Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 11 augusti 1953 - Andras erfarenheter - Saltbadshärdning med molybden och volfram, av SHl - Böcker - Theoretical nuclear physics, av Lamek Hulthén - Inorganic thermogravimetric analysis, av Axel Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1953
585
Vid lämplig temperatur reducerar nämligen väte
alkali-volframat och alkalimolybdat till metall, och denna
reaktion sker vid något lägre temperatur invid en järnyta,
varigenom man kan åstadkomma en reglerad utfällning av
volfram eller molybden på stål. Härvid uppstår direkt
järnlegeringar, men för att dessa skall bilda ett
tillräckligt tjockt ytskikt måste molybden eller volfram
diffundera in i grundmaterialet vartill hög temperatur fordras.
Betingelserna skall därför väljas så att allmän utfällning
av cementeringsmetallerna förhindras och samtidigt
tillräcklig diffusionshastighet uppnås. Saltbadet består av
natriumvolframat eller natriummolybdat. Vid reduktion
med väte kan volframatet hållas vid 1 050—1 090°C utan
att alltför stor mängd metall fälls ut ur saltbadet.
Kol har visat sig hindra cementeringsmetallernas
diffusion. Vid en undersökning erhölls ingen diffusion av
volfram i stål med 0,5 °/o kol ens vid upphettning till 1 090°C
i 200 h. För molybden är kolets verkan mindre, och vid
behandling i saltbad uppnås större diffusionshastighet,
antagligen på grund av den kemiska reaktionen vid stålytan.
Det erhållna ytskiktet blir dock mycket tunt (av
storleksordningen 0,05 mm). Vid kommersiellt utnyttjande av
metoden måste man därför använda stål med mycket låg
kolhalt eller kolfritt järn och köla upp eller nitrera
ytskiktet efter cementeringen (Materials & Methods mars
1953). SHl
Böcker
Theoretical nuclear physics, av John M Blått &
Victor F Weisskopf, Wiley, New York — Chapman & Hall,
London 1952. 864 s., ill. 12,50 $.
Chadwicks upptäckt av neutronen (1932) gjorde epok i
studiet av atomkärnorna. Experimentatorerna fick ett
enastående vapen till sin arsenal: en neutral partikel, som
ohindrad av det elektriska "potentialberget" kring en
atomkärna kan tränga in i den och få den att förvandlas eller
sönderdelas. Teorin fick den felande elementarpartikel, som
behövdes för att förstå atomkärnans byggnad. Heisenberg
var kanske den förste, som insåg att neutronen och
protonen måste utgöra byggstenarna i atomkärnan, och redan
samma år publicerade han en teori, som byggde på detta
grundantagande. Så började den moderna teoretiska
kärnfysiken.
Den utveckling, som har skett sedan dess, är
överväldigande, och att skriva en monografi över teoretisk
kärnfysik är i sanning en svår uppgift. Det har egentligen bara
skrivits en sådan efter kriget, nämligen Bosenfelds "Nuclear
forces" (Amsterdam 1948) — en utomordentlig bok i sitt
slag, gedigen och rik på information men kanske för
mycket handboksartad och därför tungläst. Men utvecklingen
går fort, och Bosenfelds bok är redan delvis föråldrad.
Kärnfysikerna är därför att gratulera till föreliggande
stora monografi över atomkärnornas teori, författad av
den kände teoretikern Weisskopf i samarbete med en
yngre kollega Blått.
Det är klart, att ett så omfattande ämne måste avgränsas
rätt radikalt för att kunna framställas i en volym. Först
och främst är det ju en bok om teoretisk kärnfysik, och
den innehåller alltså ingenting om experimentella metoder
— i motsats till experimentella data, som det ju är
teorins uppgift att tolka. Vidare har den teoretiska
framställningen i stort sett begränsats till fenomen, där de
förekommande energierna ligger under 50 MeV. Ett undantag
utgör kap. 4, som behandlar neutron-proton- och
proton-protonspridning för energier upp till 350 MeV. Med den
nämnda inskränkningen sammanhänger i viss mån den
begränsning, som ur teoretikernas synpunkt är den viktigaste:
förf. har helt avstått från att diskutera de teorier för
kärnkrafterna, som bygger på olika mesonfältteorier. Detta är
kanske beklagligt men lätt att förstå: teorierna har
fortfarande en ganska provisorisk karaktär, och en
framställning därav skulle snabbt kunna bli föråldrad.
