Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 29 september 1953 - Ytjämnhet och funktion — krav och möjligheter, av Herman Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
710
TEKNISK TIDSKRIFT
"mäta ytjämnhet" är att först under senaste
årtiondena instrumentella hjälpmedel kommit fram,
som kunnat betecknas som verkstadsmässiga.
Inte minst har härvid utvecklingen inom
elek-tronrörtekniken givit möjligheter till
konstruktion av snabbt arbetande
ytjämnhetsmätinstrument med tillräcklig känslighet för detaljstudier
även på de högklassigaste tekniskt framställbara
ytorna.
Ytjämnhetens beteckning
De mikrogeometriska egenskaper hos ytorna,
som i första hand intresserar verkstadsmannen,
sammanfattas på det svenska standardbladet
SMS 671. Som viktigaste mätstorhet har valts
profildjupet och som måttenhet använder man
1 ju = 0,001 mm. Allmänt kan man säga, att de
ytor för vilka den ordinära maskinverkstaden
har intresse av att känna profildjupet för
närvarande har profildjupsvärden mellan 0,1 och
25 ,u. Hur profildjupskravet skall uttryckas på
arbetsritningar framgår av det provisoriska
bladet SMS 672. Det framgår att här finns
alternativa möjligheter.
Den standard, som representeras av de nämnda
standardbladen kom till efter mycket arbete
inom de SMS-kommittéer, som handlade
ärendet1. Gränsvärdena enligt SMS 672 fastställdes
sålunda först sedan en omfattande inventering
gjorts av verkstädernas praxis. Ett stort antal
arbetsstycken togs ut ur detaljlagren,
profildjupen bestämdes och jämfördes med
ytjämnhetsbeteckningarna på arbetsritningarna.
Ett av de viktigaste diskussionsämnena gällde
principen för ytjämnhetens angivande på
arbetsritningarna. De gamla beteckningarna v, w och
wv, som i Sverige fastställts genom SMS 316 år
1934 stod redan på ett mycket stort antal
ritningar och detta var ett av huvudskälen för
många att kämpa för att få ha dem kvar på de
nya standardbladen. Men att dessa tecken redan
stod på de flesta ritningar användes också som
argument från motsidan. Inventeringen hade
nämligen visat, att den betydelse, som lades in i
dessa tecken varierade inte bara mellan olika
verkstäder, utan även inom en och samma
verkstad. Detta ansåg man måste leda till, att om
man nu åt dessa gamla tecken gav bestämda
profildjupsvärden, så måste dels ett stort antal
ritningar ändras — eftersom man ju borde
kunna förutsätta, att den redan använda
ytjämnheten var rätt ur funktionssynpukt — och dels
skulle de gamla välkända tecknen inte på
samma sätt som ett nytt påminna om nyordningen.
Som framgår av SMS 672 kunde man inte lösa
denna fråga på annat sätt än genom att ta upp
den gamla metoden vid sidan av en ny, enligt
vilken det maximalt tillåtna profildjupet anges
med en siffra.
Bland de anmärkningar som riktats mot den
nya standarden kan nämnas, att man ansett att
den ger för många möjligheter. Avsikten har ju
dock inte varit, att varje industri skall använda
alla de olika slag av ytor, som karakteriseras av
tecknen på SMS 672. Här måste man hänvisa till
att urvalssystem redan med gott resultat
användes för diametrar och för toleranser och
passningar.
När den svenska standarden diskuterades fanns
redan förslag från andra länder, där man
nämnde andra mätstorheter och andra måttenheter.
I USA hade man sålunda i slutet av 1930-talet
börjat använda mätinstrument, där man först
skaffade sig en växelström med samma
kurvform som profilkurvan. Genom att mäta
växelströmmens effektivvärde fick man ett för ytan
karakteristiskt talvärde. Metoden är fortfarande
den i Amerika vanligaste. Mätstorheten som
brukar karakteriseras som profilkurvans
kvadratiska medelavvikelse från medellinjen betecknas
vanligen hrms (root mean square). I England har
istället utvecklats mätinstrument, som ger
profilkurvans aritmetiska medelavvikelse från
medellinjen, have (auerage). Båda dessa talvärden
kan mätas mycket snabbt med elektriska
instrument, och då den svenska standarden
utarbetades fanns det röster för att vi borde tillämpa
någon av de nämnda metoderna. Majoriteten
ansåg emellertid, att profildjupet var en mera
påtaglig mätstorhet för ytan än de nämnda efter
omräkningar erhållna värdena.
En ytegenskap, som diskuterades med större
intresse, var ytans bärighet. Då ytan tas i bruk,
blir det dess högsta partier, som gör kontakt
med en eventuell motyta. Vad som härvid
inträffar beror i stor utsträckning på ytans
bärfaktor. För att eventuellt tas upp på SMS 671
framfördes till diskussion definitionerna:
"Bäryta är summan av de ytelement (ytdelar), som
inom ett område lika med referenslängdens
kvadrat sammanfaller med en motyta då mellan
ytorna (i de sammanfallande ytdelarna) råder
ett tryck motsvarande 1 °/oo av
provstycksmate-rialets elasticitetsmodul. Motytan förutsättes
homogen, utan jämnhets- eller formfel och av
material med oändligt stor elasticitetsmodul."
och "Bärfaktor är förhållandet mellan bärytan
och referenslängdens kvadrat".
Tanken var, att för olika yttyper — svarvade,
slipade etc. — skulle fastställas förenklade sätt
att beräkna bärfaktorn ur profilkurvan för
sådana fall, då man inte ansåg sig behöva ta upp
profilkurvor i olika riktningar på ytan. Bärytan
kan vidare åtminstone för vissa yttyper mätas
med i marknaden befintliga instrument. Några
åtgärder att på SMS-bladet föra in något i
princip lika med de här nämnda förslagen till
definitioner har inte vidtagits.
Den svenska ytjämnhetsbeteckningen enligt
SMS 672 ger endast en uppgift, det maximalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
