moln vid horisonten. Enda möjligheten att
avlägsna detta, om vi bortser från en kanske
ofrånkomlig sänkning av vår levnadsstandard, är att
som hittills fortsätta på rationaliseringens väg.
Bationalisering, dvs. höjning av produktiviteten,
är den kungsväg vi har att följa för att hävda oss
i en konkurrens som säkerligen blir hård.
Den vägen är emellertid ingalunda jämn och
lätt framkomlig, kanske icke minst på grund av
vissa lagstiftningsåtgärder. Kreditrestriktioner,
investeringsavgifter och en säkerligen
välmenande men ej alltid så klokt avvägd sociallagstiftning
ligger som barriärer i vägen. Det gäller för vår
järnhantering liksom övrig svensk industri att
söka avlägsna dessa, vilket bäst sker genom att
vårt näringslivs representanter mer effektivt än
hittills deltar i vår offentliga ekonomiska och
politiska debatt. Även härigenom gör vi en
insats och en mycket viktig sådan i vår
rationaliseringssträvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
