Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 30 juni 1953 - Nya metoder - Slitstark pump, av SHl - Slanglösa bilringar, av SHl - Minskning av tackjärns kiselhalt genom inblåsning av syre, av SHl - Färgreaktioner för påvisande av små gaskoncentrationer, av SHl - Böcker - Ingenjörshandboken, Allmän del, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1953
549
niska verkningsgrad är 80 "/o. Den kan användas för
vätskor med mycket olika viskositet, t.ex. bensin,
stärkelsesirap och högviskös nitrocellulosa. Suspensioner, t.ex.
med 80 °/o ammoniumtiocyanat, lär kunna pumpas utan
nämnvärd nedbrytning av de fasta partiklarna.
Pumparna tillverkas i tre storlekar för 4—35, 11—110
och 23—230 1/min. Största varvtal för dem är resp. 1 800,
1 200, 900 r/m (Chemical Engineering febr. 1953). SHI
Slanglösa bilringar. Sedan 1948 har en amerikansk firma
gjort slanglösa bilringar, men nu har andra firmor både
i USA och andra länder (jfr Tekn. T. 1953 s. 310) också
tagit upp tillverkning av dem därför att de visat sig ha
vissa fördelar framför de traditionella. Särskilt framhålles,
att trafikriskerna väsentligt minskas, därför att luften vid
punktering endast långsamt går ut. Man anser även, att
risken för "ringexplosioner" väsentligt minskas.
Däcken, som är av vanlig konstruktion med slitbana och
cordvävnad i olika lager, är invändigt klädda med ett
bu-tylgummiskikt. Ofta finns mellan slitbanan och
butylskik-tet ett lager av mjukt gummi. Uppstår ett hål eller en
liknande skada på däcket genom ett inträngande vasst
föremål kan luften endast strömma ut mycket långsamt,
emedan butylgummit har en viss temporär tätningsverkan.
Det uppges, att de slanglösa ringarna vid körning icke
blir så upphettade som de traditionella, vilket torde bero
på att friktionen mellan slang och däck faller bort.
Härigenom minskas risken för ringexplosion, som vanligen
är resultatet av överbelastning och stark upphettning,
varjämte de olika cordlagren icke så lätt skiljs från
varandra genom den sammanbindande gummimassans
smältning. De slanglösa ringarnas livslängd blir därigenom
längre än de konventionellas.
Slanglösa ringar är svårare att tillverka än vanliga däck.
Man har funnit att de fordrar större omsorg och
noggrannhet vid uppbyggning och hantering. De fordrar även
längre tillverkningstid på grund av butylgummilagrets
kylning. Det är även av vikt, att detta placeras i exakt riktigt
läge i däcket. Härigenom och på grund av ännu så länge
relativt ringa produktion (en känd ringfabrik har under
de fem senaste åren producerat 2 milj. slanglösa ringar)
blir däcken dyrare än de vanliga. Efterfrågan sägs vara i
stigande, vilket ur trafiksäkerhetssynpunkt är tilltalande
(Business Week, 4 apr. 1953). SHI
Minskning av tackjärns-kiselhalt genom inblåsning av
syre. Fastän man länge använt inblåsning av syre i
stålsmältor i martin- eller elektrostålugn för borttagande av
kol har samma metod sällan använts för att minska
tackjärns kiselhalt. En sådan process är emellertid av intresse
därför att låg kiselhalt är fördelaktig vid färskning av
järnet i basisk martinugn och ännu mer vid användning av
thomasprocessen. Den senare processen fordrar en
kiselhalt under 0,50 ®/o, vid blåsning med syreanrikad luft
under 0,40 Vo.
I Frankrike har man därför utarbetat en metod enligt
vilken man genom inblåsning av syrgas i skänken sänker
tackjärnets kiselhalt till önskat värde. Man har härvid
utgått från en vid martin- och elektrostålugn använd
av-kolningsmetod enligt vilken man riktar en stråle av
syrgas mot slaggens yta. Syrgastrycket är 10—11 kp/cm2 och
munstyckets mynning placeras några centimeter över
slaggytan. Betingelserna vid oxidation av kisel och avkolning
är emellertid olika, och utförandet av blåsningen måste
därför modifieras.
Man har funnit att ett munstycke med en öppning inte är
lämpligt och har därför konstruerat ett med centralt hål
för huvudströmmen av syrgas, omgivet av en krans mindre
hål. Man använder ett syrgastryck på 11—15 kp/cms och
utnyttjar härvid 42 •% av syrgasen. Detta är inte mycket,
men utbytet förblir detsamma vid användning av 5—7 m3
syre per ton järn, och man hoppas kunna förbättra det.
