- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 83. 1953 /
635

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 1 september 1953 - Nödutrustning för överhavsflygningar, av Reinhold von Essen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1 september 1953

Nödutrustning

för överhavsflygningar

Kapten Reinhold von Essen, Stockholm

629.125.5 : 629.13

Under de senaste tjugo åren har flygtrafiken i allt större
utsträckning förlorat respekten för avstånd. Varken
oceanerna eller de nordliga polarområdena utgör större hinder.
Även om katastrofer i form av nödlandningar till sjöss
praktiskt taget aldrig inträffar krävs dock att flygplan
som flyger över hav medför en utrustning som ger både
passagerare och besättning möjlighet att överleva ett
nödläge.

Nödutrustningen är emellertid knappast populär bland
dem som bär ansvaret för flygtransporternas lönsamhet.
Hur omsorgsfullt den än utformas kräver den vikt och
utrymme som minskar den betalande lasten. Vid
utrustningens utformning är det därför betydelsefullt att vikt
och volym pressas till det yttersta.

Tidigare tillhörde flygningar som medförde risk för
landning till havs undantagen, men under det senaste
världskriget utsträcktes de flygmilitära operationerna över
oceanerna. Utvecklingen följdes snabbt av den civila
flygtrafiken, SAS:s provturer över nordkalotten synes även
förebåda trafikflyg över Arktis.

Praktiskt taget alla flygplan som deltog i
krigsoperationerna till havs hade en utrustning som ökade
besättningarnas möjligheter att överleva en nödlandning till sjöss. I
början var utrustningen klumpig och provisorisk men den
har så småningom förbättrats. Många flygplanbesättningar
har räddats tack vare sådan utrustning.

Enligt av den internationella civila flygorganisationen
ICAO antagna rekommendationer skall flygplan som
flyger i transatlantisk trafik, förutom normal nödutrustning,
såsom förbandsartiklar o.d., medföra flytvästar, livbåtar,
nödsignalmedel samt proviant och vatten. Militära flygplan
medför liknande utrustning, dimensionerad med hänsyn
tagen till flyguppdragens art, flygplanens storlek och
eventuell räddningsorganisations möjligheter.

Flytvästar

Flytvästar, avsedda att hindra omedelbar drunkningsdöd
vid en katastrof till sjöss, var först klumpiga ting fyllda
med kapok och döptes därför till "Mae West" efter den
förr så populära amerikanska filmstjärnan i lätt
tung-viktsklass. De som används nu på flygplan är emellertid
lätta och smidiga (fig. 1).

För militärt bruk fordras relativt kraftigt material enär
västarna bärs under all flygtjänst. I den civila trafiken
beräknas det däremot finnas god tid för passagerare att
ta på västarna som därför kan förvaras skyddade och
utföras i tunnare och smidigare material.

Alla nu aktuella typer av flytvästar består av en eller
flera gummiblåsor, eventuellt med skyddshölje av
textilmaterial och en lämpligt konstruerad anordning för att
fästa västen på bäraren. Vidare finns en eller två
gas-patroner som snabbt kan utlösas och fylla blåsorna med
kolsyra. För att senare ersätta gasläckning finns ventiler
med munstycken för uppblåsning med luft.

En fullvuxen person, som ligger i vattnet, kräver ca 9 kp
tillskott i flytkraft för att han ej skall sjunka.
Flytvästarna bör därför ge en flytkraft av 12—14 kp då hänsyn
måste tas till minskning av den genom läckning. Deras
vikt bör ej överskrida 1 kg.

Det är av stor betydelse för västens effektivitet att den
fästes riktigt vid bäraren. En väst skall vara så placerad

635

att en person i medvetslöst tillstånd flyter i stabilt
jämviktsläge med huvudet väl över vattnet. Fortfarande finns
emellertid flytvästar, med till synes mycket tilltalande
utseende, som ej tillgodoser detta krav.

Det enklaste sättet att lösa problemet är att man i
stället för flytväst använder en flytkrage som fästes runt
halsen. Flytkragarna är ganska effektiva men obekväma
för bäraren.

Helikopterns utveckling till att bli ett standardredskap
för räddningstjänsten har på senare tid medfört krav på
att flytvästen skall vara tillräckligt stark och försedd med
lyftögla. Därigenom blir det möjligt att med en krok, som
anbringas i öglan, lyfta en nödställd upp till den svävande
helikoptern.

En person som flyter i vattnet på en flytväst kan vara
svår att upptäcka även på nära håll. I flytvästarna bör
därför finnas signalmedel. Vid dagsljus är färgning av
vattnet den lämpligaste metoden. I regel används ett
vat-tenlösllgt anilinfärgpulver som ger en stor färgad yta, per
viktsenhet pulver. Färgen är intensivt ljust gröngul och
den bryter kraftigt mot vattnets mörka färg. I flytvästen
kan även placeras röksignaler som används då spanande
flygplan eller fartyg kommer i närheten.

Under mörker används ljussignaler, antingen
pyrotek-niska eller elektriska. Dylika spelar en stor roll i
synnerhet då ett trafikflygplan tvingas nödlanda nattetid och
passagerare och besättning hamnar i vattnet. Saknas då
ljussignaler finns stor risk att kontakten mellan de
nödställda förloras och räddningen försvåras.

En modern flytväst (fig. 1), avsedd att användas i
transport- eller trafikflygplan, utgörs nu i regel av en eller
flera blåsor av gummiduk eller gummiimpregnerad
nylon-duk med en öppning för halsen och försedda med en
kol-syrapalron med snabbutlösningsanordning. Västen
förvaras i en liten väska som är fäst på en livrem. Vid
begagnandet spänns livremmen runt livet så att väskan
hänger nedanför bröstet, väskan öppnas och flytvästen träs
över huvudet. Västen blåses upp med kolsyrapatronen
sedan man kommit i vattnet.

Västen är försedd med lyftögla för bärgning, påsar med
färgpulver, visselpipa och en elektrisk lampa. Batteriet för
den senare aktiveras av saltvatten och räcker några
timmar. I västen finns dessutom ett snöre med vilket man kan
knyta samman flera personer, så att de ej förlorar
kontakten med varandra.

Fig. 1. Modern flytväst med ögla för upphissning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:51:06 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1953/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free