Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 13 oktober 1953 - Hänt inom tekniken - Utställningen »Gummi från råvara till färdigprodukt» - Konferens om D2O-reaktorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
771
varmt alkaliskt bad (90°C) som innehåller en
ultraaccele-rator, dvs. ett ämne som åstadkommer snabb
vulkanisering. Därefter går arbetsstycket till ett bad med
svällnings-medel i vilket det fortfarande ovulkaniserade mittskiktet
sväller starkare än det vulkade ytskiktet. Man driver
sedan ut svällningsmedlet ur ytskiktet genom upphettning,
varvid dess vulkanisering fortsätter. I plattans mittparti
stannar svällningsmedlet kvar längre tid. Denna del av
plattan har därför betydligt mindre hållfasthet än dess
ytskikt, och dess båda sidor kan skiljas från varandra
genom uppblåsning. Man får ett ihåligt föremål utan
sömmar.
Bland olika sält att utnyttja naturgummi visades en
golvmatta för ladugårdar med betonggolv. Den är varmare,
mjukare och lättare att hålla ren än betongen. Enligt
uppgift används den utan strö t.o.m. på vintern.
I Rotterdam använder man grova gummiband för att
göra elastiska och vattentäta fogar mellan underjordiska
betongtunnlars sektioner. Bandens kanter har längsgående
förtjockningar som gjuts in i betongen. Då tunnlarna
åtminstone till största delen ligger i vatten, utsätts gummit varken
för luft eller ljus och åldras därför mycket långsamt.
Konferens om D20-reaktorer. På inbjudan av Joint
Establishment for Nuclear Energy Research (JENER), den
norsk-holländska atomenergiorganisationen (Tekn. T. 1951
s. 643), hölls i Oslo den 11—13 augusti 1953 en konferens
om reaktorer med tungt vatten (D20) som moderator.
Programmet upptog dels allmänna frågor om reaktorers
konstruktion, kinetik och reglering, dels mer speciella
neutron-fysikaliska problem.
En öppen vetenskaplig konferens har aldrig tidigare
samlats kring ett dylikt tema och det är ingen överdrift att
säga, att detta första försök att tillämpa vetenskapens
vanliga umgängesformer på ett hittills som hemligt betraktat
område blev en succé. Ett hundratal deltagare från 19
olika länder begagnade tillfället att okonventionellt och så
fritt som hemlandets sekretessbestämmelser medgav dryfta
problem vid konstruktion av reaktorer, modererade med
tungt vatten.
I sitt inledningsföredrag, "Heavy water reactors for
in-dustrial use", citerade Randers, direktör i JENER, de
amerikanska undersökningar, som dels visar begränsningen
av de fossila energireserverna, dels antyder att
atomkraftverk redan nu bör kunna producera elektrisk energi till
ungefär samma pris som konventionella värmekraftverk.
Omöjligheten för små länder som Norge och Holland att
för närvarande uppföra diffusionsanläggningar i stil med
dem, som finns i USA och Storbritannien och som där gör
det möjligt att bygga reaktorer med anrikat uran som
bränsle, tvingar till lösningar, som medger användning av
naturligt uran.
Frågan om priset på den producerade energin hänger
emellertid intimt samman med frågan om hur stor del av
det i en reaktor ingående uranet, som kan utnyttjas. Om
naturligt uran används, måste man använda tungt vatten
som moderator för att få hög utnyttjning av bränslet.
Randers betonade den svårighet, som det höga priset på
tungt vatten innebär (I USA för närvarande ca 80 $/lb), en
fråga, till vilken man många gånger återkom under
konferensens lopp. Ett något billigare — hälften så dyrt —
tungt vatten borde enligt Randers vara ett första mål att
sikta mot.
Inom JENER har man diskuterat byggande av en
heterogen D20-reaktor med en effekt av ca 25 000 kW, och
O Dahl gav några tekniska uppgifter från den preliminära
utredning, som gjorts. Moderatorn skall hållas vid en
temperatur av ca 50°C. Uranstavarna, ca 300 till antalet,
beräknas få en innertemperatur av 600°C och
yttemperatur av 240°C. De skall kylas med en ström av tungt vatten
under 35 at ö i med stavarna koncentriska rör i vilkas
ytterväggar en isolation av t.ex. aluminium- eller
beryl-liumoxid förhindrar att moderatorn värms upp för kraftigt.