Hittills har man utfört prov med tackjärn med en kisel-
halt på 0,70 «/o som sänktes till 0,46 eller 0,40 %> vid
användning av 4,5 resp. 5,5 m3 syre per ton tackjärn.
Vid oxidationen stiger smältans temperatur något vilket
är särskilt värdefullt vid thomasprocessen.
Temperaturstegringen kan också tänkas kompensera värmeförluster vid
en avsvavlingsprocess, t.ex. enligt Kalling (Tekn. T. 1952
s. 115), mellan masugn och stålugn. Även med det hittills
erhållna låga syrgasutbytet anses metoden lönsam, och
den lär vid slutet av 1952 ha införts vid ett franskt
stålverk (P S Leroy i Journal of Metals mars 1953). SHI
Färgreaktioner för påvisande av små
gaskoncentrationer. Användning av färgreaktioner i geler för påvisande av
gaser beskrevs i ett amerikanskt patent 1919. I Japan har
utarbetats metoder för upptäckande av 16 olika gaser.
Under andra världskriget utvecklade man vid Bureau of
Standards ett molybdosilikatgel, innehållande
palladium-sulfat, som ändrar färg från gult till grönt eller blått med
växande koloxidkoncentration (Tekn. T. 1951 s. 535).
För närvarande ägnas atmosfärens halt av svaveldioxid
i USA:s industriområden stor uppmärksamhet. Man har
funnit att silikagel impregnerat med vanadat ändrar färg
från klargult över en serie biandfärger till mörkgrönt vid
en halt av 120 delar svaveldioxid i 1 milj. delar luft.
Vidare övergår ett med kaliumperjodat impregnerat gel från
vitt till rosa vid 675 delar på 1 milj., medan p,
//-tetra-metyldiaminodifenylmetan skiftar från mycket svagt blå
till gråaktig färg.
Man vet ännu inte mycket om reaktionernas mekanism,
men det tycks vara säkert att silikagel är nödvändigt som
bärare av det reagerande ämnet, då det inte, såvitt hittills
känt, kan ersättas med något annat ämne. Man tror
därför att kiseldioxid ingår i färgkomplexet (Industrial &
Engineering Chemistry mars 1953). SHI
Böcker
Ingenjörshandboken, Allmän del: Tekniska
grundvetenskaper, 2:a uppl. Nordisk Rotogravyr, Stockholm 1953.
1 277 s., ill. 48 kr.
Den första upplagan av denna del av Ingenjörshandboken
(Tekn. T. 1947 s. 419) kom till i en brytningstid mellan
olika måttsystem och detta avspeglades också i en viss
brist på enhetlighet i framställningen, särskilt i fråga om
dimensioner och måttenheter. Redigeringen i övrigt var ej
heller så väl genomförd och bl.a. saknades register, vilket
gjorde att det var rätt svårt att hitta i den.
För den nya upplagan har förlaget uppställt som mål att
ge en kvalificerad framställning av de tekniska
grundvetenskaperna med särskild hänsyn tagen till de grundläggande
data och definitioner teknikern behöver i sitt arbete. Vid
val av måttsystem har man helt gått in för det
rationaliserade MKSA-systemet.
Man har strävat efter att få behandlingen av
grundproblemen så utförlig att dessa icke behöver behandlas
ytterligare i de delar av handboken, som omfattar den
konstruktivt och driftmässigt tillämpade tekniken. Flertalet
kapitel har därvid helt omarbetats eller ersatts med nya,
och samtliga kapitel har reviderats med avseende på
måttsystemet.
Den genomgripande omarbetningen av handboken har
gjorts med S H:son Tideström som redaktör och med H
Faxén, T Widell och U Hellsten som rådgivare och
fackredaktörer. Rådgivare speciellt för enheter har varit T
Swensson och för tabeller C G Persson. I handboken har
medverkat 28 författare. Handbokens omfång har ökats
från 1 046 till 1 277 s.
Handboken inledes med allmänna anvisningar, tabeller
över matematiska beteckningar och storheter, enheter och
måttsystem, varpå följer krafter, statisk jämvikt, kroppars
rörelse, svängningar och vågor. Härefter behandlas
elektriska och magnetiska grundbegrepp, atom- och kärnfysi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
