Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 9 juni 1953 - Sveriges järnhantering av i dag, av Gerard De Geer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
485
Sveriges järnhantering av i dag
Disponent Gerard De Geer, Lesjöfors
En ungefärlig uppskattning av de olika svenska
järnverkens produktionskapacitet av i dag ger
vid handen att den totala kapaciteten under det
senaste decenniet i det närmaste fördubblats.
Man kan nämligen räkna med att den om ingen
avsättningskris inträffar överskrider 2 Mt göt
per år före utgången av 1954.
Det är en fantastisk utveckling såväl kvalitativt
som kvantitativt som ligger bakom dessa siffror.
Ser vi först på den del av vår järnhantering som
företrädesvis har sin produktion inriktad på
handelsjärn framträder här förändringarna mer
påtagligt än i fråga om kvalitetsproduktionen.
Expansionen inom den senare torde dock ha
varit minst lika märklig ehuru den icke utåt
framträdde med samma dramatiska effekt.
I fråga om handelsjärnsproduktionen är det de
tre verken Fagersta, Domnarvet och Norrbottens
Järnverk som svarat för huvuddelen av
produktionsökningen eller i runt tal med 650 000 t. De
två förstnämnda verken har i stort sett
fördubblat sin produktionskapacitet. Fagersta var
färdig först eller redan år 1950, under det
Domn-arvets stora utbyggnad först under loppet av
1953 kan tagas helt i bruk. Norrbottens Järnverk
kommer något senare. Även om verket blir fullt
färdigt redan under första hälften av 1953, kan
man dock icke räkna med full produktion förrän
successivt under därpå följande år. Att det
härvid icke blott är fråga om kapacitetsökning utan
samtidigt en långt driven rationalisering framgår
av att vid såväl Fagersta som Domnarvet en
produktionsfördubbling vinnes utan någon eller
endast en obetydlig ökning av antalet arbetare.
Det ur nationell synpunkt tillfredsställande i
här berörda ökning av handels järnstillverkningen
är att den helt baseras på inhemsk malm.
Tidigare expansioner vid de smärre handels
järnverken har väsentligen grundats på ökad användning
av skrot. Det inhemska skrotfallet har i takt med
den ökade järnkonsumtionen i landet stadigt
stegrats. Även skrotimporten har kunnat hållas
på en hög nivå, ehuru priset för det importerade
skrotet varit högt.
Efter allt att döma kommer en radikal
förändring att inträda på detta område. Det ena landet
efter det andra har stängt sin skrotexport för att
Föredrag i Värmländska Ingeniörsföreningen 24 oktober 1952.
338 : 669.1(485)
dymedelst skapa lättnader för den egna
järnhanteringens råvaruförsörjning. I stor
utsträckning, som exempelvis hos våra skandinaviska
grannar, är det härvid fråga om nytillkommen
eller ökad inhemsk produktionskapacitet. Vi
måste sålunda bl.a. räkna med att vår förr så
värdefulla och stabila skrotimport från Danmark
för alltid bortfallit.
Det förefaller som det framdeles endast blir
vissa transoceana marknader som komma att
hållas öppna för skrotköp. Det är ur den
synpunkten som den nyss berörda nytillkomna
järnproduktionen är så tillfredsställande, allra helst
som tillverkningspriset för det inhemska
tackjärnet förefaller att bli avsevärt lägre än
importpriset på skrot.
Den gamla tesen om att svensk tillverkning av
handelsjärn icke kan hävda sig i konkurrensen
med de stora kontinentala verken belägna vid
stenkolstillgångarna håller ej längre. I två
hänseenden har här inträffat en radikal förändring
till vårt lands favör. För det första bör alltid den
produktion som baserar sig på billigt inhemskt
skrot äga god konkurrensförmåga. För det andra
har den alltjämt pågående tekniska utvecklingen
skapat gynnsammare förutsättningar även för
övrig produktion.
Bränsleåtgången pressas undan för undan nedåt
i järnframställningens olika processer och ännu
torde marginaler finnas i detta hänseende.
Bränslet som avgörande faktor i järnhanteringens
geografiska förläggning är på väg att förlora
mycket av sin forna betydelse. Dock bör påpekas
att vårt handelsjärn väsentligen måste söka sin
avsättning på den inhemska marknaden. Våra
möjligheter att konkurrera på världsmarknaden
i fråga om järnets stora standardprodukter måste
betraktas som små.
Ser vi härefter på den del av vår järnhantering
som tillverkar kvalitet har här ägt rum en nästan
lika kraftig utveckling som i fråga om
handelsjärnet. Denna har emellertid försiggått mer i det
tysta och synes icke så mycket i statistikens
produktionsuppgifter. Såväl i fråga om
grundråvaran — tackjärnet — som stålframställningen,
utvalsningen och den fortsatta manufaktureringen
har märkliga förändringar ägt rum.
Vårt kvalitetsståls akilleshäl har länge varit
vårt dyrbara träkolstackjärn. Tack vare expan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