Det bör kanske också nämnas, att boken icke behandlar
problem av teknisk art, t.ex. reaktorteori. Naturligtvis får
fissionsprocessen ett visst utrymme, men förf. beklagar
själva dess ofullständiga behandling ("too many relevant
facts are still unavailable"). Man frågar sig, hur länge det
skall dröja, innan ett fritt utbyte av information blir
möjligt på detta speciella område av kärnfysiken — och gläder
sig samtidigt åt, att de verkligt fundamentala problemen
kan studeras utan hinder av några hemligstämplar.
Framställningen är för övrigt disponerad på följande sätt.
Efter ett inledande kapitel om atomkärnans allmänna
egenskaper följer fyra kapitel (ca 160 s.) om den heuristiska
teorin för kärnkrafterna, särskilt i belysning av
tvånukleon-problemet. Kap. 6 och 7 (100 s.) är ägnade åt
kärnspektro-skopi; först diskuteras den allmänna teorin, därefter olika
modeller för sammansatta atomkärnor. Bokens tyngdpunkt
får väl anses ligga i de följande tre kapitlen (250 s.) om
teorin för kärnreaktioner, där framställningen också
bjuder på en del nyheter. Sedan följer tre kapitel (200 s.) om
oc- och /^-sönderfall samt atomkärnornas växelverkan med
elektromagnetisk strålning. Kap. 14 slutligen är kort (20
s.) men betydelsefullt; det behandlar kärnornas
skalstruktur. De återstående sidorna innehåller två matematiska
appendix, en utförlig men, som förf. själva framhåller,
ingalunda fullständig litteraturförteckning samt ett
sakregister, som förefaller vara omsorgsfullt gjort.
Det är alltså en mycket innehållsrik bok, och den är
dessutom klart och redigt skriven. Den bör kunna läsas av var
och en, som har elementära kunskaper i
kvantummekanik och vanlig atomfysik. Förf. har också gjort det lätt
att använda boken som uppslagsverk: varje kapitel slutar
med en förteckning och förklaring av alla symboler, som
använts i dess formler och ekvationer. Det är nog ingen
överdrift, om man säger, att boken är oumbärlig för var
och en — experimentator eller teoretiker — som på allvar
intresserar sig för kärnfysik.
Typografin är för övrigt utmärkt, och papper och
bindning är av en kvalitet, som tål flitig användning.
Lamek Hulthén
Inorganic thermogravimetric analysis, av Clément
Duval. Elsevier, Amsterdam 1953. 531 s., 152 fig. 60 sh.
Varje läsare av Analytica Chimica Acta har säkerligen
observerat en serie med nu 61 artiklar, som behandlar
termogravimetriska analyser. Om vederbörande då liksom
jag själv tröttnat ungefär vid meddelande nr 10, blir
sammanfattningen i bokform av dessa artiklar en nyttig
läsning.
Boken ger på de första 50 sidorna en allmän översikt av
termogravimetriska analysmetoder och beskriver den
apparatur, som användes. Vid vanliga gravimetriska analyser
torkas eller glödgas ju en fällning och väges efter
avsvalning. Vid termogravimetriska analyser registreras i stället
fotografiskt eller med bläckskrivare viktsförändringarna
i fällningen under själva upphettningen som funktion av
temperaturen. På detta sätt göres analyserna snabbare
genom att onödigt långa torktider undvikes och genom att
tiden för avsvalningen bortfaller. I vissa fall är det också
möjligt att ur pyrolyskurvan för en blandning kunna
härleda blandningens sammansättning utan föregående
separation.
Huvuddelen av boken ägnas emellertid åt studiet av
pyro-lyskurvor för de flesta inom oorganisk kvantitativ analys
förekommande fällningar. Detta arbete kan säkert bidra
till att skingra en del av den vidskepelse som rått på detta
område. Mycket trycksvärta har offrats på att föreskriva
snäva torktemperaturer utan att något egentligt belägg
härför funnits. Ofta har det varit så att den som först
gjorde analysmetoden råkade ha ett torkskåp som gav
132°, varefter föreskriften om 132° kopieras av alla
efterföljare. Förf. ger här i stället svart på vitt på inom vilka
temperaturområden fällningens vikt är konstant, vid vilken
temperatur förändringen sker och vad dessa förändringar
innebär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