Det hela skall inneslutas i en trycktank med 3,3 m
diameter.
Totalt erfordras 9 t uran och ca 11 t tungt vatten i det
kedjereagerande systemet och 1 t i rörledningar och
värmeväxlare. Som reflektor tänker man eventuellt använda
be-rylliumoxid. Till värmeväxlaren ansluts en ångturbin. De
totala kostnaderna beräknas till 25—30 Mnkr. Reaktorn
torde antagligen komma att förläggas till Holland.
Från amerikanskt håll hävdades, då detta projekt
diskuterades, att byggandet av en reaktor för så pass hög
temperatur måste föregås av ett omsorgsfullt studium av
alla materialfrågor. Det visar sig t.ex. att aluminium och
uran bildar legering redan vid ca 200°C, varför aluminium
icke utan vidare kan användas som kapslingsmaterial vid
dessa temperaturer.
Till konferensen hade Atomic Energy Commission i USA
deklassificerat vissa uppgifter om CP-5, den nya
D20-reaktorn, placerad i en specialkonstruerad gastät byggnad,
i Argonne, Chicago, MTR (Materials Testing Reactor) i
Arco, Idaho, och HRE (Homogeneous Reactor Experiment)
i Oak Ridge.
Den av A Weinberg, forskningsdirektör i Oak Ridge,
lämnade redogörelsen för MTR och HRE innebar något av
en sensation på konferensen. MTR, som blev kritisk den
30 mars 1952, utvecklar en effekt av 30 MW i en
reaktorkärna, som utgörs av 3—4 kg uran 235 i form av i
aluminium inneslutna tunna plåtar av en legering mellan uran
235 och aluminium, dvs. 10 MW/kg uran. Från europeiskt
håll hade tidigare under konferensen talats om att man
inte borde projektera reaktorer, som gav mindre än 5
MW/t uran.
Reaktorkärnans diameter är 24 cm och dess höjd 60 cm.
Runt omkring kärnan finns ett lager av berylliummetall,
som tjänstgör både som moderator och reflektor och som
är inneslutet i en aluminiumtank med 140 cm diameter.
Runt omkring berylliumreflektorn finns en andra
reflektor av grafit. Det hela omges av ett termiskt skydd av
20 cm järn i ett 2,75 m tjockt hölje av betong innehållande
stor mängd barium.
Under reaktorn finns en 5 m djup kanal med vatten, i
vilken i reaktorn bestrålade material släpps ned, varigenom
deras fortsatta hantering underlättas. Kylningen
åstadkommes genom att 75 000 1/min vatten får passera
reaktorkärnan-varvid vattnet värms upp ca 6°C. Vattentemperaturen
uppgavs vara "moderat", och i varje fall under kokpunkten.
Flödet av termiska neutroner är 4 • 1014 neutroner per
kvadratcentimeter och sekund.
Kostnaderna för MTR har uppgivits till 18 M$>, men en
andra reaktor av samma slag skulle kunna byggas
mycket billigare. Redan den försöksmodell för MTR, som finns
i Oak Ridge och som fortfarande är i drift, säges med sin
effekt av några tusen kilowatt vara en av de mest
användbara försöksreaktorerna i USA.
Den 24 februari 1953 kördes en homogen reaktor i gång
i Oak Bridge vid så hög temperatur och effekt att den
kunde driva en turbingenerator på 250 kW. Själva
reaktorn utgörs av en sfärisk tryckbehållare (4,5 dm i
diameter) i vilken finns en lösning av ett uransalt anrikat på
*U. Den termiska effektutvecklingen är 1 000 kW. Genom
en "cirkulationspump förs vätskan genom en värmeväxlare,
där ånga för en turbin genereras, och sedan tillbaka till
reaktorkärnan. Till minne av starten präglades en medalj
av nickel elektrolytiskt utfälld på matriser med
reaktor-genererad elektricitet!
Ett par sessioner ägnades åt teoretiska och
experimentella utredningar om reaktorers kinetik,
"breeding"-pro-blemet och arbeten av neutronfysikalisk natur.
Vid konferensens avslutning föreslog Randers att
deltagarna skulle bilda en sammanslutning med uppgift att
arrangera framtida konferenser inom atomenergiområdet
och att medverka till en effektiv dokumentationstjänst,
utarbetande av en enhetlig nomenklatur och enhetliga
symboler, utgivande av publikationer m.m. Förslaget, som mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
